Eva´s blogg

Here we go again … Ja, så var det tidsomställning igen. Tog en hel timme för mig att komma ur sängen i morse. Och hade ändå försökt vara smarta iår och börja tidsomställningen redan för tre veckor sedan. Vi sa så här. Vi ställer väckningen på 20 minuter tidigare, och backar ytterligare 20 minuter nästa vecka, tills vi har en timme tillgodo när det är dags att ställa om till sommartid.

   Tji fick vi. Mer än 20 minuter blev det aldrig. Vi blev tillräckligt knäckta av den omställningen. Så idag är jag lika slagen som vanligt. Har ju inte alltid somnat 30 min tidigare som planerat var….

Glömde t.o.m. ta med mig matlådan i morse, så nu blir det inte mycket att pigga upp mig med, har en liten bit kött kvar sedan i fredags, lite nötter, ett äpple. Jaja, det får klara sig.

   Har varit väldigt rörigt de senaste veckorna. Efter att ha ätit tillskott av Lio i ett år nu, så kände jag mig tillräckligt i form för att hoppa på en kurs. Helt för mitt höga nöjes skull, men som kanske kan vara bra vid ett ev. framtida jobbyte. Jag såg en annons om den här högskolekursen som kunde skötas helt på distans, från hemdatorn. Det kändes lockande. Men det var några år sedan jag pluggade. Jag är van vid att jobba parallellt, det som skiljer är familjen som vill ha uppmärksamthet … och rena kläder … och lagad mat varje dag. Men dammråttorna får ligga kvar i hörnen.

   Min dotter har tillräckligt med att försöka klara av sina gymnasiestudier samtidigt som reumatismen sätter käppar i hjulet. Just nu har hon så ont i knäna att hon har svårt att stå. Sambo har betydligt längre resor till och från jobbet – han kommer hem två timmar efter mig, så det är inte läge att vänta på att han hinner laga maten. Behöver middag för att orka plugga. Dessutom har han också hoppat på en distanskurs – inom sitt jobb-område, inspirerad av mitt tilltag.

   Sambo är dock betydligt slappare när det gäller att hålla dead-line. Han tycker att han är förtjänt av lite avkoppling. Det där har jag svårt för. Min kurs började med rivstart, tjocka krångliga forskar-texter på engelska. Att ta sig igenom det där och dessutom skriva några sidors sammanfattning av respektive bok, det tog tid. Lite skrattretande att texterna var så krångliga, när grundtanken var en önskan att bekämpa just denna krånglighet som stänger ute stora befolkningsgrupper. Svårt det där – att leva som man lär!

   Men samma fenomen är tydligt överallt. Inte minst inom sjukvården. För att samarbetet läkare patient ska fungera behöver läkaren kunna omvandla sin kunskap till något som patienten förstår. Och lyssna till den kunskap som patienten sitter inne med, för patienten är trots allt expert på sin egen kropp.

Läste idag den amerikanska patientombudsmannen Mary Shomons senaste veckobrev, omkring vilken typ av läkare vi med sköldkörtelproblem skall gå till. Och även om hon skriver om Amerika, så var det mycket som kändes bekant.

Det låter ju självklart att den som har problem med sköldkörtelhormoner skall gå till en endokrinolog. Dvs en läkare som är specialiserad på kroppens hormontillverkning av alla slag, det endokrina system. Men så enkelt tycks det inte vara?

I USA är det tydligen akut brist på endokrinologer. Väntetiden är 3-9 månader för ett första besök, som sällan varar mer än 5-10 minuter.  Samtidigt som de endokrina sjukdomarna ökar. Huvudområdet för endokrinologer idag är diabetes. Mary beskriver fertilitets-problem, som den mer lukrativa inriktningen och därför populär hos unga läkare.

