Eva´s blogg

Har så svårt att känna min egen puls. Därför har jag också inbillat mig att min puls är ‘diskret’. Känner ju när jag blir stressad och pulsen går i taket. Men i vanliga fall är den så diskret att jag inget märker.

 När jag försöker ta pulsen på morgonen känner jag med lite tur 40-60 slag per minut. Men jag blir nog lurad där.  Idag har jag haft pulsmätare (en sportgrej) på mig hela dagen. Den visar 80 slag när jag håller mig lugn. Alltså lite högre än min läkare vill. Men när jag har frågat runt kring detta bland vänner och bekanta så får jag lugnande svar om att pulsen bör röra på sig under dagen. Och rör på sig, det gör den. Så fort jag rör på mig skiftar pulsen mellan 90-105. Och när jag skuttar uppför trappan två steg i taget, då kan den bli 150 just då, faller snabbt till 110, men tar sedan en stund för att komma ner i 90 slag igen.

Känner att jag skulle vilja veta mer om puls. Jag har aldrig tänkt på det här tidigare. När jag var ung och försökte mäta pulsen (kände den lite lättare då), låg jag i vila alltid på 60-70, som läkaren säger att den ska. Men gäller det nu när jag fyllt 50 år?

Hjärtat hade det betydligt tuffare innan jag fick börja ta sköldkörtelhormoner. Jag som varit amatördansare i alla tider och innan jag blev sjuk dansade 5-6 kvällar i veckan, och efter en hel danskväll utan problem sprang uppför trappor och promenerade hem raskt 30 min (hellre än att vänta på bussen), jag började misstänka att något var fel när jag svullnade kring anklarna och händerna blev alldeles utspända, som vätskefyllda när jag försökte stå och hoppa lite, jag fick yrsel och det kändes som om hjärtat inte kunde pumpa som det skulle. Yrsel och svimningskänslor. Det hände också allt oftare att jag svimmade vid ansträngning.

Jag har dessa sju år sedan jag blev akut sjuk, strävat efter att kunna röra mig igen, men det har varit svårt. Har inte klarat dans. Känns som träningsvärk i benen så snart jag försöker höja farten t o m vid vanlig promenad (jag som aldrig fick träningsvärk av dans!). Jag som alltid velat ta trappor två kliv i taget, kunde plötsligt bara släpa mig upp längs ledstången. Då kan inte hjärtat ha pumpat särskilt bra. Sedan jag började ta hormoner har jag kännt att det skiftar mellan bra eller dåliga dagar, när jag kan skutta uppför trappan eller inte.  

Med viss tvekan har jag nu i två dagar dubblat min Lio-dos – som VC läkaren sa - och samtidigt avstått från Levaxinet. Och det känns lite underligt. Lio ger omedelbar effekt, men avtar också, så periodvis blir jag sömnig, när det är svårt att sprida ut över dygnet. Det känns lite överdoserat (kan visst bli trött av det också!?), för ibland känner jag mig väldigt lätt om huvudet, men märkte också att jag kan gå mycket hastigt utan några motståndskänslor i benmusklerna. Det är en härlig känsla.

Känner mig fortfarande osäker om hur jag skall göra, vill inte överdosera mig, men känner också att jag måste experimentera lite för att klura ut hur jag reagerar. Jag vill dock inte rekommendera någon annan att göra så här. Visserligen vad läkaren sa, men hon verkar ju inte insatt …

Apropå hjärta fick jag i alla fall en intressant notis i en kommentar idag av Britt-Mari, om stresshjärta på tidningen MåBra’s hemsida, där psykolog Erik Olsson talar om att det är sämre med ett stabilt hjärta, än med ett som skiftar i pulshastighet. Intressant, skulle jag vilja veta mer om …

 http://www.mabra.com/Default____33881.aspx

Tog mig i kragen till slut, fick en tid hos VC läkaren, som jag undvikit sedan februari 2008. Var där igår. Hon var betydligt trevligare iår. Förra året var hon fullt upptagen med sin läkarkandidat. I år var hon ödmjukare. Men det hjälper ju inte precis att hon upprepar flera gånger tat hon ‘inte kan det här med sköldkörteln’. Precis som förra året vill hon fösa mig vidare till Endokrin på Huddinge sjukhus. Det gick inte förra året. Får väl se hur det går den här gånger.

Blev dock besviken när jag insåg att proverna i förra veckan enbart var TSH. Det säger inget om mig. Jag ringde i förväg och begärde provtagning, eftersom jag vet att man annars inte har speciellt mycket att prata med VC-läkaren om. Tidigare har man tagit även T3 och T4. Så nu måste detta kompletteras. Suck. Ett klart bevis för att de inte vet vad de sysslar med.

