Eva´s blogg

Strindbergs Inferno – men så illa har inte jag det. Jag har en semesterdag idag och bara pustar. Petar lite i mina högar med oavslutade projekt. Där ligger fortfarande Eva F Dahlgrens dokumentärroman ‘Det här är inte jag’.

Jag läste ut den och nämnde den här i bloggen redan 3 juni. Men i den skriver hon en hel del om August Strindbergs Inferno. Så därför har jag nu läst även den. Strindbergs kris för ca 110 år sedan, då han flyttade åtskilliga gånger för att han led av förföljelsemanni. Förföljd – inte minst av elektriciteten och dess förkämpar.

Min namne Eva tar upp förra sekelskiftes-diagnosen Neurasteni. En sorts utbrändhet eller elöverkänslighet. Att alla nya intryck genom ångmaskiner, telegrafer och andra nya uppfinningar, skulle ha gjort människor rastlösa, ge en upplevelse av världen som fragmentarisk. Känns världen uppsplittrad, så upplever vi även oss själva som uppsplittrade.

 Ja, vad ska inte då vi säga nu – splittrade som vi är mellan TV, internet och ständig mobiltelekontakter.  Tydligen har man sagt att vårt sekelskifte upprepat och förstärkt vad som hände hundra år tidigare. Att vår tids utbrändhet är samma fenomen …

Är inte det vagt? Hur gick det förra över? För att komma tillbaka 100 år senare? Vande vi oss? 

Helt klart är Kropp och Själ två speglingar av samma sak. Alltså påverkar de också varandra. (Ryser dock vid minnet av TV-doktorns förklaring av kropp och själ - att inte behöver vi se talet som Själ som något konstigt. För henne var själen en rad kemiska reaktioner som vi upplever i form av olika känslor. – Jag ryser över förenklingen). Men helt klart ger kemiska obalanser – som när min sköldkörtel gav upp och inte längre producerar de sköldkörtelhormoner jag behöver – upphov till inte bara en lång rad rent kroppsliga symptom. Utan även mycken sorg och ilska. Vem kan förundra sig över det?!

Vad som tycks svårt att klargöra är att det kan räcka att rätta till den kroppsliga bristen, för att få psyket i balans. Som Karin Munsnterhjelm sa: Hjärnan är tacksam för Vitaminer och Mineraler. Vårt humör blir en barometer på hur kroppen mår.  Tankegången att vi med tankekraft, negativa tankar, oro, ilska kan påverka vår kropp negativt har en kraftig pålrot ner i vårt samnhälle. Så starkt att man har svårt att vända på ekvationen och se att Kroppen kan påverka psyket minst lika mycket, trots att det är så enormt logiskt. Eller hur!

Så när jag läser Strindbergs Inferno, är det första som slår mig att han vid denna tid sysslade väldigt mycket med kemikalier. Han ville finna ut svavlets beståndsdelar. Han ville – som så många alkemister – finna ut hur man skapar guld. Alla kemikalier gjorde honom så illa däran att han fördes till sjukhus, med sönderfrätta händer, och säkert många fler symptom på förgiftning. Han blev inlagd en längre tid.

Alltså är jag åter inne på kemikalier och förgiftning. Ligger det inte nära till hands att kemikalierna försämrade Strindbergs tillstånd? Tja, vad vet jag. – Men som Eva F Dahlkgren skriver, hon ser ett hopp i att han kom över sin kris, och skrev flera stora verk därefter. Vad man än drabbas av så finns det en andra chans på andra sidan, att bli botad.

 Hon skriver också att neurasteni hade hög status kring 1900. Att det var en sjukdom för de förfinade. Den som blev sjuk var utvald, sårbar, tog världen på allvar.  Är det sant? Eller gällde det bara konstnärsmyten?

Idag ligger det dock ingen status i att bli utbränd. Sjukdom anses självförvållad, troligen ett sätt att smyga sig undan. Det skamliga att försöka leva på andra, hellre än att sköta sig själv …

Solidaritet är ett begrepp som har en tendens att gå upp i rök …

Hoppas ni haft en trevlig midsommar mellan regnskurarna. 