Jag tänker då genast på sambandet. Att en icke fungerande sköldkörtel leder till infertilitet. Och kan även leda till diabetes typ 2. Det är ju som olika sidor av samma mynt, olika former av ämnesomsättning, som därför påverkar varandra. Jag märker helt klart att min kropp inte längre kan ta hand om socker eller andra former av kolhydrater, så jag måste avstå helt, och vid minsta avsteg går jag upp i vikt, om det nu beror på vatten eller oerhört snabb fettbildning, det vet jag inte.

En specialiserad sköldkörtel-endokrinolog är helt nödvändig för patienter med överfunktion (hypertyreos av olika slag, t ex Graves), struma, knölstruma, eller cancer i sköldkörteln (det senare mycket ovanligt). 

Men så är det alla vi andra med mer svårdiagnostiserade obalanser i sköldkölrteln, autoimmuna, subkliniska, vi som kanske har normala värden, eller redan fått diagnos och Levaxin och därför har normala blodvärden – men ändå inte mår bra. Mary säger att de flesta endokrinologer bara suckar och mer eller mindre öppet visar att vi slösar bort deras tid.

Här i Sverige hamnade jag mellan stolarna på det viset. Min VC har sedan i somras skurit ner läkarbesöket till 7 min för att hinna med fler patienter. Men hur mycket hinner utredas på 7 min? Inte hinner läkaren lyssna på hur jag mår i alla fall. VC läkaren skakar på huvudet och vågar inte skriva ut Lio utan skickar en remiss till Endokrinologen. Endokrinologmottagningen säger att eftersom mina blodvärden håller sig inom normala referensvärden, så har jag inget där att göra.  

Man behandlas som inbillningssjuk, besvärlig. Vi tar upp tid för de som är mer allvarligt sjuka. Men går vi obehandlade är risken stor att vi får  följdsjukdomar, som just diabetes. Alltså vore det betydligt bättre att mota Olle i grind och tänka mer på att förebygga än att bara åtgärda senare allvarliga symptom. Men det är väl det detektivarbetet som många flyr från.

Kommer ihåg ett TV-program från kunskapskalanen förra året, som handlade om motsatsen. Dvs ett pågående försök i USA där man tog sig tid med patienten, och så till helheten. Och då visade det sig sällan vara fler mediciner som behövdes för att lkölsa problemen. En läkare var chockad över att inse att de korta stunder som läkaren har med varje patienter ledde till bristande information, som t ex hur en diabetes-patient skulle sköta sin diabetes, vad dom skall tänka på etc. Vilket ledde till än allvarligare följdsjukdomar, som blindhet.

Helst skulle jag vilja följa Mary Shomons råd att leta upp någon som bryr sig mer om just dessa problem: holistiska läkare, fria läkare som specialiserar sig på hormon-medicinsk vetenskap. Men det är väl där som det svenska systemet skiljer sig mest från USA. Även om vi hoppas att vi hittills har haft en sjukvård som är mer heltäckande och till för alla, så finns ingen fri marknad här att tala om. Alternativen? för alla oss som faller mellan stolarna!

Och det är därför vi sitter och läser på nätet om dessa eldsjälar ‘over-there’, och jag min bok av Dr Barry Durrant-Peatfields insikter, han som sökte sig till källan, föregångaren Dr Broda Barnes forskningscentrum, och Dr John Lowe och många andra.  

Här i Norden skulle Dr Karin Munsterhjelm vara ett sådant alternativ. Men hon får inte tjänstgöra i Sverige, trots att hon har alla kvalifikationer, det har myndigheterna satt stopp för, enligt vad jag har hört.

 http://thyroid.about.com/b/2009/03/08/endocrinologist-thyroidologist-thyroid-doctor.htm?nl=1

Alltså, de här orsakerna till hypotyreos har jag funnit, och de är inte rangordnade efter vad som är vanligt eller ovanligt:

1. Näringsbrister

2. Miljögifter och annan miljöpåverkan

3. Autoimmunitet

4. Virus

5. Trauma (fysisk eller psykisk stress; inkl olyckor, operationer)

6. Hormonstörningar

7. Arvsanlag – genetiska problem

8. Centrala störningar i Hypotalamus & Hypofysen

9. Överfunktion/Hypertyreos (Jfr 3)

