Eva´s blogg

Jag har gått ner två hekto till i helgen. Ligger nu strax under 73 kg. Så skönt. Det finns hopp om livet. Insulin är det hormon som avsöndras från bukspottskörteln så snart vi äter socker eller andra kolhydrater. Ute i naturen sker detta naturligen under sommaren med en pik vid skördetid i början av hösten. Kolhydraterna triggar insulinet, som sätter igång fettlagringen. Detta förbereder människor och djur för vintern. Alltså är det inte så konstigt att björnar äter blåbär för att lagra fett innan de går i ide. Eller att sumobrottare skyfflar in sött ris för att uppnå sin imponerande vikt.

Insulin sätter igång fettlagring. Som alltid är människor olika känsliga, i detta fall mer eller mindre snabba på att spotta ur sig insulin.  Under istiderna lär de människor som snabbast lagrade fett ha överlevt bäst här uppe i kalla Europa. Oavsett anlag verkar hypotyreos öka denna känslighet hos många. Vi lagrar mer fett.

Vi blir mer och mer känsliga för kolhydrater. Som alltså finns i socker, all mjölmat, ris, potatis, rotfrukter, frukt, bär. Även grönsaker – men olika mycket.  Samtidigt som våra kylskåp är välförsedda året runt. Den nya trenden LCHF (att ersätta kolhydrater med fett) har visat sig mycket positiv, både bland typ-2-diabetiker och oss med hypotyreos. Fick en kommentar i fredags, patient hos Karin Munsterhjelm, som berättar att Karin rekommenderar just denna kost.

Folk som slutat med kolhydrater har även kunnat minska eller sluta ta sina insulinmediciner.  Det behöver inte vara svårare än så. I förra veckan basunerades det dock ut om ny revolutionernade diabetsforskning. Man hade hittat en ‘riskgen’, en stressgen som sades leda till typ 2-diabetes. Det är inte ett omöjligt samband. Även hypotyreos har ett klart samband med stress.

Men vad är hönan eller ägget? Går man länge med bristande sköldkörtel-hormoner orkar binjurarna till slut inte med att balansera den stress kroppen upplever.  Att äta kolhydrater under längre tid är stressande för kroppen. Att inte äta kolhydrater känns oerhört rogivande inombords – det är min erfarenhet.

Denna nya forskning som vetenskapsradion tog upp i slutet av förra veckan säger att 50 % av typ 2-diabetierkan bär på den här ‘riskgenen’ som ser ett samband mellan stress och insulin. Gener är som bekant numera oerhört populärt att forska om. Känslan att få upptäcka något nytt revolutionernade dominerar säkert. Frågan är ifall detta lett till att man glömt andra viktiga faktorer?

De senaste 30 åren av skrämselpropaganda mot fett och stark lobbying från stora producenter av bröd, sötningsmedel, kornflakes – har lett till att gammal självklar kunskap glömts bort. Som att diabetiker, som då kallades socker-sjuka, inte bör äta socker. Att fett är viktigt för hjärnan och överlevnaden

För att återgå till ‘riskgenen’, så säger man att det redan finns mediciner som kan blockera stress-homonernas inverkan på insulinet. Medicinering och utvärdering kan alltså startas upp omedelbart. Det är lovvärt att man här för ovanlighetens skull kan arbeta med mot en orsak, inte bara dämpa  symptom.

Men tänk om en kostomläggning skulle vara mycket effektivare än mediciner?? 

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=3251404

Idag skriver SvD att ett gäng av de ’experter’ som hjälper WHO att hantera hotet från svininfluensan har kopplingar till läkemedelsindustrin. Var det någon som blev förvånad?

De får WHO att utlysa ‘pandemi-varning’ varpå läkemedelsindustirn börjar producera enorma mängder vaccin. En av de få industrier som har goda tider just nu. Och allt bygger på en rädsla skapad av media. Myndigheter hoppar på tåget, de har också blivit skrämda. De lägger enorma miljarorder. Vilket är hela vitsen. Inte för att jag tror att någon starktar den här karusellen av ren illvilja. De flesta är antagligen så indoktrinerade att de tror på det själva. Och så har ekonomi en enorm förmåga att styra. Grunden i ekonomi är också rädsla – risken att inte kuna försörja sig.