Jag har haft fullt upp med släktmöten, att serva min 84-åriga mor och försöka att konstruera en rabatt att plantera perenner i. Dålig jord att förbättra med kompost och ogräsrensning tog flera dagar längre tid än jag väntat mig.

Så mitt upp i virrvarret av alla tankar glömde jag ta mina 5 mcg Lio igår söndag. Och hade åkt hemifrån innan jag kom på det, och stannade borta till kl.20 utan att kunna göra något.

Vilken seg dag det blev! Puh. Ingen ork alls. Humöret sjönk genast till noll. Jag fick kämpa rejält för att det inte skulle dippa in på minusfältet. Jag visste ju vad felet var. Allt jag skulle göra gick i ultrarapid. Ändå var det skönare att sitta utomhus (mellan skurarna) och titta på ogrästuvorna, än att bara sitta hemma och deppa, som jag skulle ha gjort ifall jag aldrig haft tillgång till Lio.

Så nog behöver jag Liothyronin. Antagligen behöver jag också öka dosen till 10 mcg för att orka ta tag i sökandet efter en läkare som skriver ut det.

Fick idag en kommentar som ville rekommendera om en bra engelskspråkig (amerikansk) sajt, apropå Sköldkörteln. Tror jag har glömt att nämna den här på bloggen – den är så välkänd att jag inte tänkt på det:

http://www.stopthethryoidmadness.com

Den är fylld med info kring Hypotyreos, och inriktad mycket på att bara T4-hormoner (Levaxin m fl märken) inte räcker. Jag håller absolut med. Även om jag inte gått så långt att jag tror att Naturliga grishormoner är enda lösningen. För en del kan det dock vara det. När Levaxin m.fl. inte fungerar, antagligen för att omvandlingen från T4 till T3 inte fungerar, då är naturligtvis ett kroppseget ämne från grisar (det djur som liknar människan mest, rent kemiskt) – bäst.

Jag har hittills känt en tillräckligt positiv effekt med det syntetiska Liothyronin (T3).

Jag skulle vara så tacksam om alla fattade det!

Hoppas alla får en skön midsommar!!  :-)  … …

Allt sedan hennes artikel i tidningen ’2000-talets Vetenskap’ i december förra året, efter att hon hållit föreläsning här i Sverige om Ortomolekylär medicin, har Karin Munsterhjelm varit många Sköldkörtelsjukas dröm och förebild, drömmen om den förstående läkaren. Eller hur !  :-)

Har via tips hittat en intervju med henne i finska radio (YLE), se länk:

http://www.yle.fi/java/areena/dispatcher/1220715.asx?bitrate=1000000

Mycket trevligt att lyssna på. Helt klart en sansad och beundransvärd människa. Utbildad läkare med lång erfarenhet, som även har lång erfarenhet av den alternativa Ortomolekylära medicinen, och numera kombinerar dessa i sin privatpraktik, för att hjälpa människor på bästa sätt.

Ortomolekylär betyder Rätt molekyl, dvs att använda kroppsegna ämnen, som vitaminer och spårämnen, alltså ämnen som kroppen känner igen – för att bota/stärka kroppens eget försvar.

Hon säger att den unga oerfarna läkaren har så fullt upp av allt han skall studera att de allra flesta aldrig orkar söka sig nya vägar och alternativ. Men att hon själv, likt många andra hon mött inom det alternativa området, nästan alltid sökt sig dit pga egen sjukdom eller nära anhöriga med svåra medicinska problem, till synes olösliga, som man vill göra allt för att avhjälpa. För att komma vidare. 

Hon anser att all medicinsk utbildning borde innehålla medicinsk historia. Alla genuint nya idéer tar väldigt lång tid att slå igenom. Skeptisism är inget negativt, men tyvärr slår det ofta över i hån. Det verkar som prestigefyllda yrken – som läkarens – har mycket svårt att erkänna sina misstag.

Hon ser också den mycket stora kopplingen mellan läkemedelsindustrin och läkarna som ett mycket stort problem. Då de knyts samman av stora ekonomiska intressen blir objektivitet i praktiken obefintligt.

