Känner mig otroligt inåtvänd och har så varit i två veckor nu. All koncentration samlas hos min ena kindtand. Det är min allra äldsta och största amalgamfyllning, som gick i bitar i augusti. Fick en akuttid och en tillfälligt vit kittliknande tillfällig lagning, med rådet att ersätta tanden med porslin.
Hamnade faktiskt hos den folktandläkare som gjorde fyllningen för 30 år sedan. Hade inte sett henne sedan dess. Hon sa: – Hej, vi har aldrig setts förr. - Jo, svarade jag, för trettio år sedan. Och då blev hon lite generad och påstod att hon nog tyckte att jag verkade lite bekant. Nej, inte sjutton känner vi igen varandra efter så lång tid. Då var hon en späd ung nybakad tandläkare. På 30 år har vi båda förvandlats till rultiga tanter. Jag har inte så många tandläkare jag behöver skilja på i minnet. Men hos henne måste det ha passerat en enorm mängd patienter.
I alla fall har jag bara bra minnen av henne. Jag var runt 20 år och skulle snart lämna folktandvården. Hon drog ut alla mina visdomständer eftersom jag har så trångt i munnen och de knappt fick plats. Hon såg över alla gamla fyllningar och gjorde mig tip-top i munnen. Det har i stort sätt hållit genom åren, ända tills hypotyreosen satte in. Det är ett välkänt samband, om det är näringsbrist, svårigheter att behålla kalk, eller vad sjutton det nu är som får tänderna att rasa sönder så snart man får problem med sköldkörteln.
Enda problemet är ju att för 30 år sedan så var det amalgam som gällde. Hållbart var det helt klart. Men kvicksilver som ingår i amalgamet, är inte vad sköldkörteln mår bra av. I en lång rad år nu har jag väntat på att få bli av med den. Så nu äntligen.
Men väntetiden till min egen tandläkare, som jag är ännu mer nöjd med (specialist ca 35 år) är alltid minst två månader. Men nu var det dags. Otroligt stressad är hon, ont om tider. Men alltid varit otroligt noggrann, hänsynsfull och duktig, så jag satt där i stolen, nöjd med att äntligen få den gamla fyllningen bortslipad, och avtryck tagna – även om jag nästan storknade på kuppen med den lila formdegen i munnen - för en ny tand av porslin. Märktes dock att hon körde på i 100 knutar för att verkligen hinna allt som behövde göras inom den timme jag hade. Hon hade ingen möjlighet att skjuta upp någon del av jobbet. Det fanns inga luckor i hennes schema. Hon hade dock drabbats av en smärre olycka vilket orsakat henne en sjukdag, och därmed var schemat fullständigt upp och ner. Medan de gjorde avtryck och tog röntgenbilder hörde jag en kontinuerlig diskussion med tandhygienisten som försökte fixa ihop hennes schema: – Vi har fortfarande fem patienter kvar som jag inte vet var jag ska göra av? – Försök låna tid från någon av de andra tandläkarna? – En patient har jag fått in så, men vi har ytterligare fem kvar!?
Min tandläkare stönade frustrerat: – De stackarna, äntligen har de fått en tid med specialist och så har jag inte tid för ödem, grrr. Hon var förtvivlad, jag kände det. Samma sak gällde mig. Det räcker ju inte att de tagit bort gamla fyllningen - i praktiken hela tanden - och satt en ‘plåtlåda’ som skydd över, jag måste ju få den nya porslinstanden insatt, och det helst så snart tandteknikern tillverkat den, vilket tog högst en vecka. Viktigaste skälet till att skynda sig är naturligtvis infektionsriskerna och risken att ‘plåtlådan’ som är ett provisoriskt skydd, skulle lossna. Men också att varje förändring i munnen också riskerar att ändra bettet. Inte minst hos mig. Jag biter mycket snett och konstigt och har gjort så sedan en tandolycka i barndomen. Hittar inte jag rätt bityta genast så kan jag lätt ändra ställningen på mina käkar, så dom sedan inte får in porslinstanden som det var menat.
- Vi har inga tider, sa dom med miner som om det ilade i deras tänder. Om drygt tre veckor skulle vi kunna dubbelboka dig med en annan patient, som vi ‘tror’ kanske inte kan komma på sin tid.
Hmm, det lät ju inte så förtroendeingivande. Det tyckte väl inte dom heller, så efter visst dåligt samvete, knyckte dom en akuttid en vecka senare, och så skulle vi hålla tummarna för att jag skulle få behålla den utan något större hallå i korridorerna. Nog tycker väl jag också, att min halvfärdiga tandsituation kunde kallas ‘akut’, eller?
Plåtlådan – ja, först var den så SKÖN, till skillnad mot den skorviga tillfälliga lagningen, eller för den delen den gamla smått förfallna amalgamfyllningen. Plåthatten, eller vad man kan kalla det, var blank som en tesked och rostfri, lägre än en vanlig tand så jag egentligen inte skulle tugga med den. Tungan lekte med den blanka ytan. Det var då innåtvändheten började. Det positiva höll inte så länge. Redan efter ett dygn var nyhetens behag över. Plåtlådan samlade på sig och avgav en i mitt tycke märkbart högre värme. Den kändes varmare än resten av munhållan. Jag upplevde det så och kunde inte låta bli att ständigt irriteras av det.
Jag höll tummarna hela veckan och hade tur. Min bokade tid låg kvar, jag fick plåtlådan ersatt av en porslinsatrapp 8 dygn senare. Emaljfärgad porslin, alldeles ny och konstnärligt utformad tuggyta med fyra ‘pucklar’ som på nya kindtänder när man är i lågstadieåldern. – De måste vi slipa ner en del, sa tandläkaren och myste åt tandteknikernas konstnärliga önskan om vackra tänder. På trettio år hinner ju tänderna ändå nötas ner en hel del.
Och nog blev det en hel del att slipa, för att jag skulle kunna bita ihop och tugga. Jag kunde inte klura ut det rätt då, med bedövning i kinden. Jag biter som sagt mycket snett och konstigt. Och tandläkaren stressade fortfarande uppe på högsta växeln, så det var nog bra att jag fick en ny tid tre dagar senare, när jag hunnit känna efter bättre. De fixade in mig hos tandhygienisten och tandläkaren kilade in där i en lucka mellan två andra patienter. Tanden slipades ner än mer och nu tror jag nog att det fungerar. Även om jag ännu inte är helt säker.
Men en vacker tand, det har jag fått – så vacker har jag inte varit på trettio år. Det kostar dock multum. Fyratusen totalt. Minus den nya rabatten då, 150 kr. Tandläkaren skrattade åt det. Det är ju lite som att spotta i havet.
Men jag är tacksam att min tandläkare klarade av mig mitt i sitt stressiga läge. Jag hoppas att hon mycket snart får en mycket bättre arbetssituation. Att det skall vara en sådan strid – balansen mellan patientens och tandläkarens hälsa. Men det är ju så det verkar vara överallt nu. Det saknas marginaler. Allt har sparats in. Ingen får vara sjuk. Då skuldbelägger systemet oss.
det tog slut för flera år sedan. Men för Er som inte gått så länge, kan det säkert vara intressant läsning.
. Och naturligtvis – minst lika viktigt, att magen fungerar.