Jag erkände rakt av att jag prövat Lio ett bra tag nu, och mått bättre på det. Läkaren anser inte att hon kan skriva ut det utan order uppifrån från specialist. Trots att jag blivit hjälpt av det. Men när hon märkte hur förtvivlad jag blev vid tanken på att vara utan i flera månader bara i väntan på remiss, så skrev hon ändå ut en burk. Så helt omöjligt är det väl inte.

Problemet var väl att min puls gick i taket. Jag tror att det var nervositeten. Jag tycker att det är jobbigt med läkarbesök och att hävda min rätt, hur än väl påläst jag är så drabbas jag av tunghäfta. Blodtrycket var bra 130/65, men pulsen slog kring 100. – Men jag är jättenervös nu, och tål inte stress alls! sa jag.

Idag har jag försökt ta pulsen på mig själv, men den är som vanligt så diskret att jag knappt anar den. Inte bankar det i bröstkortgen som igår i alla fall.

I alla fall så påstod läkaren att Levaxin stressar hjärtat, så trots sin uttalade ‘okunnighet’ så sa hon åt mig att genast sluta med Levaxinet, och i stället ta enbart Lio, och då höja det till det dubbla 20 mcg, i stället för nuvarande 10 mcg.

Så nu känner jag mig minst sagt förvirrad. Så drastiska åtgärder känns inte möjligt. Det visar väl ännu mer att hon inte vet vad hon pratar om. Jag vet ju också att mitt hjärta led betydligt mer av att vara underdoserad. Då kunde jag svimma vid minsta ansträning, så då funkade nog inte blodtrycket alls.

Synd att jag skulle börja undra och bli orolig över pulsen …

Såg en intressant notis idag på SR:s nätsida för Vetenskapsradion. Tydligen har amerikanska forskare gjort försök på råttor, gjort dom sjuka i bröstcancer (usch! stackars råttor). Forskarna menar att det är rimligt att anta att råttorna inte ‘inser’ att de har cancer, och därför kan deras uppenbara håglöshet, ‘depression’, inte bero på psykisk påverkan. Deras kroppar har mycket förhöjda nivåer av kemiska ämnen precis som  deprimerade människor har. Man menar därför att cancertumören i sig skapar dessa ämnen, som sägs vara ”cytokiner, signalmolekyler som utsöndras av immunförsvaret”.  

http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/artikel.asp?ProgramID=406&Nyheter=1&artikel=2844517

Min reflektion blir att detta gäller inte bara cancer. Alltför många sköldkörtelpatienter har mötts av läkare som anser symptomen vara tecken på psykets påverkan, och vill hellre skriva ut anti-depp än utreda sköldkörtelproblemen. Även om vårt psyke helt klart är en kraftfull mekanism, som påverkar oss på olika sätt, så får man inte avspisa symptomen utan att ordentligt utreda dem. Har man problem med sköldkörteln är det inte troligt att anti-depp hjälper. Behöver man tillskott av sköldkörtelhormoner, så är det förvånande hur snabbt man blir av med sina s.k. ‘psykiska’ problem, bara genom att bli rätt inställd.

Och det är inget som mitt eller någon annan sköldkörtelsjuks psyke har skapat tankevägen.

Det är helt enkelt strul i kroppens kemiska system. Och kan faktiskt vara lätt att rätta till. Om man verkligen försöker.

Usch nej, inte orkar jag fortsätta mitt försök från igår att vara utan T3, jag var så svullen idag, särskilt kring ögonen, vilke tpvåerkar synen negativt, men även i fingrar och överehuvudtaget. Förutom bristen på initiativ och koncentration. Så det blev Lio idag igen. Nu har det gått två timmar och jag börjar känna mig mer normal igen. Synen tillbaka, fingrarna rörligare. Kroppsvärmen hämtar sig så sakteliga.

Fick nyss kännedom om en namninsamling mot de nya omänskliga reglerna för sjukskrivningar. Den har satts igång av en sjuksköterska som ser hur hennes patienter lider. Läs och skriv gärna under:

 http://www.namnlista.se/234/

Själv har jag varit enormt seg hela veckan sedan mina studier tog slut. Det tar tid att komma igen efter stor ansträning. Har hela veckan känt mig helt ‘bombad’, urblåst i huvudet. Dessutom har jag idag inte tagit något Lio (T3) bara för att testa hur jag blir då. Har fått läkartid i nästa vecka, och vill komma ihåg vad jag ska säga. Så nu har segheten och tomheten i huvudet förvärrats ännu mer. Svullnaden kring ögonen gör att jag får allt sämre syn, jag tappar ork och koncentration. Även fingrarna känns allt mer svullna, så att det är obehagligt att hålla i en penna, osv osv. Och så fryser jag nu igen. Har det verkligen blivit så kallt igen? Njae … men min kropp fungerara inte utan T3-tillskott.