Karin Munsterhjelm har stark anknytning till Sverige och var i Stockholm med om att bilda det svenska Sällskapet för Ortomolekylär medicin. Det hon är mycket glad för är att det sällskapet skrivit in i sina stadgar att ingen av deras medlemmar får ha sådana kopplingar alls. Som Karin säger: – Vi måste stå helt fri från sådana anklagelser. Anklagade blir man ändå i olika sammanhang.

Hon har inte tagit avstånd från skolmedicinen. Den naturvetenskapliga traditionen är stark i hennes familj, där många varit läkare. Men hon väljer att kombinera det bästa av varje tradition och ställer dem mot varandra för att ständigt ompröva sina övertygelser. Vidga sina vyer.

Hon anser alltså att nya kunskaper skall påvisas vetenskapligt, men att stora dyra dubbelblindsstudier inte behöver vara den enda trovärdiga metoden.

Många gånger har det visat sig att spårämnen och fettsyror kan vara det enda som behövs för att bota olika tillstånd. Det kan vara evighetscirklar av infektioner, trötthet och utmattning, och psykiatriska sjukdomar. Hjärnan är mycket tacksam för vitaminer och spårämnen, säger Karin. Och förklarar att hormoner, immun- och nervsystem, psyket m.m. inte är system avskilda från varandra, utan hela tiden interagerar.

Karin säger: ‘Vi måste bort från dualismen’ (som skiljer kropp och känslor). Och att ’bristtillstånd av vitaminer och spårämnen leder tills våra psykiska tillstånd’. Redan på 50-talet påvisades med ett dubbelblindtest att Vitamin B3 är optimalt anti-psykotiskt. Optimala doser behandlar och förebygger.

Men tyvärr, som privatpraktiserande läkare, blir alla prover dyra. Så det är en balansgång där hon måste ta hänsynt ill patientens ekonomi och får nöja sig med de viktigaste proverna. Vilket är jättesynd - eftersom alla data man kan samla in är ovärderliga ur forskningssynpunkt.

Lyssna gärna när hon talar själv! Hon är mycket förtroendeingivande.

Måste bara få citera vad en av thyroids medlemmar skrev idag:

”Rent otroligt hur lite läkarna vet om en så vanlig sjukdom som Hypotyreos. Först när jag blev sjuk insåg jag hur lite läkarna egentligen kan …”

Skrämmande – eller hur!? Men det är ju den känslan jag också fått. De flesta specialister är så otroligt snäva i sin syn – för att få doktorsgraden krävs en forskningsrapport och läser man titlarna på sådana, så ser man att det oftast handlar om en molekyl/bakteri etc i ett visst sammanhang … jaja, jag fattar inte mycket av det där.

Men sedan ute i verkligheten blir läkarna överhopade av allt – kan tänka att de känner att de försöker ösa en båt som det är hål i … eller vad tror ni?

Nu har jag äntligen fått en kopia på min patientjournal. Men det räckte inte med brevet jag skickade för drygt två veckor sedan. När jag tröttnat på att vänta började jag bombardera dem med mail!

Nåja – tre mail. Jag bad om information om hur jag skulle åstadkomma denna min rättighet. Då kom äntligen ett lakoniskt svar om att kopian nu lagts i receptionen, och att jag kunde hämta ut den genom att visa upp mitt ID-kort. Tack för det!

Läst den har jag dock inte gjort än – det får bli i lugn och ro i helgen. Men jag hann läsa första sidan. Mitt första insjuknande februari 2003. Som vanligt är för hypotyreospatienter var jag trög på alla sätt, förnekade allvaret i mina symptom och hade svårt att komma iväg för läkarvård. Till slut ringde jag VC, försökte förklara vad jag kände som om hela min kropp var inflammerad, inte minst bäckenet och korsryggen, jag kunde knappt röra mig. Mystiska symptom … 

Varpå sköterskan svarade. – Det är ischias, det har jag också. Ta en ipren, det brukar jag göra.  I journalen står det: ” Sökte för ischias, rekommenderades att ta Ipren.”

En sanning med modifikation. Jag trodde inte på ischias, det var hennes slutledning. Ipren hjälpte inte. När det blev så akut att jag svimmade av att försöka sätta mig på toa, då ansåg jag det inte mödan värt att vända mig till VC. Då åkte jag in till akuten på Huddinge sjukhus.