Senaste numret av 2000-talets vetenskap (kom ut för någon vecka sedan) tar upp faran med ständiga influensa-vacciner. Att det försämrar vårt immunförsvar, inte förbättrar. Dessutom muterar virus med stor hastighet, varför influensa-vaccin har liten chans att likna de virus vi möter.

Ekonomiska intressen styr vår hälsa. Det är nog den värsta avigsidan med vårt samhälle. Att försöka mäta hälsa i ekonomiska termer. Just idag räknar Vetenskapsradion på hur många miljarder det kostar ‘samhället’ på ett år att folk är hemma en vecka per år pga förkylning eller allergi.   

Tyvärr går det inte längre att vara glad varje gång någon forskargrupp basunerar ut att de funnit ett visst virus, som ska vara ’lösningen på mysteriet’ med en viss sjukdom. Bakom varje virus finns en ‘ekonomisk möjlighet’ till mass-vaccination. De risker se trots allt finns med en vaccination, anses då som försumbara i jämförelse med den ‘skada’ sjukdomen gör.

Förebyggande metoder är bra - men dessa handlar om att avgifta miljön, se till att vi får skyddande näring i oss, dvs ett hållbarare jordbruk, att inte låta en livsmedelsindustri baserad på konstgjorda kemikalier och socker ta över.

Ännu en av senaste veckans förnuftsvidriga ‘nyheter’ var att fett skulle vara negativt för hälsan. Vi blir inte feta av fett, utan av socker. Så nu försökte man basunera ut att vi blir mer förkylda, får ett försämrat immunförsvar. Suck. Den mat man tog upp som boven, var bl.a. pizza. Vad innehåller pizza mer än fet ost? Jo, kolhydrater, betydligt mer kolhydrater än fett.

En lång rad av våra livsnödvändiga vitaminer är fettlösliga, kroppen behöver fett för att ta tillgodogöra sig vitaminerna. T ex D-vitamin som vi ska få från solen (som inte visar sig särskilt ofta här i norden). Det kräver samtidgit fett i kosten. D-vitamin hör till det mest effektiva skyddet mot influensa, och dämpar dessutom biverkningarna från vaccinet, om man nu ändå tar en spruta.

Idag började mensen. Inser att jag inte haft någon PMS alls den här veckan. Ingen svullnad. Ingen viktuppgång. Jag fryser inte alls. Vad har hänt?

Detta är min tredje vecka då jag håller mig slaviskt till LCHF.

Jag slutade med socker redan vid insjuknandet 2003. Då hade jag varit vältränad dansare i åratal och ändå gott upp i vikt, trots att jag tränade 5-6 dagar i veckan. Visserligen har jag förstått senare att det var mycket vätska, svullnader, troligen myxödem och ett dåligt fungerande hjärta i kombination.  Jag var svullen både här och där, vid fötterna, enormt mycket kring knäna och hade större mått vid naveln än idag, trots att jag då vägde drygt 10 kg mindre.

Det är inte roligt att se hur vikten bara stiger och stiger. Utan att man äter mer.  Jag har aldrig varit speciellt matintresserad, aldrig ätit mycket, aldrig bantat, aldrig svält mig. Ämnesomsättningen var helt klart låg ändå.

I efterhand tror jag att det hade stor betydelse för mitt mående att jag slutade med socker. Jag hankade mig fram i flera år utan diagnos. Dock finns det så mycket mat som omvandlas till socker. Jag hade minskat mängden bröd men det räckte ändå inte. 

 Efter att jag fått min diagnos insåg jag att jag inte heller tål vete eller gluten, så jag slutade med bröd 2006.  Vilket även detta hjälpte mig att minska kolhydraterna. Glutenfria varianter har jag inte mått speciellt mycket bättre av. Så det har det inte blivit mycket av. Eftersom familjen äter ‘vanlig mat’ och är vana vid att jag är ‘småkonstig’ och inte tål det ena eller andra, så har de slutat bry sig över hur jag äter.

