Eva´s blogg

Hej alla besökare på Thyroid.se !!! Det finns bara fördelar med att anmäla sig som medlem. Det är gratis. Om du registrerar dig med mail-adress, vilket sker på startsidan, så kommer du även med i vår mailinglista. Den är ett stort och viktigt stöd för alla med sköldkörtelproblem, eller bara misstanke om det. Är man medlem så ramlar det in en hel del mail varje dag – ibland en störtflod   – med undringar, funderingar, folk som mår dåligt får tips och stöd av andra med samma symptom. Man inser att man inte är ensam om det här. Långt ifrån. Vi är ca 1000 medlemmar, så det finns mängder av erfarenheter vi kan dela med varandra.

Blir det för många mail, kan man ställa in sig på digest, så får man mailen hopklumpade, betydligt mer sällan. Eftersom det dessutom ligger en hel del arbete bakom en sådan här listan (ideellt så klart) och hemsidor, spamfilter och mycket annat kostar pengar, så finns det dessutom en möjlighet att bli betalande medlem. En spottstyver – 50 kr. Då tillkommer möjligheten att ta del av forumet här på hemsidan, man får ett eget hörn att samla sina provsvar etc.

Läs på: http://www.thyroid.se

länken Bli Medlem … Läs om Fördelarna.

Det är väl ingen som har missat Vitamin Freedoms upprop mot det EU-direktiv som vill begränsa innehållet i kosttillskott?

http://www.vitaminfreedom.se 

Den övre gränsen (Maximum Permitted Level) (som man påstår ska skydda konsumenterna), kommer att bli så löjligt låg att den i vissa fall udnersetiger dagsbehovet. Terapeutiska doser blir därmed omöjligt att använda.

Jag undrar om jag var tydlig nog när jag skrev, strax innan jag blev sjuk. Var nog lite väl luddig i huvudet då …

Det gällde sjukvård vs hälsovård. Anmärkningen att det i Östasien fanns system som satte hälsovåren först. Det viktiga var inte just att vi betalar när vi är friska och har råd till det – utan att läkarna har ansvaret för att vi förblir friska. Sysslar mer med friskvård. Inte bara stoppar i oss symptombehandlingskemikalier .. som Fredrik skrev i sin kommentar häromdagen. Att läkarna inte viftar bort våra problem som psykiska.

Det kräver naturligtvis ny inriktning på läkarutbildningen, ja på all sjukvårdsutbildning. Dvs att alla får ta del av hälsovårds- och friskvårdsutbildning. Eller om det blir en för stor bit att bita över, så bör bägge delarna finnas för oss alla att ta del av. Inte bara skuffa ut hälsokost och liknande som något obetydligt, i marginalen, något att vara misstänksam mot, som bedragare. Vanlig sjukvård och kemikalieanvändning är minst lika mycket bedragare.

Jag har skrivit det många gånger förut, kemikalierna som omger oss är inga oskyldiga bovar. Fredrik talar om matens betydelse och sin egen trötthet och sökandet efter ett svar. Läs gärna hans blogg också:

http://blogg.aftonbladet.se/22101

Jaha, vad typiskt. Just som jag beslutat att sätta igång ett yoga-program, så blev jag förkyld igen. Inte tal om att träna med förkylning i kroppen.

Sambo och dotter blev förkylda exakt en vecka efter att jobb och skola börjat. Det verkar ha blivit tradition. Blä! Även om det inte är så konstigt i år, med tanke på att det även varit kallt och regnigt. Riktig höstkänsla. Och själv kan jag inte stå emot. Trodde dock att Lio skulle hjälpa mig mer än det gjort.

Varje morgon när jag tvingades öppna ögonen, kändes det som att – IDAG – finns det ingen återvändo, jag tar mig inte ur sängen. Men jag måste ju ändå upp och ta Levaxin och Lio, och då vände det omedelbart. Så jag tänkte att det här klarar jag av att bekämpa. Men så snart det blivit eftermiddag och Liothyroninets effekt försvagats, så blev också förkylningen värre. Lio hjälper upp immunförsvaret, men inte tillräckligt denna gång. Kände att den här gången är det kört. Stannade hemma ett par dagar för att motverka. Men effekten var ungefär lika. Var tvungen att återvända till jobbet för att slutföra lönekörningen – Löneutbetalningar är heligt!