Dock hände något liknande där. Jag måste för inskrivningssköterskan beskriva vad som var akut, vilket gjorde att jag hamnade hos en ortoped. Som kollade mina ryggkotor, på diverse handgripliga sätt. För att utesluta diskbrock och liknande. Hon kunde inte hitta något fel. Åter fick jag diagnosen Ischias.

Jag frågade vad beror det på? Läkaren skakade på huvudet och svarade: Det vet man inte. Du kanske har rört dig fel. Inte böjt på knäna när du tagit upp något från golvet.

Med andra ord – ischias är en slask-diagnos. Och jag trodde inte på det där med att jag inte behandlade min kropp rätt. Jag som i åratal varit dansare, även undervisade själv i kroppskännedom. Lagoma doser ansträngning har alltid varit min ledstjärna – som i yoga.

Problemet är att sjukvården är uppdelad på olika specialiteter och att en helhetsbild saknas. Jag själv är inte kapabel att tänka på alla olika möjliga orsaker till mina symptom. Det är sjukvårdens uppgift. Så varför tog de inte blodprov av olika slag? Tja? Det verkar inte vara en Ortopeds uppgift …

Som en sjukgymnast en gång sa beträffande min dotter, som i femårsåldern drabbades av mystiska fotsmärtor. ”Ortopeder är som snickare – får de inte såga och spika, då är de inte intresserade, då skickar dom vidare till oss.”

Men jag blev inte vidareskickad. Det fixade jag själv. Men så maximalt trött som jag var så tog det tid. Åratal.

Hej igen! Idag är jag på hugget!

Var inne på NaturalNews.com och hittade ett exempel på hur viktigt Vitaminer och mineraler är.

Det handlar visserligen om Malaria – men är inte mindre tydligt för det. Malaria tänker vi inte så mycket på eftersom det inte existerar här i Norden, eller andra välutvecklade länder. Men än idag dör det fler människor i Malaria än i AIDS (som man dock pratar desto mer om). Problemet med Malaria är att parasiten som förs in i blodomloppet via Malariamyggan, har blivit resistent mot tidigare verksamma medeciner.

Forskarna har också insett att Malaria härjar mest i områden med undernäring. Men med ett tillskott av Zink och A vitamin förbättras människornas eget immunförsvar betydligt för att själva stå emot parasiten. Resultat av tillskotten – 34 % färre sjukdomsfall.

Jag har själv under mina fem år med Hypotyreos insett hur viktigt Zink är för mig. Även om Zink enbart inte skulle hjälpa, så har det alltid haft en omedelbar positiv effekt. Först, innan jag fick diagnos och Levaxin, så var det det enda som kunde underlätta mina ständiga förkylningar. Och därefter sedan jag fått tillskott av sköldkörtelhormoner så märker jag att Zink piggar upp mig och uppenbarligen förstärker effekten.

Jag har hört av andra vars läkare säger att Zink och Selen behövs i omvandlingsprocessen av T4 till T3, helt enkelt för att sätta igång den aktiva ämnesomsättningen – helt livsnödvändigt.

Men om vi återgår till immunförsvaret, så kanske vi säger att vi som inte bor i U-länder, vi lider ju inte av näringsbrist. Vi som till och med går upp i vikt. Faktum är att det inte är samma sak. Näringsbrist får vi så fort vi äter skräpmat, eller överkokt mat, eller bara för mycket bröd och socker. Det urlakar kroppen.

Färska grönsaker är den bästa medicinen. Tyvärr kan vi inte garantera näringshalten i industriodlade grönsaker, eftersom de alltför ofta odlas på urlakade jordar. Så har man det minsta hälsoporoblem, behöver man tillskott. Strular sköldkörteln så lider man garanterat av näringsbrist.

På samma nyhetssida hittade jag även en forskningsrapport på råttor delade i tre grupper: – den ena åt färska grönsaker och frön, levde till hög ålder (motsvarande 80 år för människor) kärnfriska, fick friska ungar, var glada och harmoniska inom gruppen.