(Obs! förr i tiden var läkarna medvetna om att vid hypotyreos, reagerar kroppen med allergiska reaktioner av alla möjliga slag – utan att detta visar sig i allergi-tester – det är ‘hypotyreos’-varianten, ett symptom på låg ämnesomsättning. Jag hittade referenser till detta, men har för närvarande ingen koll på var jag lagt dem.)   

Nåväl, familjen har slutat bry sig ifall jag äter samma saker som dom. Jag gick på lagomlinjen. Har jag kokat potatis åt familjen, så har jag tagit den minsta till mig. När jag kokar ris, som är familjens favorit, har jag bara tagit en liten liten hög för syns skull. Mest för att fylla ut tallriken. Aldrig pasta, eftersom det är ‘gluten’.

 Kött och grönskaker  har jag aldrig missunnat mig. Jag tyckte att jag skötte mig bra. Men vikten segade sig upp 2-3 kg per år.  Stora chocken kom med borttagandet av Lio och sänkning av Levaxin i somras. Ett mycket dåligt experiment, som i praktiken innebar en halvering av min effektiva dos (teoretiskt räknad T3-dos) . 10 dagar efter sänkningen hade jag gått upp två kilo. Experimentet stod jag bara ut med i en månad – för att visa läkaren hur dåligt förslag det var. Efter den månaden hade jag gått upp totalt tre kg. Vilket  innebar vikt 75 kg. Det är 20 kg övervikt på min lilla kropp. Jag behöver inte bli pinnsmal, men jag vill må bra och slippa känna mig uppblåst. Min vikt sitter i huvudsak på magen, så det  visar att det är mycket onyttig vikt. Så för hjärtats skull måste jag göra något radikalt.

Jag läste på lite bättre om LCHF. Potatisen och riset måste bort helt. Även om jag äter så lite som jag gjort, så förhindrar det konstant att kroppen tar av fettlagret. Att jag gillar knaperstekt bacon är inte heller bra. Fettet måste vara kvar. Även kött omvandlas till socker ifall det överstiger fettmängden. Tomaten som inleder lunchen måste bort.

9 november denna månad, alltså 18 dagar sedan, bestämde jag mig för att vägra fler viktuppgångar, men absolut inte svälta mig. På dessa 18 dagar har jag gått ner 2,2 kg.  – 2,2 kg!!!!!!! – det är många uttropstecken för mig som aldrig lyckats gå ner i vikt sedan jag blev sjuk, utan bara upp, upp, upp.

Jag har fortfarande 1 kg kvar tills jag är tillbaka före endokrinolog-experimentet med minskad hormondos. Det är mitt första mål. Det ska bort, det har gått ett halvår nu. Normal-dos ändrar inte tillbaka vikten. Varje gång jag har för låg dos går jag upp i vikt. En vettig dos, stoppar viktökningen, men sänker inte vikten – överdosera ska man inte göra, där är risken att skada hjärtat mycket större än chansen att vikten går ner.

Jag var osäker om LCHF skulle fungera när man som jag har hypotyreos. Hittills har jag trott att det var hypon som satte käppar i hjulet. Och det är klart att den gör.  Men huvudorsaken är att jag inte blivit av med allt som kan omvandlas till socker. Med hypo blir man med tiden insulinkänslig, prover har visat att min socker nivå lagt sig strax över referens. Det är en varningssignal. Och även en anledning att ta till sig LCHF, som kan bota diabetes typ-2.

Men helt klart funkar det även med Hypo – har gjort än så länge – när jag har 20 kg övervikt -  så jag tänker testa vidare. Precis som Dr Dahlqvist, Skaldeman med flera, utgår jag ifrån mina egna erfarenehter. Och testar vidare.

