Eva´s blogg

En kryptisk förkortning som står för Hälso- och Sjukvårdens Ansvars Nämnd.

Dit kan man vända sig om man blir felbehandlad, nonchalant bemött, på olika sätt inte får den vård vi behöver. Det känns som om sköldkörtelpatienter är en stor grupp som just ignoreras.

HSAN har telefon 508 861 00.   http://www.hsan.se/swe/start.asp

Metro har en artikel om krisen i sjukvården, att fler anmäler. Det är otroligt jobbigt att både vara sjuk och samtidígt tvingas kämpa för sin rätt till vård. Men vi borde verkligen säga ifrån när vi inte får den vård vi behöver.

http://www.metro.se/se/article/2007/07/30/06/2502-45/index.xml

TV4 har tagit upp hur viktigt det är att anmälan sker på rätt sätt, för att det ska få avsedd verkan:

http://www.tv4.se/1.880229/2009/03/05/sa_anmaler_du_lakaren

Jag skriver så sällan för att jag är enormt splittrad. Min egen hälsa och sköldkörtlar över huvudtaget har kommit i skuggan av mina gamla föräldras hälsa. Min dotters reumatiska problem har stabiliserats, vilket är positivt. medicineringen verkar stabil, hon har äntligen – två år försenad – kommit till sista terminen på gymnasiet.

Att jag börjat studera via dator har fått positiva konsekvenser även för min dotter. Så även om jag läser ’bara för att det är roligt’, så har det inneburit att min dotter känner att hon också skulle orka med högskolestudier. Det är ju närmast ett måste idag, för att få jobb. I synnerhet om man har ett fysiskt handikapp som hon har.  Så detta är jag glad för.

Dock, allt går inte på räls. Nya regler för HT 2010 är att man MÅSTE ha godkänt idrottsbetyg för att få söka in. Den kursen blev inställd för dottern när hon var som sjukast, och sedan har skolan inte kommit fram med någon alternativ lösning, utan mer hoppats att det inte skulle lösa sig ändå. Jag har fått jaga skolans rektor – oerhört upptagen person – för att hitta en lösning, som mer betonar det teoretiska än det fysiska.

Visst är det viktigt att en reumatiker tränar, problemet är att hennes inflammationen var så aggressiv, att artror bröt ner knäna på mycket kort tid. Känns ändå lite sjukt att allt ska hänga på idrottsbetyget, för att få studera vidare på läsämnen (som hon alltid varit mycket bra på).

Nåväl, rektor kom med ett förslag på lösning och jag börjar pusta vad det gäller. Då drabbades min far av någon typ av propp eller hjärnblödning. Någonting som först ledde till känselbortfall i vänster sida, från kinden ner till foten. Efter ett par dagar fick vi iväg honom till akuten. Han har haft ansvaret för min än mer handikappade mor, och det är en plikt han hade svårt att släppa. Men det är bara att inse – nu är det jag och min bror som får ta den biten.  

Tja, det var min litania … alltså det som tar min tid.

I fredags var det dags för ny provtagning. Fyra månader sedan sist. För en gångs skull var jag ledig (kontoret stängt pga kyla! – värmeproblem) och kunde därför ta det lugnt och vara vaken några timmar innan jag gick dit.

Den lilla fundering jag haft tidigare ifall mitt omätbara TSH kunde påverkas av att jag alltid är så trött och svårväckt, precis som kortisol kan vara väldigt lågt när man är nyvaken, fick jag alltså chans att se detta. Nej.

Det var lika omätbart klockan 10:00 som klockan 8:00.

Mitt TSH blir en aning mätbart om jag är underdoserad. Förra provtagningen när jag bara åt 75 mcg Levaxin, så låg mitt T4 under ref, dvs 10 (ref 12-23). Då var mitt  TSH fortfarande omätbart. Det är möjligt att det beror på att jag äter Liothyronin, T3. ( T3 ligger mitt i ref, inget exceptionellt).  Men mitt TSH var omätbart redan innan dess.  

När läkaren ringde i förrgår och meddelade provsvaren började han åter surra om det negativa med omätbart TSH. Jag får dock behålla min dos och så ska vi ses till sommaren. Det är trots allt den dos jag hittills mått bäst av.

Så då måste jag försöka skärpa till mig och samla argument och kunskap. Det verkar vara en evig dans det här.

Det som är otroligt sorgligt är alla mail jag får från folk som möter detta kompakta motstånd och oförståelse.  Sjukvården verkar mer och mer avtrubbad, mer till för sig själv, än för patienterna. I alla fall är de betydligt bättre på att ta hand om brutna ben och andra påtagliga skador, än s subtila saker som hormoner och miljögifter som ansamlas i kroppen. Det går för långtsamt för att bli mätbart i deras värld …

Det är så uppenbart att kunskap är ingenting människan ärver. Den ligger inte i generna, den måste läras in om och om igen. Generationsmotsättningar verkar spoliera allt i den vägen.

När jag hör pensionärer kring 70 år sitta och småprata om hur minnet och orken sviktar, då kan det synas vara en naturlig del av tidens gång. Men för mig kom detta med hypotyreos när jag var dryga 40, dvs 20-30 år tidigare. Det är inte normalt! Försök få någon läkare att lyssna till det …

En obehandlad hypotyreos leder naturligtvis till betydligt värre symptom, jag har varit där, jag vet, jag var färdig för graven. Men att man inte skall få uppnå optimal nivå på tillskott, utan bli alltmer ifrågasatt. Som om jag inte vet vad som är normalt – för min kropp, när jag mår bra … suck!

Vi har skapat ett samhälle där arbete är det enda som räknas. Kvinnor försörjer sig själva.  Men då måste allas hälsa prioriteras. Även kvinnors! Så vi har en chans att skrapa ihop till pensionen. Ingen ska rycka på axlarna åt oss när kropp och hjärna börjar svikta i 40-årsåldern. Det är ingen obotlig sjukdom. Det krävs bara att läkarna lyssnar och inte börjar slåss MOT patienterna i stället för MED.