Splittrad
februari 23rd, 2010Jag skriver så sällan för att jag är enormt splittrad. Min egen hälsa och sköldkörtlar över huvudtaget har kommit i skuggan av mina gamla föräldras hälsa. Min dotters reumatiska problem har stabiliserats, vilket är positivt. medicineringen verkar stabil, hon har äntligen – två år försenad – kommit till sista terminen på gymnasiet.
Att jag börjat studera via dator har fått positiva konsekvenser även för min dotter. Så även om jag läser ’bara för att det är roligt’, så har det inneburit att min dotter känner att hon också skulle orka med högskolestudier. Det är ju närmast ett måste idag, för att få jobb. I synnerhet om man har ett fysiskt handikapp som hon har. Så detta är jag glad för.
Dock, allt går inte på räls. Nya regler för HT 2010 är att man MÅSTE ha godkänt idrottsbetyg för att få söka in. Den kursen blev inställd för dottern när hon var som sjukast, och sedan har skolan inte kommit fram med någon alternativ lösning, utan mer hoppats att det inte skulle lösa sig ändå. Jag har fått jaga skolans rektor – oerhört upptagen person – för att hitta en lösning, som mer betonar det teoretiska än det fysiska.
Visst är det viktigt att en reumatiker tränar, problemet är att hennes inflammationen var så aggressiv, att artror bröt ner knäna på mycket kort tid. Känns ändå lite sjukt att allt ska hänga på idrottsbetyget, för att få studera vidare på läsämnen (som hon alltid varit mycket bra på).
Nåväl, rektor kom med ett förslag på lösning och jag börjar pusta vad det gäller. Då drabbades min far av någon typ av propp eller hjärnblödning. Någonting som först ledde till känselbortfall i vänster sida, från kinden ner till foten. Efter ett par dagar fick vi iväg honom till akuten. Han har haft ansvaret för min än mer handikappade mor, och det är en plikt han hade svårt att släppa. Men det är bara att inse – nu är det jag och min bror som får ta den biten.
Tja, det var min litania … alltså det som tar min tid.
februari 24th, 2010 at 3:42 e m
Håhåjaja.. En som det verkar inte alltför ovanlig blandning av bra och dåligt i livet. Funderar dock på varför det tog några dagar innan ni for till akuten med din far? Sådana symptom brukar man väl säga bör leda till omedelbart besök hos sjukvården?
februari 24th, 2010 at 4:12 e m
Eva, jag tänker på dig, nu är det din tur, att tjata på hemsjukvården för dina föräldrars räkning. Du ska inte, som jag gjorde, ta hela ansvaret för att de får bra vård och omsorg. Man ställer ändå upp allt man kan, annars mår man inte bra själv. Det du skriver, att din egen hälsa kommit i skuggan av dina gamla föräldrars hälsa, känner jag också igen. Var rädd om dig!
februari 24th, 2010 at 6:20 e m
Tack för Er rara omtanke!
Apropå varför vi inte åkte in genaset med min far beror på hans envishet. Först tog det två dygn innan vi visste vad som hänt. Då hade han börjat få tillbaka känseln, delvis, så han hoppades på det bäseta, låste sig i sina plikter osv.
Jag har ingen bil, vill han aldig visa för mig hur allvarligt något är. Men jag skickade min bror på honom. Som åkte dit varje dag och övertalade och övertalade. Men vägrade åka till Akuten, vill se sin VC läkare. Jag hade rnigt dig, de sade att det var akuten som gällde. Men det blev VC läkaren som fick övertala – via remiss till akuten.
Det är inte lätt med en enormt stark 86 åren som alltid klarat sig själv och hela omgivningen. Som aldrig slutat arbeta utan fortsatte att bygga us även efter pensionen.
Ända tills för ett år sedan. Han kan inte acceptera faktum.
Han är på väg hem från sjukhuset i brorsans bil just nu. Han har många palner på hemvård av olika slag …. men grejen är att få pappas medgivande. Även mamma vill ju helst ha mig där. Svårt det där ….
februari 24th, 2010 at 6:22 e m
Ojjj, vad många stavfel det blev i den här ordsvadan
inte meningen.
februari 27th, 2010 at 6:24 e m
OK, det är så med fadern din! En man av den gamla ”det har alltid gått, därför ska det alltid fortsätta att gå”-skolan. Min far som dog när han var 63 och jag var 15 var åt det hållet också. Han blev sjuk i hjärtinfarkt redan vid 45 års ålder och återhämtade sig inte från den utan blev långsamt sämre och sämre. Han var skogsarbetare och jobbade fysiskt hårt med manuellt skogsarbete. Dagen då han fick hjärtinfarkten kände han att han mådde dåligt, men fortsatte i ”envishet”, som jag tror liknar din fars, att arbeta hela dagen. Jag tror många äldre män är sådana.
februari 27th, 2010 at 9:49 e m
Jo det är gamla stammen, pappa började som skogsarbetare, gick vidare till vägarbeten och var där med om en arbetsplatsolycka när han var 19 år. Kompisen dog, pappa bröt ryggen, och det var osäkert om han skulle överleva. Men med envishet toga han sig ur rullstolen och har varit aktiv til 85 år. (hjärtattack vid 45 precis som din far) Envis som ….