Eva´s blogg

Regniga sommardagar hör till det efterlängtade för oss med Hypotyreos. Svalkan. Nu har jag inte lidit av värmen i år som tidigare år, innan jag kom upp i rätt hormondos. Men det är ändå avkopplande med regniga mysdagar. Inte minst för att jag kan sitta still och läsa med gott samvete.

Jag vill gärna rekommendera Elsie Johansson. Berömda är hennes böcker om Tåpelles Nancy, från 90-talet. Men hon debuterade redan 1978 med diktsamlingen ‘Brorsan hade en vevgrammofon’ och fler därefter, alla med härlig poetisk träffsäkerhet. Elsie är poet ända ut i fingerspetsarna. Jag älskar hennes språk, för att det är rent och klart och rensat från allt onödigt. Med få ord skapar hon klara tydliga karaktärer.

Även hennes första roman, Kvinnan som mötte en hund, från 1984, har ett poetiskt ansast språk. Inte lika sprudlande och somrig läsning som om Nancy, men om ni gillar psykologiska thrillers på regniga dagar, så kan den rekommenderas. Huvudpersonen Vera blir sjukskriven pga en arbetsskada i axeln. Hon skall vila och gå på sjukgymnastik.

Och jag undrar, var det verkligen så enkelt att bli sjukskriven kring 1980? Litterära verk är naturligtvis inte skyldiga att vara sanningsenliga. De vill förmedla en tidsanda. Och boken luktar ensamhet och isolering, och sjukskrivning som något lättvindigt. Tvärtom idag, när sjukskrivningar sitter riktigt långt inne, hur än dålig man är. Då var man kanske alltför frikostig. Idag allt för ogin.

Ett citat:   ”Hon tog fram den bruna burken med insomningstabletter. Den hade funnits i skåpet gu’vet hur länge, förmodligen från tiden efter moderns död. Nu tömde hon ut innehållet på bordet. Räknade. Det fanns sextifyra. November, december. Det skulle räcka fram till jul och långt innan dess borde hon vara frisk. Ja, för längesedan! Ha börjat arbeta igen. Då skulle allting bli bra. Då var det ingen fara.
  Inte ett ögonblick föll det henne in att hon kunde svepa i sig burkens innehåll på en enda gång. O nej, inte så. Hon var inställd på kamp och att ta sig igenom utan insyn utifrån. Hon skulle ta en varje kväll så länge det behövdes.”

Ja, Vera är inställd på kamp, men isolerad. Hon hade ingen mailinglista eller hemsida för likasinnande. Hon känner skam, uppfostrad i en anda av ‘vad ska grannarna tycka’, känner sig iakttagen, börjar ljuga, tills hon själv tror på lögnerna, och verklighetsuppfattningen alldeles går om intet …

Skammen finns naturligtvis kvar. Även om det inte är grannarna, snu är det myndigheter och politiker som vill göra om oss sjuka till lata smitare.

Det är en spännande bok på sitt lågmälda sätt. Kan rekommenderas.

Apropå sommarlov – så tog jag en cykeltur i söndags, första gången på över tio år, minst, säkert 13-14 år.

Min sambo hittade mitt gamla vrak ute vid mina föräldrars ‘sommartorp’. Ena hjulet låg vid sidan av. Med punka. Eftersom min sambo anser att det är roligare att cykla än att promenera erbjöd han sig att fixa cykeln. Jag förstod först inte riktigt behovet, eftersom jag gärna promenerar och tittar på all grönska, odlad medvetet eller inte.

Min händige sambo lyckades med det närmast omöjliga. Efter inköp av ny cykelslang blev cykeln nästan som ny. Min gamla trotjänare som jag fick för nära 40 år sedan. Tacksam blev jag, men varnade för att ville han cykla med mig så skulle vi ta det lugnt. Min cykel har inga växlar och jag vill inte ta ut mig i onödan. 

Trodde jag. När jag satt upp på cykeln var det som om djävulen flög i mig. Jag var 18 år på nytt och trampade raskt uppför alla backar. Stönade och pustade betydligt, visst!, men upp kom jag, före sambons 21 växlar. Han studerade ingående min cykel och upptäckte att eftersom min cykel saknar växlar så är normalläget inställt på mycket hög växel. Ett varv med tramporna förflyttar alltså cykeln en bra bit längre än sambons cykel på en lägre växel.

Vilken frihetskänsla!! Hur kunde jag glömma den? Hur har jag kunnat avstå från den? Kanske för att sist jag försökte cykla för kanske 15 år sedan, då hade jag barn i barnstol bakom cykelsadeln och matkassar på styret. Det var vingligt, tungt och motsatsen mot frihet. Hellre då gå och låta barnet undersöka dikesrenen. Det tar visserligen mycket längre tid – men än sen då?!

Men nu var jag som sagt 18 år igen. Cykel med växlar har jag aldrig förstått mig på. En cykel ska vara som min trotjänare, förflytta mig långa sträckor på varje tramptag. Susa fram med vinden i håret. Känslan!

Men det här var på eftermiddagen, just vid den tid då verkan av mina 5 mcg Lio ger upp. Jag gled av cykeln och förflyttade mig resten av kvällen i ultrarapid. Det var dags att återvända till lägenheten. Sambons huvudsemester är redan slut.