Så då blev jag sämre. Fick avstå från dopet jag var bjuden till. Även om kalaset kunde hållas utomhus, så var jag inte i form att umgås, inte i form att följa tankegångar och svara på tilltal, för att inte tala om nysningar och annat obehagligt. Nej sprida skräpet ville jag inte. Dessutom hörde omgivningen mycket tydligt att min röst inte var den vanliga utan av en lägre oktav.

Förkylningen har främst suttit i halsen på mig – det är så tydligt att sköldkörteln och området omkring är min svaga punkt. Sambos förkylningar visar sig alltid främst i nysningar och snytningar. Min reumatiska dotter blir helt slut i huvudet, som hon säger, seg, stel och febrig. Lederna känner jag också av, jag blir otroligt mycket stelare (så pass att jag börjar undra om inte jag också är på väg att få reumatism) och det värker i leder och muskler.

Men idag är jag tillbaka på jobbet, inte bra i halsen – harklar och stönar – men det har vänt och jag klarar trapporna igen utan större problem.

Önskar vara helt återställd – vill sätta igång mina Yoga-pass.

Hälsovård … som motvikt mot Sjukvård.

Träning till exempel. Det som är så svårt när ämnesomsättningen inte fungerar. Med bara Levaxin har jag inte klarat av att träna – trots att jag alltid tidigare varit en mycket kroppsligt aktiv person. Inte ens yoga fungerade mer än bra dagar. Minst stressmoment sänkte min energi totalt. Ett yogapass kunde slå tillbaka i flera veckor efteråt. Men nu äter jag Lio.

Så i sommar har jag orkat med betydligt mer trädgårdsarbete än jag vågat hoppas på. Trädgårdsarbete är bra, för att det inte innehåller hopp och skutt och annat som mina leder tar stryk av. Jag kan pusta när jag vill och det är Roligt att se alla tacksamma växter utvecklas. Däremot har det varit alltför ensidigt, i synnerhet för höger arm, som burit för mycket vattenkannor, klippt med sekatör, hackat och dragit i ogräs. Fick sluta använda den helt – inte lätt för en högerhänt! – Ett tag kunde jag inte ens lyfta armen för att kamma håret. Tänkte att det är väl bara att vila den … men blev väl lite orolig när värken flyttade ner från överarmen till underarmen, och sedan spred sig till alla leder. Jag känner mig väldigt stel nu, i hela kroppen. Så kanske är det inte bara överansträning? undrar jag. Kanske en kombination. Hur som, en svacka pga hypotyreosen och min kropp tar stryk. Allt i kroppen hänger samman på ena eller andra sättet.

   Ändå vill jag träna, och tänker åter ta tag i yogan, men nu i små små pass, med sakta upptrappning, hade jag tänkt mig och började därför läsa Lee Holdens bok ’7 Magiska minuter’. Det är träning som bygger på yoga, Tai chi etc – allt sånt som jag tror på.  I inledningen talar han om skillnaderna i västerländsk och österländskt synsätt på vård:

”Den österländska medicinen har alltid beskrivit hur (våra) beståndsdelar – kroppen, sinnet och själen – interagerar. T ex påverkar negativ känslomässig energi och stress kroppen. Dålig kroppslig hälsa kan å andra sidan ha stort inflytande på känslor och mental hälsa. Förhållandet är ömsesidigt.”

Jo tack! Det där känner vi med hypotyreos igen oss. Läkarna vill oftast tro att vi är inbillningssjuka, eller vill bota vårt psyke. Medan det oftast är Hypotyreosen som redan försvagat oss under så pass lång tid att kroppen är utstressad och livet känns tungt. (Psykologer brukar dock inte tolka det som psykiskt.)

Lee Holden skriver: ’Både Västerländsk och österländsk medicin har gjort stordåd för att bota sjukdomar, rädda liv och förbättra livskvalitet. Trots att resultaten är desamma har tillvägagångssätten varit olika och formats av helt olika och unika paradigm. … I dagsläget kretsar vår västerländska medicin kring det faktum att folk blir sjuka och behöver vård. Om ingen blir sjuk rullar inga pengar in. …  (alltså) den är passiv snarare än dynamiskt förebyggande. Läkare ger dig mediciner och behandlar dig. Holistisk medicin (österändsk) inriktar sig på förebyggande åtgärder och det faktiska problemet snarare än dess symptom.’

Nu kommer vi till det intressanta:

”I Asien finns än idag platser där sjukvårdsprocessen är omvänd. Man betalar sin lokala sjukvårdare en avgift så länge man är frisk och när man blir sjuk slutar man betala. Tänk dig ett system där alla sjukvårdare verkligen är motiverade att kontinuerligt hålla sina patienter friska.”