10. Radioaktivitet & Medicinering (Jfr 2)

11. Bristande konvertering av T4 till T3

12. Celiaki – glutenintolerans (Jfr 3)

13. Hämmat receptor-upptag av T3 i kroppens celler

14. Alltför stor mängd inaktivt rT3, kanske pga svält/diet.

15. Trötta binjurar (Jfr 6)

Många punkter löper samman. Inte minst vad gäller punkt 3, autoimmunitet. Det är också det som oftast anges som den ‘vanligaste’ orsaken. Man talar om consensus inom medicinen, som säger att ca 96-98 % av all hypotyreos skulle bero på olika autoimmuna tillstånd. 

Det är möjligt. Inte minst med tanka på svårigheten att definiera autoimmunitet, förutom den uppenbara reaktionen i sig. Att immunsystemet löper amok … men vad beror det på? Kan miljögifter och annat spela in? Kan stress spela in?

Problemet att ställa diagnos – alla de som ännu inte fått någon diagnos, men har klara symptom. De räknas alltså inte in i statistiken då? Eller var kommer siffrorna ifrån?  Är det bara så att det är de autoimmuna antikropparna ger oss en otvetydig diagnos, och därför blir 98 % av de ställda diagnoserna autoimmuna?

Det finns alltid anledning att tvivla på statistik. Statistik ljuger, ur ena eller andra synvinkeln. Samma statistik kan ofta användas för att argumentera för helt motsatta åsikter, bara genom att man t ex betona olika siffror olika mycket, använda olika jämförelsetal, ofta väldigt förvirrande i olika forskningsrapporter. Den som investerar i åratal av forskning vill naturligtvis inte känna att det varit förgäves … helst vill man att resultatet stämmer med hypotesen man ställt upp. Vanligare än etiken förespråkar? I synnerhet om man arbetar för ekonomiska intressen. I vårt samhälle måste vi ju visa att vi ‘förtjänar’ den lön vi får…

Som avslutning av listan orsaker till hypotyreos: 15 – Binjurebarksinsufficiens?

Denna rubrik ingår rent logiskt i orsaksrubrik nr 6 – hormonstörningar. Även om jag där koncentrerade mig på könshormoner. Men alla hormonsystem i kroppen sammarbetar. Det är naturligtvis svårt att avgöra vad som påverkar vad, från början. Om trötta binjurar skulle ‘orsaka’ hypotyreos är kanske tveksamt – jag har sett trötta binjurar uppräknade bland orsaker – men jag tror att man då egentligen tänker på sambandet.

Hypotyreos och binjurar har ett klart samband. Binjurar blir uttröttade av sjukdomar som pågår och pågår … alltså typisk ouppmärksammad hypotyreos. När man sent omsider upptäcker hypotyreosen och sätter in ersättningshormoner – då ignoreras oftast att binjurarna blivit lika trötta som sköldkörteln. Och inte längre tillverkar rätt mängder med kortisol.  Sjukvården bryr sig i allmänhet bara om de akuta tillstånd som uppstår när det går alldeles för långt. Får det gå för långt börjar tillståndet likna den ovanliga sjukdomen, Addison, primär binjurebarksinsufficiens.  Ovanlig när den uppstår av en defekt i binjurebarken. http://www.addison.se/

Men alltså inte alls ovanlig vid (förhoppningsvis) tillfälliga tillstånd, som när kroppen är utmattad av stress eller långvarig sjukdom, som t ex oupptäckt hypotyreos. 

Det stora problemet är att ifall binjurebarken inte fungerar som den ska, då har kroppen svårt att svara på tillskott av sköldkörtelhormoner. Patienten blir inte mirakulöst bra på några veckor eller månade, så som läkaren har förespeglat. Kroppen verkar vara för trött för att ta hand om Levaxinet, eller vad man nu fått för tillskott. Här orsakar alltså de trötta binjurarna att patienten inte tillfrisknar trots behandling!

