Eva´s blogg

Idag började mensen. Inser att jag inte haft någon PMS alls den här veckan. Ingen svullnad. Ingen viktuppgång. Jag fryser inte alls. Vad har hänt?

Detta är min tredje vecka då jag håller mig slaviskt till LCHF.

Jag slutade med socker redan vid insjuknandet 2003. Då hade jag varit vältränad dansare i åratal och ändå gott upp i vikt, trots att jag tränade 5-6 dagar i veckan. Visserligen har jag förstått senare att det var mycket vätska, svullnader, troligen myxödem och ett dåligt fungerande hjärta i kombination.  Jag var svullen både här och där, vid fötterna, enormt mycket kring knäna och hade större mått vid naveln än idag, trots att jag då vägde drygt 10 kg mindre.

Det är inte roligt att se hur vikten bara stiger och stiger. Utan att man äter mer.  Jag har aldrig varit speciellt matintresserad, aldrig ätit mycket, aldrig bantat, aldrig svält mig. Ämnesomsättningen var helt klart låg ändå.

I efterhand tror jag att det hade stor betydelse för mitt mående att jag slutade med socker. Jag hankade mig fram i flera år utan diagnos. Dock finns det så mycket mat som omvandlas till socker. Jag hade minskat mängden bröd men det räckte ändå inte. 

 Efter att jag fått min diagnos insåg jag att jag inte heller tål vete eller gluten, så jag slutade med bröd 2006.  Vilket även detta hjälpte mig att minska kolhydraterna. Glutenfria varianter har jag inte mått speciellt mycket bättre av. Så det har det inte blivit mycket av. Eftersom familjen äter ‘vanlig mat’ och är vana vid att jag är ‘småkonstig’ och inte tål det ena eller andra, så har de slutat bry sig över hur jag äter.

(Obs! förr i tiden var läkarna medvetna om att vid hypotyreos, reagerar kroppen med allergiska reaktioner av alla möjliga slag – utan att detta visar sig i allergi-tester – det är ‘hypotyreos’-varianten, ett symptom på låg ämnesomsättning. Jag hittade referenser till detta, men har för närvarande ingen koll på var jag lagt dem.)   

Nåväl, familjen har slutat bry sig ifall jag äter samma saker som dom. Jag gick på lagomlinjen. Har jag kokat potatis åt familjen, så har jag tagit den minsta till mig. När jag kokar ris, som är familjens favorit, har jag bara tagit en liten liten hög för syns skull. Mest för att fylla ut tallriken. Aldrig pasta, eftersom det är ‘gluten’.

 Kött och grönskaker  har jag aldrig missunnat mig. Jag tyckte att jag skötte mig bra. Men vikten segade sig upp 2-3 kg per år.  Stora chocken kom med borttagandet av Lio och sänkning av Levaxin i somras. Ett mycket dåligt experiment, som i praktiken innebar en halvering av min effektiva dos (teoretiskt räknad T3-dos) . 10 dagar efter sänkningen hade jag gått upp två kilo. Experimentet stod jag bara ut med i en månad – för att visa läkaren hur dåligt förslag det var. Efter den månaden hade jag gått upp totalt tre kg. Vilket  innebar vikt 75 kg. Det är 20 kg övervikt på min lilla kropp. Jag behöver inte bli pinnsmal, men jag vill må bra och slippa känna mig uppblåst. Min vikt sitter i huvudsak på magen, så det  visar att det är mycket onyttig vikt. Så för hjärtats skull måste jag göra något radikalt.

Jag läste på lite bättre om LCHF. Potatisen och riset måste bort helt. Även om jag äter så lite som jag gjort, så förhindrar det konstant att kroppen tar av fettlagret. Att jag gillar knaperstekt bacon är inte heller bra. Fettet måste vara kvar. Även kött omvandlas till socker ifall det överstiger fettmängden. Tomaten som inleder lunchen måste bort.

9 november denna månad, alltså 18 dagar sedan, bestämde jag mig för att vägra fler viktuppgångar, men absolut inte svälta mig. På dessa 18 dagar har jag gått ner 2,2 kg.  – 2,2 kg!!!!!!! – det är många uttropstecken för mig som aldrig lyckats gå ner i vikt sedan jag blev sjuk, utan bara upp, upp, upp.

Jag har fortfarande 1 kg kvar tills jag är tillbaka före endokrinolog-experimentet med minskad hormondos. Det är mitt första mål. Det ska bort, det har gått ett halvår nu. Normal-dos ändrar inte tillbaka vikten. Varje gång jag har för låg dos går jag upp i vikt. En vettig dos, stoppar viktökningen, men sänker inte vikten – överdosera ska man inte göra, där är risken att skada hjärtat mycket större än chansen att vikten går ner.

Jag var osäker om LCHF skulle fungera när man som jag har hypotyreos. Hittills har jag trott att det var hypon som satte käppar i hjulet. Och det är klart att den gör.  Men huvudorsaken är att jag inte blivit av med allt som kan omvandlas till socker. Med hypo blir man med tiden insulinkänslig, prover har visat att min socker nivå lagt sig strax över referens. Det är en varningssignal. Och även en anledning att ta till sig LCHF, som kan bota diabetes typ-2.

Men helt klart funkar det även med Hypo – har gjort än så länge – när jag har 20 kg övervikt -  så jag tänker testa vidare. Precis som Dr Dahlqvist, Skaldeman med flera, utgår jag ifrån mina egna erfarenehter. Och testar vidare.

Hittills har jag ätit för lite fett. Så nu börjar jag fruktosten med en klick smör. Det är på gränsen till vämjeligt. Men jag ser det som medicin – ni vet blunda och svälja ricinolja – det är ju för den goda saken! Smörklicken ger mig stor mättnad. Och detta hänger helt klart ihop med insulinet. Det finns säkert flera skäl till att man är insulinkänslig – en av dom verkar vara hypo. Med hög nivån insulin lagras fett.  Så länge man äter fett går inte insulinpumpen igång.

Fortsätter om insulin en annan dag.  Måste bara säga att det är underbart att inte frysa, att inte ha PMS, någonstans måste det hänga ihop. Att ta bort alla kolhydrater – njae, det gör jag inte utan grönsaker klarar jag mig inte. Men tomaterna skippar jag, och alla andra över-jord-växande grönsaker äter jag mot slutet av måltiden, när insulinet redan somnat om.  Kanske har jag haft ovanligt lite övergångsproblem, eftersom jag redan trappat ner alla olika varianter under flera år. 

Min erfarenhet är: Dag 3 och 4 somnade min hjärna av totalt. Jag blev enormt trött. Hjärnan måste bara vänja sig vid att använda fett som bränsle i stället för socker. Den lär sig fort, på dag 5 var jag pigg igen och kunde plugga vidare (studerar på fritiden). Har dock läst att muskler och övriga funktioner ute i kroppen tar längre tid på sig än hjärnan att ställa om – varför elitidrottare och kroppsarbetare kan känna av omställningen kanske ett halvår. Men hjärnan är inget problem, jag jäspade i två kvällar, sedan körde jag på i dubbel takt.

This entry was posted on fredag, november 27th, 2009 at 9:37 f m and is filed under vikt.