Artikeln är så suverän att vi tar den en gång till!!!

http://medicinskaccess.se/images/arkiv/3_2009/6_debatt.pdf

Snubblade nyss över en helt suverän artikel. Jessica Wanneman som har skrivit artikeln har fått med precis allt. Det är på kornet.

Alltifrån det faktum att diabetes typ-2, ofta män som levt gott på representations-konton, är en prioriterad grupp patienter med många möjliga mediciner, sjukdomen är väl känd och genomforskad, till skillnad från Hypotyreos, den andra stora endokrinologiska sjukdomen, som verkar vara en blind fläck inom sjukvården, kanske för att kvinnor är i majoritet och bara tiger och lider.

Via den maktlöshet man känner som patient när man inte tas på allvar utan förklaras inbillningssjuk. Trots risken för följdsjukdomar så förenklas diagnostiken, i stort sett bara en medicin används (Levaxin), man bara utgår ifrån att omvandlingen av T4 till T3 i kroppen fungerar. Och blir du inte frisk så är det fortfarande inbillning.

Till det märkligaste av allt. Det har funnits ett sedan 100 år väl beprövat läkemedels om som fungerade så mycket bättre, men som sjukvården inte längre vill ha att göra med.

Läs artikeln! Den är klockren! 

http://medicinskaccess.se/index.php/Artiklar/Debatt-Hog-tid-att-forbattra-hypotyreosvarden.html

http://medicinskaccess.se/images/arkiv/3_2009/6_debatt.pdf

En dryg vecka kvar på  kursen, sedan kan jag tillåta mig själv att även ta tag i andra delar av livet. Det är otroligt roligt, men innebär alltid en anspänning, att hinna sina uppgifter i tid. Jag har alltid varit en långsam läsare, och inte har jag blivit snabbare med åren.  Större livet har jag varit van vid högt tempo. När jag blev sjuk blev det omöjligt. Fortfarande för ett år sedan hade det varit omöjligt. Nu går det någorlunda, och jag tackar Lio för det. Men de håller på att ta slut. Efter kursen måste jag ta tag i det här med läkarbesök.

 Min dotter ser fram emot att det ska ‘bli som vanligt igen’. Men det blir det nog inte. Alla steg åt vilken riktning det än är förändrar något, leder vidare…

Trots kursen har jag naturligtvis skummat mailen på thyroid-listan, även om jag oftast legat ett par dagar efter. Och det som verkligen oroar mig det är alla alarmrapporter om utebliven sjukersättning. Att sjukskrivningar inte förlängs, trots att behandlingen inte förbättrat tillståndet. Många gånger räcker det inte med Levaxin för att bli av med sina hypotyreossymptom. Men då rycker man tydligen på axlarna, och börjar snegla på anklagelser om inbillning.

Det är en oroande samhällsutveckling – så avlägsen från drömmen om folkhemmet. En gång fanns mänskliga ideal om ’efter vars och ens förmåga’, nu är det ‘den starkaste överlever’ som gäller. Arbeit macht Frei, stod det på koncentrationslägren under andra världskriget. Och det tycks som om basen i den tanken är tillbaka. Det händer att någon talar om mänskliga rättigheter med något århundrades mellanrum eller så, men alltid tystas det med falska argument om ‘ekonomiska ramar’. Vilket i praktiken handlar om att någon skor sig på någon annans bekostnad.

Försäkringskassan (där kan det inte vara roligt att jobba) har nya strängare ramar. De ‘gläds’ åt att allt färre svenskar är sjukskrivana. Och hur kom det sig nu helt plötsligt? Jo, försäkringskassan stänger ute folk, trots att hälsan inte blivit bättre, av ren okunskap eller med underliggande prestationskrav. Se artikeln nedan, notera vad advokaten säger: Jag upplever det som att det nu har slagit så långt åt andra hållet så nu är det nog snart sett ingen som får sjukpenning

http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=2780234

Det är inte så att vi har blivit latare och mer benägna att luras. Det är samhället som blivit mer egoistiskt. Man ignorerar hur vårt uppstressade, miljögiftspäckade samhälle faktiskt gör oss sjuka. Kan man inte sänkta arbetstakten och rena miljön och ge oss nyttig mat ill överkomliga priser, då kan man inte heller räkna med att folk skall vara friska nog att orka arbeta och försörja sig.