Grupp 2 - fick äta ‘människoföda’, dvs vitt bröd, kokta grönsaker, mjölk, salt, kakor, drack läsk. Dessa råttor blev feta och sjuka, antingen dog unga eller fick medicineras mot lunginflammation, hjärtsjukdomar, cancer, reumatism. Medan de levde var de flesta så aggressiva och våldsbenägna att de fick isoleras från varandra, för att inte bita ihjäl varandra och stjäla varandras mat. Ungarna var alla sjuka.

Dock, Grupp 3 - fick samma näringsfattiga mat som grupp 2, blev lika sjuka och aggressiva, men fick sedan byta till den näringsrika råa födan halvvägs genom livet (alltså vid råttår jämförbara med 40 människoår). Efter en månad blev de harmoniska, lekfulla och drabbades inte längre av nya sjukdomar. Deras kroppas läktes också så att det vid slutet av livet (80 år) åter blivit kärnfriska.

Så det finns hopp! Det är aldrig för sent!

Viktigt, viktigt! Vi får inte glömma att EU jobbar på att försämra tillgången på Vitaminer!

Vi måste engagera oss och göra något åt detta. Det finns ett Projekt Vitamin Freedom som vi kan haka på. Tillsammans blir vi starka!

Vi får röka och supa utan att någon protesterar. Maten innehåller kemikalier som skapar allergier och troligen även strular till vår sköldkörtel – beroende på hur känslig man är.

Men vitaminer tänker de sänka till löjligt låga doser, vitaminerna ska klassas som läkemedel och hindras från att säljas fritt - om EU får som de vill - medan receptfria läkemedel (betydligt giftigare än vitaminer) nu ska få säljas fritt i alla mataffärer.  Är detta vettigt?

Nej, det känns som starka ekonomiska intressen som ligger bakom. Inte månar de om vår hälsa!

Å ena sidan vill man tvinga oss att känna oss friska nog att arbeta oavsett hur vi mår. Men vi får inte ens ta de vitaminer som för mig och många andra, synes vara enda lösningen till hälsa.

Sköldkörtlar som inte fungerar leder till näringsbrister av många slag. Att tvingas ta enbart Levaxin hjälper många gånger inte. Inte för mig. Att de flesta läkare inte engagerar sig i näringsbiten gör det ännu mer problematiskt att få sin hälsa tillbaka. Och så vill man försämra sista utvägen! Hälsokosten, som borde vara första utvägen.

Protestera!!

http://www.kanariefaglarna.com/sv/node/177

På samma tråd som jag skrev igår, hittar jag idag en nyhet hos Netdoktor.se

Det handlar om en hälsovådlig ökning av förskrivningen av antibiotika. Penicillin har ökat 10 % de senaste tre åren. Vart tredje förskolebarn fick antibiotika senaste året. Faran är att vi kommer att dö allt oftare pga antibiotikaresistens. Tydligen sker det redan idag.

Överläkaren på Smittskyddsinstitutet, Johan Struwe, säger att det visserligen är svårt att veta varför, men att man kan spekulera i att det beror på vårt vårdsystem. Att läkaren vill ha nöjda patienter för att få sina pengar.

Alltså ungefär vad jag skrev om igår. Vad gör man som läkare när man har sju minuter per patient? Tar enklaste lösningen på kort sikt – oavsett följderna på lång sikt?

Jag har begärt att få en kopia av min patientjournal. Jag vill se vad som står där. Jag vill veta precis vilken formulering som gör att ingen vill hjäpa mig till det jag behöver. Jag har lämnat in en skriftlig begäran. Men inget har hänt.

Nu riskerar VC som nytt aktiebolag att förlora alla sina journaler så snart de går ur Landstinget. Varje patient måste godkänna att den privata VC får hämta tillbaka varje enskild patientjournal. Vilket naturligtvis är viktigt för oss med kroniska sjukdomar. Vi som behöver få kontinuerlig medicinering måste naturligtvis ha den kunskapen kvar.

Desto större anledning för mig att få ta del av min patientjournal. Så jag kan ta den med mig till vilken läkare jag än önskar besöka.

Vad är det som är så känsligt med det??