Och det slog mig genast hur logiskt det låter! Som en A-kassa för sjuka. När vi jobbar har vi inkomst och kan betala en avgift (en försäkring?), men blir man sjuk får man all hjälp man behöver – och alla vill verkligen att man blir frisk, gör allt för en. Nu syftar ju boken på Amerikanska förhållanden och där är det ju värre än här. Men nog känns det som om vi är på väg åt deras håll. Att bara den som kan betala får den bästa vården.

Ett gammalt ordspråk: Det som ägnas uppmärksamhet växer.

  Satsar vi på hälsa o välbefinnande, så blomstrar just det.  ”För att få riktig bot måste man gå till bottten med problemet och motverka orsaken till sjukdomen. Att bara koncentrera sig på symptomen kan liknas vid att försöka hålla pingisbollar under vatten…” (Lee Holden s.22)

Trick or Treat !?

Så brukar ju amerikanska barn säga på Halloween. Här kommer en länk till en artikel om alla kemikalier man stoppar i glass, och frågar sig ifall glassen – som vi längtar efter i sommarhettan – om den har blivit ett hot, Threat, snarare än Treat (njutning). Kemikalier som i vanliga fall (i större doser får man anta) används till rengöring, läderbehandling, lus-utrotning … gurgel! Visste ju redan sedan tidigare att glass mer består av luft och socker än grädde och äggulor, som är den egentliga basen i glass. Grädde och ägg är bra mat för oss med hypotyreos. Inte socker och kemikalier.

http://www.naturalnews.com/023849.html

Apropå så lyser solen utanför mitt fönster igen. Igår hamnade jag mitt i häftiga regnskurar två gånger. Det har känts höstlikt, augustiskuggorna har blivit allt längre och djupare under de mörkgråa molnen.

 Men de påstår att sommaren är på väg tillbaka. Vi får väl se? Blir ni sugna på glass så rekommenderar jag hemgjord glass. Det finns ett recept i artikeln ovan. Men det finns även i svenska kokböcker. Grunden är som sagt vispgrädde och äggulor. Må så gott!

Ja, då  är jag tillbaka på jobbet igen – mer stadigvarande – sedan några dagar tillbaka. Allting är sig likt. jag sitter här och fryser igen. Trots varma tofflor och – nej inte långkalsonger – men dock med cykelbyxor innanför jeansen. Ja, jag kom på att jag kunde varken vara med eller utan långkalsongerna, hihi

Må vara att det regnar ibland, och att värmen är avstängd så här års - men kallt är det ju egentligen inte. Det är bara den här nedrans kroppstermostaten som har svårt att fungera. Trots att jag numera tar 10 mcg Lio varje morgon och fungerar riktigt bra. Längar hela f.m. efter lunch, så pass att jag ofta tar tidig lunch. Men då när jag äter, då blir jag så varm så varm – det slår om omedelbart. Men räcker inte så länge.

Är alla så här känsliga? Eller är det typiskt för oss med hypotyreos?

Apropå muskler. Tänkte vidare efter mitt senaste blogginlägg. Gummibandet … Mina problem beror inte på brist på stretching. Tvärtom. Eftersom jag har brist på muskler, så bär jag inte med musklerna, utan tänjs ut som vid stretching. Hela tiden. Det måste vara det som är felet. För mycket stretching.

Fick på förra inlägget en kommentar av Peter, med en undran kring näring och träning. Här kommer svaret:  

Sköldkörteln styr ämnesomsättningen, dvs hur vi tar upp näringen ur maten, tar näringen in i cellerna osv. Om sköldkörteln slutat fungera så fungerar nästan ingenting i kroppen. Det kan ta mer eller mindre lång tid, många år!, men näringen tar slut, ett efter ett. — Det är det som gör att det ena efter andra problemet dyker upp, och kan vara olika hos olika personer – ifall man inte fått diagnos och ersättningshormoner. Beroende på hur pass mkt av sköldkörtelns funktion som upphört, naturligtvis. Men går man tillräckligt länge obehandlad, så ger hjärtat upp.
   Jag blev akut sjuk tre år innan jag fick diagnos, men redan efter ett halvår – vägrade ge upp – tog jag kontakt med en Näringsterapeut och kom på rätt köl igen. Även om jag inte blev frisk, så blev livet bättre. Inte så bra som med hormoner, men det höll mig uppe, att få en full skala av vitaminer och mineraler. Just för mig var det B-vitaminer, Magnesium och Zink som var avgörande viktigt. Säkert kan det variera för olika personer.
   Hört många gånger att proteiner och fett är viktigt för oss med hypotyreos, och det verkar stämma på mig. Då mår jag bättre, och får energi. Jag var tidigare vegetarian, det skulle jag aldrig klara nu längre. Min vikt påverkas inte av att jag äter grädde, t ex till hallon, jordgubbar. Går däremot upp i vikt av minsta kolhydrat. Inkl fabriksglass som bygger mer på socker än grädde. Mycket grönsaker är naturligtvis viktigt. Det är tillåtna kolhydrater, det ger näring, energi, och fibrer.  