Det står t o m i Fass att om binjurarna är trötta så ska de behandlas först, innan sköldkörtelhormoner sätts in. Men sjukvården lyssnar på detta endast om man har nått Addison-stadiet. Detta kan alltså vara en av orsakerna till att förbättring inte sker. Får man inte kortison (hydrokortison i låg dos) via sjukvården, så finns det ett alternativ hos Hälsokosten, Adrekomp, som är ett naturligt extrakt av binjurebark från nötboskap.

Vad man dock ska vara uppmärksam på om man vill pröva Adrekomp eller liknande, trots att man redan börjat med Levaxin, och problemen beror på trötta binjurar, då kan effekten av tillskottet ge en så pass stor förbättring, att man måste vara uppmärksam på att man inte blir överdoserad. Man rekommenderar därför en viss sänktning av Levaxinet i början. Men om man är uppmärksam på sina symptom, då behöver det inte vara svårt att kolla upp sig själv. Mät vilopulsen när du vaknar och ta tempen innan du kliver ur sängen. Har dessa inte stigit över det normala (för dig som frisk!) så är det lugnt.

http://thyroid.about.com/cs/endocrinology/a/adrenalfatigue.htm

http://www.austin3dhealth.com/documents/Recovering%20from%20Adrena%20Fatigue.pdf

Hittat en intressant sak till apropå rT3. Foster lär tillverka främst rT3 under sin tid i livmodern, eftersom det är en sorts tillväxthormon. Har modern hypotyreos kommer hon att låna barnets normala T3 och då må toppen. Följden blir dock att 1) barnet som föds är extra tungt, samt att 2) efter förlossningen kraschlandar modern pga de hastigt lägre T3 nivåerna.

Det är nästan läskigt hur väl jag känner igen det där. Och det skulle vara ännu ett tecken på att jag hade rubbad ämnesomsättning redan i yngre år. Precis i början av min graviditet betedde sig min kropp mycket konstigt, med yrsel och hög puls och annat förutom illamåendet. Men så gick det över och jag mådde bättre än på länge. Enormt trött visserligen. Men ändå. Magen växte enormt, men barnmorskan ansåg att det inte var troligt att barnet var särskilt stort. Hon slog vad om att det bara var mycket fostervatten.

Men tji fick hon. Visserligen mycket vatten, men min dotter var stor för att vara flicka, 3900 g, störst av alla småttingar på BB, inklusive huvudmåttet, som låg 1-2 cm över det vanliga. Och sedan fortsatte hon att ligga över normalkurvan under hela sin uppväxt. Och jag blev alldeles som omvänd, med konstiga symptom i flera månader efteråt. Inklusive synbortfall. Men jag hade inte tid att bry mig, måste ta hand om det nya lilla livet. Och sedan gick det över, betydligt bättre än på min mor.

Min mor brukade också alltid berätta hur hon blomstrade upp under hela graviditeten, men att när jag föddes, då tog jag all energi iväg från henne. Ändå vägde jag inte så mycket. Bara 3400 gram. Och höll mig liten ända upp i 40-årsåldern. Men min mor hon blev aldrig sig själv igen.

Apropå graviditet när man har sköldkörtelproblem, ett intressant länktips:

http://ltarkiv.lakartidningen.se/2002/temp/pda24325.pdf

Orsaker till Hypotyreos: 14 – Inaktivt rT3

Det är inte så enkelt att allt T4 omvandlas till aktivt T3. Under omvandlingen plockas en av de fyra jod-molekylerna bort. Men det är placeringen hos de kvarvarande jod-molekylerna som avgör om hormonet som bildas blir ett aktivt T3 eller ett s.k. omvänt (reversed)  trijodtyronin, rT3.

