Bloggen är lite lustig ibland. Nu på sista tiden har jag inte fått mail-meddelanden när det kommer kommentarer. Hoppas det är övergående. Sånt har hänt tidigare. Men tack för de kommentarer jag fått, trots att jag lyst med min frånvaro.
Tidsomställningen gick trots allt lättare än vanligt. Det tillskriver jag ‘undermedlet’ Lio… Det lustiga är att jag senaste veckorna varit på jobbet en timme tidigare än vanligt. – OJ, pigg och nyter! säger min chef.
Icke. Dödstrött, men jag står på benen. Mycket beror på ‘plugget’. Jag hoppas få mig en stund för mig själv framför datorn, när det är tyst och lugnt runtomkring. Inspiration är vad som behövs.
Jag skulle ha pluggat för fullt den här helgen. Sambo skulle bort på kurs, så jag hade ALL TID för mig själv. Trodde jag. Jag vaknade med en sådan vansinnig nackspärr i lördags morse, gryning, att jag kände mig som dödssjuk. Jag bara skrek rätt ut vid minsta rörelse. Om jag nu ska kalla det nackspärr. Jag har drabbats av detta tidigare. Det finns en alldeles speciell ackupressur-punkt precis vid basen av skallbenet, alltså strax ovanför vad jag kallar nacken. En åt höger - en åt vänster. Det är min högra som krånglar nu.
Trycker man där så lugnar det ner sig. Men jag får ju lite kramp av att ligga ihopkrupen så där också och trycka och trycka. Men det är enda räddningen. Sambo försvann på kurs, när jag sagt ‘det ordnar sig’ det släpper snabbt. Det gjorde det inte. Jag kände mig alldeles febrig och svettstinkande, som när man har influensa eller nåt. Men tempen var exakt 37,0. Tänk vad lätt det är att bli totalt handikappad. Jag kunde inte lyfta huvudet tillräckligt för att dricka vatten ens. Fick ta till sugrör. Krävdes mycket skrika för att få i mig lite yoghurt. Till slut kom jag på att jag borde försöka med Alvedon. (Ipren och sånt har min mage aldrig gillat). Fick Alvedon när jag fick åka till Akuten för liknande plågor 2003, men då i höftpartiet. Då svimmade jag av smärtan när jag försökte sätta mig ner, t ex på toa. Inte bara Alvedon, utan även Tradolan, ett syntetiskt morfin som jag blev alldeles groggy av. Så det avbröt jag genast. Och så fick jag Diklofenak, men det störde min hormonbalans så totalt, så det mådde jag bara sämre av. Men eftersom jag hade Alvedon 1 g hemma, så tog jag dubbel dos, alltså 2 g och efter en timme kunde jag fösiktigt ställa mig i duschen och få bort svetten och känna mig lite mindre sjuklig.
Efter tre timmar till var det dags för en ny dos. Inget pluggande blev det på hela dagen. Helt bortkastat. Det fanns inte många ställningar som funkade. Sambo fick klara tvätt och middagsmat på egen hand. Väntade mig att det skulle vara borta efter en natts sömn, det brukar hjälpa. Visst var jag bättre, men inte helt bra. Jag kunde plugga igen, äta, röra mig i rummet, bara jag var försiktig med vissa rörelser.
Idag är jag ännu bättre, men det är inte helt borta. Jag har en känsla av att jag är lite svullen, alltså att det är mer vätska där på högra sidan. Och att det är det som är problemet. Vad det beror på vet jag inte? När jag åkte in på Akuten 2003, kände jag mig också svullen överallt kring höften och bålet. Så här i efterhand tror jag att det berodde på ödem eftersom jag då hade en obehandlad, odiagnostiserad Hypotyreos. Vilket senare förvärrades med inflammerade knäleder. Vilket dock förbättrades markant med hjälp av vitaminer. Det har jag skrivit om då och då tidigare.
Så nu är frågan, vad det beror på denna gång. Det är visserligen ett år sedan jag tog sköldkörtelproverna senast. Så det är dax … tycker bara att det är roligare att tänka på mina studier just nu. Vad hopplös jag är 
Det kan ju bero på en vanlig sträckning. Sambo har börjat snarka så vansinnigt på sista tiden. Såg för några veckor sedan några intressanta program om det där på Kunskapskanalen. Det handlar om ett förslappat gomtak som faller ner och täpper till, och det förvärras med ålder och viktuppgång. Problemet är att få en sovande människa att tro på det man säger. Jag förvandlas till den gnälliga kärringen. Men faktum är att den som snarkar behöver åtminstone försöka sova på sidan eller framåtlutad, för andningsuppehållen som inträder när gomtaket faller ner, det är farligt i längden, inte minst för hjärtat.
Nåväl, han snarkade, jag sover normalt tungt, men det blev för mycket, så jag knuffade på hans säng, så jag tänker att kanske gjorde jag någon häftig rörelse när jag tryckte en kudde över huvudet på mig själv.
Eller kan det vara stress? Hur än kul kursen är, så är det tidspress … kanske sitter jag för länge i samma ställning framför datorn ? Asch, jag lever ju med dator jämnt …
Diagnoser är svårt. Vad än det gäller. Det finns så många variabler hela tiden.
Kan ha varit vårvärmen, som gjorde att jag bytte till vårjacka, och den har ingen luva, alltså kanske jag blev nerkyld i nacken – hade nytvättat fuktigt hår på morgonen. Men det var ju ett helt dygn innan … Pappa säger att han också fick nackspärr i helgen när han var ute och krattade löv. Jag vet att det är samma punkt han har problem med. Jag har hjälpt honom några gånger med att trycka på den tills det går över.
Turligt nog inte lika allvarligt som det jag hade nu. Det har jag inte haft sedan 1997. Då gick jag på en kurs tillsammans med en rad fantastiska människor. Vi jobbade gruppdynamiskt för att hitta tillbaka till vårt inre, till vår egen intuition … allt möjligt jag insett att jag behövde när jag blev deprimerad i samband med en skillsmässa. En av mina kurskamrater var en helt fantastisk ung man, med en troligt stor inre glädje. Vi hade kursen i billigast möjliga lokal, vilket var en råkall källarlokal. Det brukade inte göra så mycket, det brukade bli varmt efter yoga, meditation och andra tekniker vi använde oss av.
Men just den här natten hade jag drabbats av ett likadan nackspärr, jag hade vaknat mitt i natten av en fruktansvärd smärta, som fick mig att krampa och skrika rakt ut. Jag låg där och höll mig i huvudet, kände då inte till ackupressurpunkten. Så blev det äntligen morgon och jag måste linka iväg till den fortsatta kursen. När jag kom in i lokalen satte jag mig försiktigt i ett hörn och vågade inte röra mig. Efter ett tag såg killen jag nämnde ovan, på mig och sa: – Du verkar inte må så bra idag?
Jag förklarade. Han som alltid varit vänligheten själv, glad och harmonisk alltid, gick då fram och la sin hand på min nacke. Han behövde inte trycka. Han bara la den där några sekunder. Och det är så jag ryser bara jag tänker på det. Smärtan försvann omedelbart. Han hade så enormt läkande händer. Det är nästan svårt att tro på det. Men det är min erfarenhet. Det finns människor med sådana förmågor.
Och gissa om jag har längtat efter honom denna helg.