B-vitaminer har vi ofta brist på, Magnesium nästan alltid, Zink har effekt på mig och mitt upptag av de syntetiska hormonerna. Har i och för sig även gluten-problem, och tydligen är Zink extra viktigt vid glutenintollerans. Det gäller väl även B-vitaminer, eftersom gluten förstör tarmluddet där B-vitaminer tas upp resp bildas.

  Träning är svårt. För det går inte att köra hårt med sig själv och tro att man ska bli starkare och piggare. Även om omgivningen tycker att man är lat och försoffad, så är det inte därför vi är sjuka. All träning måste ske i små små doser, ökas mycket mycket långsamt. Kroppen lyssnar inte på träning, den lyssnar bara på att mängden hormoner och den energi vi får av dem, stämmer med mängden energi vi tar ut vid olika aktiviteter. Och hormonerna är alldeles för känsliga små saker för att man skulle kunna kasta i sig dubbel dos bara för att man har mycket att göra, eller vill jogga långt. Det går inte.

  Att höja hormonnivån och öka sin aktivitetsnivå är något som måste ske i små doser, parallellt, med månader emellan, kanske år – inte dagar. Tålamod. Suck!!

Jag har ont i högerarmen. Och har haft det ganska länge nu, en månad eller drygt.

Först tänkte jag att det är träningsvärk. Vet ju att jag i sommar dagligen har burit en hel del vattenkannor (10 lit), grävt och inte minst hackat med ogräsjärn. Alltså reagerade jag inte mer än med tanken att: ‘Jippie, vad mycket muskler jag kommer att få! Vad vältränad jag kommer att bli.’

Har ju varit vältränad större delen av livet. Åker aldrig bil, rör på mig dagligen. Ända tills jag fick hypotyreos och drabbades av denna otroliga trötthet, som gör det omöjligt att röra på sig vissa dagar. (Obs! det är inte en slöhet som kan tränas bort, utan en näringsbrist i systemet, som bara slår tillbaka om man överanstränger sig.) Men eftersom jag nu äter hormoner i någorlunda doser, så är det ju inte tröttheten som hindrar, tänkte jag. Nu måste jag väl äntligen få lite form på mina sladdriga armmuskler.

Men Icke. Det är hopplöst det här med muskelnedbrytningen när man har hypo. Det måste fortfarande vara näringsbrister av olika slag, som gör att kroppen har så svårt att bygga upp sig. Armarna har blivit sladdriga och har inget att lyfta med. Så när jag anstränger mig, så blir det mest som ett ‘gummiband’ som dras ut mer och mer trots att den förlorat sin spänst. Det brister.

Jag tänkte att jag var slarvig med stretching - den nödvändiga motrörelse vid ansträngning. Och jag tyckte nog att det blev lite bättre. Inte minst som jag försökte vila armen. Dvs, använda vänsterarmen i stället. Men jag är högerhänt, alltså blir det automatiskt att jag börjar med höger, innan jag kommer på mig själv. Men sen gjorde jag något dumt, när jag blivit lite bättre. Jag fick en hink full med överblivna kakelplattor av en granne. Det var tungt. Men jag bar det hela vägen hem i höger hand utan att tänka mig för. Efter det gick gummibandet av, känns det som.

Underligt dock, är att smärtan satt främst i överarmen från början, och nu har det plötsligt flyttat ner i underarmen de senaste dagarna. Överansträngning i muskler brukar väl inte flytta på sig direkt?? Antagligen är det väl mitt sätta att kompensera och ändra mina armrörelser, som gjort att jag hittat någon annan ovan liten muskel … numera yrvaken

PS. Har fortfarande ett rött märke efter humlesticket, trots att 10 dagar gått, om än inte så ilsket rött nu längre. Det bleknar så sakteliga…

Dagen efter hummelsticket blev jag sittande hemma med mera is under låret. Kände mig trött och nöjde mig med het soffa i lägenheten hellre än svalkande sommartorp. Ett dygn hade gått, men inte minskade svullnaden, tvärtom. Det dök upp en sekundär, mer ljusröd svullnad, dubbelt så stor som den ilsket röda, strax intill. Var det något att oroa sig för?