Av hormontillverkningen i sköldkörteln är bara ca 10-20 % direkttillverkat T3. Resten är huvudsakligen T4 som omvandlas ute i kroppen. I Hans Lemkers bok om Sköldkörteln kan man läsa att av denna totala mängd T4 omvandlas 30-40 % till T3, medan ytterligare 40% omvandlas till varianten rT3. Alla dessa processer pågår ständigt och samtidigt ute i kroppen, som Lemker säger: ‘för att säkerställa en konstant nivå T3 och T4 i blodet’. Lemkers bok, utgiven 1996, anger rT3:s funktion som oklar. En teori var att mängden rT3 påverkar hur stor del T4 som kan omvandlas till T3 och därmed begränsar effekten hos  aktivt T3. 

Dr Barry Durrant-Peatfields bok Your Thyroid (utg. 2006) har ett kapitel som fördjupar sig i reverserad T3. Han påminner om att såväl T3 som rT3 bildas ute i cellerna. Eftersom rT3 helt saknar funktion för ämnesomsättningen, blir följden att det i stället blockerar receptorerna i cellerna för det normala aktiva T3. Med andra ord tillhör det de bakomliggande orsakerna för problem kring receptorupptag som jag efterlysta i förra inlägget (Orsaker nr 13).

En funktion hos rT3 kan vara att omsätta överskotts-jod, eftersom rT3 försvinner mycket snabbare än vanligt T3. Detta får mig att tänka på vad Lemker skriver om Jod. Att faran med plötsliga stora tillskott av jod är störst i trakter med jodbrist, då dessa människokroppar har förlorat en del av sin förmåga att göra sig av med överskottet, medan kroppar i trakter med mycket jod har den förmågan kvar. Kroppen är helt klart komplicerad och mycket känslig för rubbningar i balansen. 

Huvudfunktionen för rT3 är dock att sänka mängden aktivt normalt T3 när det finns för mycket, säger Dr Barry.  Normalt är rT3 lågt vid Hypotyreos och högt vid Hypertyreos. Men som allt annat, kan även detta gå fel. Om det bildas mer än nödvändigt med rT3 kan det alltså leda till mer eller mindre grad av hypotyreos. 

T3 minskar och rT3 ökar vid svält och försvagande sjukdomar, eller hos den som lider av fetma och börjar fasta. Samma sak vid skrumplever och insulinberoende diabetes mellitus. Även kirurgiska ingrepp kan få rT3 nivåerna att öka inom 24 timmar.

Dr Wilson (USA) beskrev 1991 en variant av sköldkörtelsjukdom, benämnd Wilsons syndrom, även om inte alla läkare är övertygade, varken om det är en egen diagnos eller om hans behandlingsmetod skulle vara den rätta. Dr Wilson iakttog hur patienter som försvagats av fysisk eller psykisk stress, inte blev av med sin utmattning trots att stressfaktorerna avlägsnats. Patienterna hade låg kroppstemperatur och symptom typiska för hypotyreos, trots sköldkörtelvärden i blodprov inom normala referensvärden. Hans patienter svarade dock positivt på hormonbehandling.

Dr Wilson menar att stress, fasta, dieter, sänker ämnesomsättningen för att spara energi, som en ren överlevnadsmekanism, och gör det genom att tillverka onormalt stor mängd rT3. Då minskar mängden normalt T3, vilket sänker ämnesomsättningen och därmed kroppstemperaturen. Detta stör enligt Dr Wilson en rad enzymer och deras omvandling av T4 till T3.  

Andra protesterar och menar att efter diet eller stress återgår allt till det normala efter 1-2 veckor. Men Dr Wilson menar att så sker inte alltid. Om systemet har gått i baklås och fastnat i den onda cirkeln med högt rT3 och lågt T3, då har man fått Wilsons syndrom.

Enligt Dr Barry saknas det bevis för Dr Wilsons hypotes. Symptomen är dock välkända. Sjukdom och livskriser kan leda till permanent sköldkörtelskada, men om det beror på rT3/T3 problem anser han inte vara klart. Dr Barry anser att det är omvandlingen från T4 till T3 som fungerar dåligt och likaså upptaget hos cellernas receptorer, och att detta kan hänga ihop med en bristande bildning av DHEA och kortisol (hoppas återkomma om detta som en sista punkt (15)).

