» » » » » » » » » » » »
» » »
|
|
» Behandling med sköldkörtelhormonsubstitut Översättning av sammandrag från studie gjord av Wilmar M. Wiersinga. Department of Endocrinology and Metabolism, Academic Medical Centre, University of Amsterdam, The Netherlands. Hormone Research 2001;56:74-81 (DOI: 10.1159/000048140)
Tillförsel av sköldkörtehormon har använts i över 100 år för behandling av underfunktion av sköldkörteln, och det är ingen tvekan om dess effektivitet.
Torkad sköldkörtel innehåller både tyroxin (T4) och trijodtyronin (T3); serum T3 stiger ofta till nivåer över normalreferens vid absorbtionsfasen, associerad med hjärtklappning.
Syntetiskt levothyroxin (L-T4) har många fördelar: ur perspektivet dess långa halveringstid är en dos per dag tillräckligt, en tillfälligt glömd tablett spelar ingen roll och den extrathyroidala omvandlingen av T4 till T3 (vilket i normal fall utgör 80% av dygnets T3-produktion) bibehålles helt intakt, vilket kan ha viss skyddande verkan vid sjukdom. Därför rekommenderas numera L-T4, och långtidsanvändning av detta är inte associerat med ökad dödlighet.
Medeldosen av T4 för att normalisera thyroidastimulerande hormon (TSH) är ca 1,6 mikrogram/kg/dygn, vilket ger en koncentration av fritt-T4 (fT4) som är något förhöjd eller inom det övre normalreferensområdet. Orsaken till det högre fT4-värdet är troligtvis behovet av att från T4 generera de 20% av T3-produktionen som annars härrör från sköldkörteln själv.
Daglig underhållsdos av T4 varierar så mycket som mellan 75 och 250 mikrogram. Lämplig T4-dosen bedöms genom analys av TSH och fT4, blodprov skall helst tas före intag av nästa T4-tablett. Doskorrigering kan bli nödvändigt vid graviditet och vid annan medicinering som man vet påverkar absorbtionen eller metabolismen av T4. En ny jämnvikt nås efter ungefär 6 veckor, vilket innebär att prover inte ska tas tidigare. Med en stabil underhållsdos räcker det vanligen med årliga kontroller.
Genom den samlade erfarenheten av L-T4-behandling har några problemområden kunnat identifieras.
Först, bioekvivalensen (dosen för samma biologiska effekt) skiljer sig ibland mellan generica (ungefär betydelsen läkemedelskopia) och orginalsubstans.
För det andra, många patienter som står på T4-substitution har subnormalt TSH (under normalreferens). TSH-värden 0.1 mU/l innebär en ökad risk att utveckla förmaksflimmer och är associerat med minskad benmassa men utan ökad risk för benbrott. Man bör därför inte tillåta att TSH sjunker under - ungefär - 0.2 mU/l.
För det tredje, nyligen gjorda djurexperiment indikerar att endast kombinationen av T4 och T3, och inte T4 ensamt, leder till euthyroidism (normalaiserade homonnivåer) i alla vävnader hos råttor som fått skökdkörteln bortopererad.
Det är utan tvekan många läkares erfarenhet att det finns en liten grupp hypothyreoida patienter som, trots biokemisk euthyroism (normala blodvärden), fortsätter att klaga över trötthet, brist på energi, lättare kognitiva besvär och humörpåverkan. Eftersom kroppens olika organ skiljer sig åt vad gäller hur stor del av deras T3 innehåll som härrör från T3 i serum eller bildas lokalt från T4 finns det en biologisk förklaring till dessa besvär. Tex bestäms hjärnans innehåll av T3 till stor del av lokal aktivitet av deiodinas typ II (omvandlare som omvandlar T4 till T3).
Mot denna bakgrund är det av intresse att upptäcka att psykometriska testvärden förbättrades betydligt hos hypothyroida patienter där 50 mikrogram av deras T4-dos ersatts med 12,5 mikrogram T3.
Studier som kan bekräfta dessa fynd är mycket angelägna. Det kan mycket väl vara så att slow-release beredningar med både T4 och T3 skulle kunna förbättra livskvaliten, jämfört med endast T4, hos vissa hypothyroida patienter.
Källor: Thyroid Hormone Replacement Therapy. Wilmar M. Wiersinga. Department of Endocrinology and Metabolism, Academic Medical Centre, University of Amsterdam, The Netherlands. Hormone Research 2001;56:74-81 (DOI: 10.1159/000048140)
|