Så i slutet av andra dygnet, på torsdag morgon, tyckte min sambo att jag kunde ringa VC och fråga om råd.

- Är det bara att vänta eller vad gör man?

- Tja, alsolsprit, eller en kortisonsalva, kan svalka ner smärtan. Men tre handflator stort?! Jag tycker att distriktssköterskan ska titta på dig. Kan du komma om en halvtimme?

Visst, det var väl lika bra då. Känns ju inte som om jag skulle dö precis. Men eftersom det blir större och alltmer irriterat. Distriktssköterskan tyckte även hon att svullnaden var stor. Konstaterade även att det fanns en hårdnande fläck i det ilsket röda. Humlegaddar visste hon inget om, ifall de skiljer sig. Hon tyckte nog att läkaren borde titta på mig. Ville jag det?

Vad vet jag? Jourläkaren hade fullbokat i flera timmar framåt. Men jag skulle komma tillbaka. Sköterskan var nog även hon överhettad. Datorn ville inte som hon, höll på att boka min tid på andra patienter ett par gånger. Men innan jag gick ville hon lägga på kompresser med alsolsprit. Och visst svalkade det, men allt tejp runt omkring fick de yttre kanterna av svullnaden att klia allt mer.

- Så du har mött ett monster! var det första läkaren sa med ett litet skratt när jag kom tillbaka på eftermiddagen.

- Oh nej! Det var en ullig och rar liten humla som jag satte mig på i gräsmattan.

- Det är när vi har så här varmt väder som flygfäna blir extra ilskna.

Lyssnade hon inte? Humlan var inte ilsken, bara skräckslagen för att jag tänkt sätta mig på den. Alsolspriten verkade ha gjort viss verkan, i alla fall syntes inte den sekundära ljusa svullnaden lika tydligt som den röda handflatsstora. Hon slängde en blick på den och sa:

- Ja så här års är vi vana vid betydligt värre fall.

- Tja, jag bara ringde upplysningen och frågade, eftersom de säger att det bör gå bort efter ett dygn. Och nu har det gått två dygn.

- Ja, det sköterskan sa på telefon lät värre.

(Min sambos kommentar senare: – De borde installera kombinerad telefon och kamera. Det kan väl inte vara en svår teknik idag? Det skulle spara tid både för vården och patienterna.  När jag var på akuten med spräckt trumhinna, då hade läkaren med sig en privat kamera. Han sa att det var superbra. Jag menar de har ju så mycket annan dyr utrustning? …)

Jag fick i alla fall förklarat för mig att det pågick en allegisk reaktion i min kropp. Och att eftersom det var mitt första humlestick så behövde jag nog inte oroa mig, utan bara ta på en kortisonsalva och vänta ut reaktionen, som kunde ta upp till en vecka. Däremot måste jag vara försiktig om jag blir stucken en andra gång. Vad man aldrig kan veta, det är ifall de antikroppar min kropp kommer att tillverka, blir antikroppar som antingen hjälper eller stjälper. Så olika reagerar kroppar.

Med tanke på de autoimmuna reaktioner som redan pågår i min kropp så skulle det inte förvåna mig ifall det går åt fel håll. Så jag slängde iväg en liten anmärkning om att mitt intryck sedan jag fick hypotyreos det var att jag blev alltmer överkänslig för än det ena och än det andra.

Men då drog läkaren genast öronen åt sig: – Det finns det ingen vetenskaplig bevisning för.

Nej, jag kunde inte annat än småle. Undrar om någon verkligen ens har försökt undersöka den saken? Alltid ska vi vänta i årtionden på stora vetenskapliga tester. Som ändå i slutänden visar sig osäkra pga alla olika variabler som kan spela in. Nej, jag hade gjort en iakttagelse. Som man gärna får ta till sig och kanske lägga till grund för forskning. Men inte för att bli avspisad.

Min upplevelse har betydelse. Den säger något om mig.

Läkaren avslutade dock med att ‘nästa gång, om det blev en sådan, och ifall jag fick en stark reaktion, då lovade hon att de skulle ta hand om mig ordentligt …’

Jag tänker nog se mig för innan jag klämmer ner baken i gräset igen.