Dr Wilsons ger sina patienten höga doser T3 (med fördröjd utsöndring) omväxlande med ingen behandling och hävdar att detta tvingar igång mekanismen till normal funktion. Dr Barry är dock tveksam, eftersom han vet att höga doser kan ge hyper-symptom, som även om de inte är farliga, ändå är obehagliga. Har man omvandlingsproblem får man enligt honom positiv effekt även av små doser T3.  Dr Barry anser alltså att T3 skall användas främst när patienten har problem med omvandlingen eller för att rent allmänt balansera T4 i alla utom de mildaste formerna av hypotyreos. 

Svenskt dokument om Wilsons syndrom: http://www.scandlab.com/docs/wilsons_syndrom.pdf

Samt hans egen hemsida: http://www.wilsonsthyroidsyndrome.com/eManual/

Själv kan jag inte ta ställning, men har en tendens att lita till Dr Barry. Hittade nyligen ett nummer av Näringsmedicinsk tidksrift, nr 3 Maj 2006, som har sköldkörteln som tema. Tyvärr måste jag säga att jag finner upplägget något rörigt och oklart. Finns dock en artikel av den kände näringsmedicinaren Peter Wilhelmsson som varnar för halider som klor, fluor och bromid. Han påpekar att fluor är en toxisk metall (avfallsprodukt från skorstenar, aluminium och fosfatgödning) som skadar sköldkörtelns jodreceptorer.

Han listar också några orsaker till underfunktion och sätter jojobantning och brist på motion överst på den listan. Bantning sägs förvirra ämnesomsättningstermostaten som ofta blir nedsatt på längre sikt.  

Mina egna erfarenheter säger mig att snacket om att kroppens svältläge skulle gå tillbaka till normalläge efter bara 1-2 veckor, är mycket tveksamt. En frisk kropp klarar säkert av det. Men om något redan strular med ämnesomsättningen, nej då funkar det inte. Låter inte det som självklart?

Bantning har jag visserligen inte syslat med, men jag vet hur det var när jag själv blev sjuk. Det första jag märkte var hur magen började puta, trots att jag var mycket aktiv dansare. Omgivningen började på allvar tro att jag var gravid. Vikten gick upp och jag begrep inte varför. Kall minns jag inte att jag kände mig. Jag var för aktiv. Men så uppstod yrsel, ödem, värk och plötsliga problem att röra mig normalt (och en rejäl influensa). Då blev jag sittande hemma i stillhet, ständigt frysande, och med en vilotemp strax under 36 grader.

Jag begrep ändå inte vad som var fel med mig. Inte sjukvården heller. Så jag koncentrerade mig på vikten. Var det medelåldern? Jag lade om min diet. Först allt socker bort. Sedan kolhydrater. Och visst gick jag ner. 7 kilo. Så jag kände att jag var på god väg. Och sedan har jag behållit den dieten. Men vikten stannade först men återgick sen till att sega sig uppåt. Så min upplevelse är att minskar jag mitt intag, då minskar också min ämnesomsättning ännu mer. Metabolismen verkar bara kunna avta, medan vikten går upp. Vad än jag gör.

I synnerhet kolhydrater är det jag inte kan hantera. Jag hittar många artiklar hit och dit numera, sedan det blivit oro där ute, om man ska vara rädd för fett eller inte? Jag har vägt mig varje dag i flera år nu, för att se hur jag reagerar på olika föda. Aldrig har jag märkt någon viktuppgång pga feta produkter. Konstigt? men sant. Däremot alltid pga socker eller kolhydrater.