Måndag satt jag försjunken i soffhörnet, fullständigt passiviserad. Alla planer för dagen fick läggas på hyllan. Det var länge sedan jag var så helslut. Inte trodde jag att en cykeltur på max en timme kunde ta ut mig så totalt. På cykeln kände jag mig just så vältränad som jag var ända tills för 6-7 år sedan när min Hypotyreos började visa sig. Som om livet kommit tillbaka.

Kanske hade det lyckats ifall jag tänkt på att ta en dos Lio extra innan jag gav mig iväg. Jag har ägnat mycket ledig tid till ogräsrensning. Det är okej, jag tar en bit i taget, vilar och pustar. Men på cykeln kände jag inte mina gränser. Måndag kom det surt efter. Tisdag var halvtrög. Onsdag kom mensen. Så visst, jag ska inte skylla allt på cykeln. Strax före mens behöver jag lite extra Lio för alla aktiviteter. Cykelturen blev bara droppen som fick bägaren att rinna över.

Men jag ska inte överdriva. Jag har fortfarande Lio kvar. Att dela den lilla rackaren, 20 microgram, är inte lätt. Det smular sig i olika större eller mindre smulor. På sista tiden har det snarare blivit tre delar, dvs ca 7 mcg per dag. Så nu har jag tagit mig upp igen. Nu är livet tillbaka till den normala medelorken igen.

Härliga sommarlov! Inte för att jag pluggar, det var många år sedan. Menar sommarlov från datorer …

Har vistats mycket på ‘sommartorpet’, där finns inga datorer, ingen TV – men tillräckligt med trädgård för att sysselsätta mig dygnet runt. Även när jag tänker: – ‘Nu ska jag bara sitta ner och NJUTA!’

Så blir jag ändå inte sittande. Jag bara måste upp och plocka bland ogräs, klippa lite torra grenar, …. för det är då jag kommer så nära grönskan. Stoppar näsan i den, och gläds åt varje liten grodd, varje litet skott. Vackra stenar. 

Jag hade lagt ifrån mig ett gjutjärnslock för ett par veckor sedan, på gräset nedanför en rabatt. Det blev bara liggande där. När jag nu beslöt att lyfta undan det så visade det sig att de arbetsamma myrorna upptäckt detta perfekt välvda tak med sitt hålrum, skyddat från regn och genast börjat bo in sig. De blev naturligtvis olyckliga när taket plötsligt försvann. En väldig aktivitet blev det, brandkårsutryckning, alla myrägg måste genast transporteras bort … Tänk vad snabba de är.

Undrar om det är myrår i år. För när jag kom hem till lägenhet och balkong igår, så hade myror även flyttat in i min stora kruka med Hummlerankan. Humlerankan är törstig, det hade blivit väldgit torrt i krukan. Tydligen hade någon myra upptäckt det och genast ropat till sina kompisar, att här finns ett torrt och bra ställe att inreda.

Och så kom jag och vattnade. Hmm. Och vattnade rejält. Myrorna uppskattade inte simbassäng. Så idag har de flyttat allihop. Visst kan jag känna mig grym ibland, men jag tror ändå inte att min balkong är ett bra ställe för myrorna, inte i slutänden.

Jag hade med mig en bunke gula vinbär hem och bjöd dottern. Det visade sig sitta ett antal minimini små vinbärssnäckor på några av dem. Jag trodde det var torra skal, 2 mm ungefär. Men icke då. Efter ett ögonblick stack de fram huvud och pilade iväg över det blanklackerade köksbordet med antennerna vilt viftande. Dottern tyckte naturligtvis att de var otroligt söta – tyckte jag också, så klart! – så hon ville att jag skulle rädda dom ut i naturen. Vilket jag naturligtvis gjorde.

Vinbären fick jag dock behålla själv sedan. Så gulligt var det !

Jag hyste ett visst hopp om att jag inte var överkänslig för gluten – utan bara för vetemjöl.

Jag vet hur jag reagerar av vete. Magknip (högt upp under revbenen) inträffar inom någon halvtimme, pågår i timmar, efter cirka 12 timmar är magsäcken okej, men inte tarmarna. Då ligger smärtan kring naveln och ger viss diare.

Så nu ville jag testa om jag skulle reagera på samma sätt på råg. Det finns hårt bröd med enbart råg, så jag testade. Åt en hård macka. Trodde först att det gått bra, eftersom jag inte fick något magknip. Dock – efter tolv timmar började det spöka i tarmarna …

(nu får ni ursäkta skitsnacket) … först gaser, sedan diarée, inte så mycket, eftersom jag inte ätit mer än En hård macka – men ändå mycket obehagligt. Kallsvettig. Normalt är jag förstoppad, på mitt envisa hypovis. Klarar mig inte utan min dagliga dos magnesium. Men nu var det en kombination av förstoppad, och gaser och vätska som försökte tränga sig förbi proppen …

Jaja (suck), det är bara att acceptera. Det blir inget mer riktigt bröd i mitt liv …

Men å andra sidan – helt säker kan jag inte vara. Man pratar så mycket om att glutenfria produkter, inte får ha varit i kontakt med glutenprodukter – alltså får inte tillverkas i samma fabrikslokaler. Havre saknar gluten, men för att vara ren från gluten, får det inte ha lagrats i samma lokaler, med samma maskiner, som andra produkter med gluten. Kan inte tänka att man är så noga med råg.

Hmm, jaja, det hjälper mig ju inte speciellt. Det är bara att inse. Inga glutenprodukter för mig.