Nya prover
februari 11th, 2010I fredags var det dags för ny provtagning. Fyra månader sedan sist. För en gångs skull var jag ledig (kontoret stängt pga kyla! – värmeproblem) och kunde därför ta det lugnt och vara vaken några timmar innan jag gick dit.
Den lilla fundering jag haft tidigare ifall mitt omätbara TSH kunde påverkas av att jag alltid är så trött och svårväckt, precis som kortisol kan vara väldigt lågt när man är nyvaken, fick jag alltså chans att se detta. Nej.
Det var lika omätbart klockan 10:00 som klockan 8:00.
Mitt TSH blir en aning mätbart om jag är underdoserad. Förra provtagningen när jag bara åt 75 mcg Levaxin, så låg mitt T4 under ref, dvs 10 (ref 12-23). Då var mitt TSH fortfarande omätbart. Det är möjligt att det beror på att jag äter Liothyronin, T3. ( T3 ligger mitt i ref, inget exceptionellt). Men mitt TSH var omätbart redan innan dess.
När läkaren ringde i förrgår och meddelade provsvaren började han åter surra om det negativa med omätbart TSH. Jag får dock behålla min dos och så ska vi ses till sommaren. Det är trots allt den dos jag hittills mått bäst av.
Så då måste jag försöka skärpa till mig och samla argument och kunskap. Det verkar vara en evig dans det här.
Det som är otroligt sorgligt är alla mail jag får från folk som möter detta kompakta motstånd och oförståelse. Sjukvården verkar mer och mer avtrubbad, mer till för sig själv, än för patienterna. I alla fall är de betydligt bättre på att ta hand om brutna ben och andra påtagliga skador, än s subtila saker som hormoner och miljögifter som ansamlas i kroppen. Det går för långtsamt för att bli mätbart i deras värld …
Det är så uppenbart att kunskap är ingenting människan ärver. Den ligger inte i generna, den måste läras in om och om igen. Generationsmotsättningar verkar spoliera allt i den vägen.
När jag hör pensionärer kring 70 år sitta och småprata om hur minnet och orken sviktar, då kan det synas vara en naturlig del av tidens gång. Men för mig kom detta med hypotyreos när jag var dryga 40, dvs 20-30 år tidigare. Det är inte normalt! Försök få någon läkare att lyssna till det …
En obehandlad hypotyreos leder naturligtvis till betydligt värre symptom, jag har varit där, jag vet, jag var färdig för graven. Men att man inte skall få uppnå optimal nivå på tillskott, utan bli alltmer ifrågasatt. Som om jag inte vet vad som är normalt – för min kropp, när jag mår bra … suck!
Vi har skapat ett samhälle där arbete är det enda som räknas. Kvinnor försörjer sig själva. Men då måste allas hälsa prioriteras. Även kvinnors! Så vi har en chans att skrapa ihop till pensionen. Ingen ska rycka på axlarna åt oss när kropp och hjärna börjar svikta i 40-årsåldern. Det är ingen obotlig sjukdom. Det krävs bara att läkarna lyssnar och inte börjar slåss MOT patienterna i stället för MED.
februari 20th, 2010 at 11:24 f m
Så bra, att du håller igång bloggen! Det är säkert många, som hittar förklaringen till sin utbrändhet genom att läsa om hypotyreos i bloggvärlden. Tyvärr är det ju inte lätt att få rätt diagnos eller rätt medicinering i sjukvården, som verkar finnas till för att fylla de fina lokalerna. Vi patienter kommer in som störningsmoment på vårdcentralerna och klagar på att vi inte mår bra! Nåde oss om inte doktorns ordination hjälper! Jag fick rådet av läkaren, som tyckte att THS-provet var bra: Sök för något annat! —– Jaså, man skall inte bli återställd från den konstaterade sjukdomen, utan söka för något nytt, bara för att han är inkompetent! Det är väl att skapa merjobb för vården, om något.
För den som orkar läsa om sambanden orsak–verkan vid sköldkörtelproblem finns amerikanske läkaren Mark Starr:s bok: ”Hypothyroidism Type 2, the Epidemic”, hemsida: http://www.type2hypothyroidism.com
februari 21st, 2010 at 1:55 e m
Tack för tipset.
Visst vil jag hålla igång bloggen, men känner mig mycket splittrad just nu. Min 86 årige far har drabbats av propp som lett till partiell känselbortfall – och viss funktionsnedsättning. Han har hittills tagit hand om min invalidiserade mor, vilket alltså inte längre fungerar …
februari 21st, 2010 at 3:45 e m
Eva jag förstår, att du har det jobbigt. Mina föräldrar blev 89år, men var i behov av sjukvårdsinsatser de sista åren. Ansvaret låg på mig, att tjata och tjata, för att få hjälp av sjukvården. Stackars alla äldre sjuka, som inte har någon anhörig, som kan föra deras talan.
Nu är jag själv 66 år och känner viss oro inför framtiden. Vi är många 40-talister, som kommer att behöva hjälp av samhället framöver! Med tanke på den okunskap, jag råkar ut för nu med mina hyposymtom, är oron verkligen befogad.
hatcho, du har väl hittat http://www.hypo2.info
februari 22nd, 2010 at 8:35 f m
Tack Britt-Mari.
Visst är det oroande …
april 22nd, 2010 at 9:59 f m
hej. jag fick min diagnos att jag hade underfunktion i sköldkörteln aug , 2008 och jag var då bara 21 år gammal. det har påverkat mig så sjukt negativt. jag är inte alls samma person längre. och jag känner verkligen igen allting med sjukvården. dom blundar verkligen och tycker att man är knäpp typ. lyssnar aldrig på nånting.. de som fick mig på fötter var att jag blev gravid och fick en underbar son, då fick jag gå på täta kontroller men nu är det ren katastof.. dom kan aldrig ställa in rätt dos…känns som allt med sköldkörteln tar över mitt liv helt :/ jag hatar den!
april 22nd, 2010 at 4:02 e m
Det är oroande att allt fler unga drabbas. Det är något som borde uppmärksammas och tas på allvar, inte ignoreras. Att detta händer utan orsak tror ajg inte.
Du fick alltså komma till specialistmödravården? Så bra! Men som du redan märkt, efter graviditeten kommer problemen att bli rätt inställd igen. Kanske behöver du en högre dos nu än före graviditeten? OM du orkar, trots att du är småbarnsmamma, skulle jag föreslå att du skriver dagbok och jämför ditt mående, efter dos, och andra omstälndigheter. Det är någon ingen annan än du själv som verkligen kan avgöra vilken dos som passar dig bäst.