Ändå sa sista undersökningen jag läste om – att den enda dieten som fungerar är den man håller sig till stenhårt – oavsett diet-typ gav alla samma resultat. Men bibehållen viktnedgång fungerar bara ifall man behåller dieten livet ut. Det handlar alltså om förändrad livsstil. Det blir som ett cirkelresonemang. Vi måste minska portionsstorlekarna för att inte gå upp i vikt. Och då är vi där igen - självsvält som början till rubbad metabolism… suck!

Orsaker till hypotyreos: 13 – Receptor-problem i kroppens celler

Ytterligare ett viktigt problem, där informationen brister. Men jag hoppas att det forskas för fullt om detta. Alltså, om vi verkligen har tillräckligt med T3, men vår kropp ändå inte kan tillgodogöra sig det. T3 måste tas upp av varje levande cell i vår kropp för att vi ska fungera. Men helt klart fungerar detta inte alltid. 

Om vi har typiska symptom på hypotyreos, trots att blodvärdena befinner sig inom referensgränserna, då kan det mycket väl vara ett tecken på att receptorerna i cellerna inte tar till sig T3 som det ska. Detta gäller även oss som äter syntetiska hormoner. Blodproverna säger att allt tyder på att vi nu bör må bra. Ändå gör vi inte det. Troligen är det då receptorerna i våra celler som inte tar emot hormonerna som de ska.

Har vi tur så räcker det med tålamod. Med långsam långsam tillvänjning av hormonerna vaknar receptorerna upp igen. Men det kan ta väldigt lång tid. Ju länge tid man gått med brist, desto längre tid tar det att bli bra, eller åtminstone bättre. Många läkare tittar på blodproverna och tycker att vi inbillar oss när vi inte mår så bra som proverna säger. Men för många av oss tar det flera år med Levaxin eller andra hormoner för att hitta tillbaka till en fungerande kropp. 

Den mätmetod jag nämnde under punkt 11, att mäta spillet efter ämnesomsättningen i urinen är då en säkrare metod att se ifall hormonerna verkligen har kommit till nytta eller inte.

Det existerar ännu en mätmetod, en amerikansk uppfinning, sedan ett fåtal år tillbaka. Thyroflex. Apparaten mäter reflexer, som sägs avspegla om upptag i cellerna skett eller inte:

http://www.thyroflex.com/

Här nämns subklinisk hypotyreos. Dvs att TSH stiger men att fritt T4 och T3 befinner sig inom de normala referensvärdena. Man har tvistat om ifall detta ska behandlas eller inte. Många vill avvakta. Ofta är detta bara ett förstadium och T4 och T3 kommer med tiden att sjunka. Andra menar att patienten har hjälp av behandling redan innan så sker.

Läkare med ortomolekylärt synsätt, som Karin Munsterhjelm, menar att det har visat sig att för vissa patientgrupper går upptaget lättare med naturliga grishormoner, än med syntetiska. I en artikel i 2000-talets Vetenskap, nr 4/2007 som jag nämnt tidigare, nämner man att det finns tankar att problemet ligger hos mitokondrierna.

Mitokondrierna (som vi ärver från våra mödrar via äggcellen) ingår i varje levande cell, fungerar som energistation, utvinner energi ur socker och kolhydrater. Visst känns det uppenbart att problemet sitter där när man som jag har så svårt att förbränna kolhydrater. Och går upp i vikt av minsta felsteg. För att inte tala om problemen med lågt blodsocker – ett stort problem för mig i början av insjuknandet och mer än ett år efter att jag ätit Levaxin. Jag kunde inte gå hemifrån utan att ha en påse nötter och russin med mig för akuta behov. 

Tänkte just på det igår, när jag var med min dotter till hennes läkare. Min dotter har sprungit hos läkare för att få först en diagnos och sedan behandling för sin reumatism, och har gjort det likalänge som jag har ätit Levaxin, dvs drygt tre år. I början var jag så orkeslös och uppstressad för minsta lilla med urinträngningar och blodsockerfall, att jag inte visste hur jag skulle orka stödja henne. Det där är nästan borta nu, och jag känner att största hjälpen har jag fått av att tillsätta T3 de senaste tio månaderna.