Hittills har jag ätit för lite fett. Så nu börjar jag fruktosten med en klick smör. Det är på gränsen till vämjeligt. Men jag ser det som medicin – ni vet blunda och svälja ricinolja – det är ju för den goda saken! Smörklicken ger mig stor mättnad. Och detta hänger helt klart ihop med insulinet. Det finns säkert flera skäl till att man är insulinkänslig – en av dom verkar vara hypo. Med hög nivån insulin lagras fett.  Så länge man äter fett går inte insulinpumpen igång.

Fortsätter om insulin en annan dag.  Måste bara säga att det är underbart att inte frysa, att inte ha PMS, någonstans måste det hänga ihop. Att ta bort alla kolhydrater – njae, det gör jag inte utan grönsaker klarar jag mig inte. Men tomaterna skippar jag, och alla andra över-jord-växande grönsaker äter jag mot slutet av måltiden, när insulinet redan somnat om.  Kanske har jag haft ovanligt lite övergångsproblem, eftersom jag redan trappat ner alla olika varianter under flera år. 

Min erfarenhet är: Dag 3 och 4 somnade min hjärna av totalt. Jag blev enormt trött. Hjärnan måste bara vänja sig vid att använda fett som bränsle i stället för socker. Den lär sig fort, på dag 5 var jag pigg igen och kunde plugga vidare (studerar på fritiden). Har dock läst att muskler och övriga funktioner ute i kroppen tar längre tid på sig än hjärnan att ställa om – varför elitidrottare och kroppsarbetare kan känna av omställningen kanske ett halvår. Men hjärnan är inget problem, jag jäspade i två kvällar, sedan körde jag på i dubbel takt.

Pust. Vid midnatt igår gick dead-line för två tentor. De lämnas via dator – som tur är   Den ena var ett grupparbete, så den kunde jag släppa till övriga redan på förmiddagen. Men den andra blev klar 23.55.  De senaste tre veckorna har varit otroligt intensiva. Allt tar tid.

Många tankar har dykt upp under veckorna, tankar jag velat fästa i den här bloggen, men just nu verkar jag inte hittat tillbaka till dom. Det kommer nog. Vill dock ta upp TSH igen. Det är viktigt att inse att TSH inte är det viktigaste. Många läkare tittar  bara på TSH. Men det räcker inte. Det är inte tillförlitligt. Därför måste man alltid jämföra med T4 och T3 värden. Oftast ger det en rättvisare bild. Nedan lägger jag in en länk om Hypotyreos i FASS läkarbok. Det är ganska mycket text, eftersom den tar upp många olika saker, bl a sublkinisk hypotyreos där TSh är normalt. 

Om man skrollar ner till behandling (med Levothyroxine, t ex Levaxin) så säger man att normalvärde för TSH är 0,4-2.0. Detta är alltså en sänkning mot vad man tidigare sakt. Det pågår konstant  en sänktning av gränsen. Men just här tänker man säkert på hur TSH ‘brukar’ bli när man går under behandling. Jag är dock ett levande exempel på att inte ens undre gränsen stämmer. Med nöjaktig behandling ligger mitt TSH alltid omätbart.

Men som sagt, det finns mycket läsbart här:

http://www.fass.se/LIF/lakarbok/artikel.jsp?articleID=5566

Obs! som vanligt måste vi varna för att ‘ingenting gäller för alla’. Vissa människor mår utmärkt även med ett lite högre TSH, än de flesta. Vilket är ännu ett bevis för att TSH är ett dåligt värde att gå efter.

Veckans nummer av ICA-kuriren har en artikel om en hypotyreos-patient. Inget nytt. Men det är så skönt att detta uppmärksammas på alltfler ställen. Både vad det gäller problemen att få diagnos, och att det alls inte är snabbt avhjälpt med ett litet piller. Gunilla i artikeln säger att hypotyreosen ledde till utmattningssyndrom. Så kan man absolut säga. Med tanke på hur hopplöst det är att komma i form igen.

http://www.icakuriren.se/Kropp-Sjal/Ma-bra/Kolla-skodkorteln/

PS. Fick just ett tips om ännu en artikel är ute just nu, Året Runt, nr 46. Huvudperson där är Ewa Berthagen som nyligen startade webbsidan

http://www.hypo2.info