Eva´s blogg

Föll för en frestelse igår. Min dotter hade tråkigt, hemma sjukskriven har hon varit i över ett år nu. För att undvika datorn sökte hon kreativa idéer. Hon beslöt sig för ett bakexperiment – kanelkakor. Hon har gjort så där någon gång i månaden nu under sin sjukskrivning. Experimenterat fram olika kakarecept. Jag äter dom dock inte eftersom jag inte tål gluten. Visst har det hänt att hon bakat havrekakor på ren havre. Men jag måste ju tänka på vikten, så jag brukar vara gladare när hon ‘inte’ vill vara snäll mot mig – om ni förstår vad jag menar!

Att inte tåla gluten är en underbar anledning att undvika synder av olika slag. Kanel däremot älskar jag. Kanel är ett måste på frukostfilen. I rabarberkrämen. Och en och annan smul-äppelkaka (på bovetemjöl och ren havre). Hela hemmet doftade kanel när jag kom hem från jobbet igår. Kakorna låg där att beskådas och beundras.

I en sån situation är det ju inte så svårt att börja tvivla på att jag verkligen lider av glutenallergi. Läkaren hittade ju inget på blodprovet. Visserligen sa han att det är vanligt att det inte syns på proverna. Han föreslog ingen biopsi av tarmen. VC vill ju bli av med sina patienter så snabbt som möjligt. Så läkaren sa bara att jag kudne pröva att äta gluten igen, för att se om det gick bättre efter ett tag. Vilket jag vägrade. Det var julen 2006 jag fick tipset om hur vanligt det är med ett samband mellan glutenintollerans och hypotyreos. Och att symptomen kan vara så pass vaga, något man vant sig vid, och därför inte misstänker. Och jag hade verkligen alltid haft en känslig mage, vilket jag skyllt på stressmage. Men när jag slutat med gluten, och glutamat (E621) och andra matkemikalier, så försvann de mer eller mindre dagliga magknipen. Och det nöjde vi oss med – läkaren och jag.

Ändå är det lätt att flyta med strömmen. Med läkarna som tvivlar. Släkt och vänner som inte förstår sig på ‘nojjorna’ - jag som ätit bröd med jämna mellanrum i hela mitt liv. Varför skulle jag inte tåla det nu längre? Bröd är ju basföda. Förhoppningsfullt har jag ‘kommit över’ det obehaget – hypokondrin!

Har det gått över? Man säger ju att glutenintollerans är livslångt. Äter man något med gluten så skadas tarmen igen. Man måste avhålla sig. Men om jag följer med de allmänna åsikterna runt omkring mig så är jag bara hypokondrisk.  Jag snusade på kaneldoften. Tänkte att okej, jag gör som läkaren sa för ett år sedan drygt. Jag prövar.

I bakburken fanns en liten kaka inte större än en femkrona, med härligt mörkbrun yta av kanel. Jag slök den.

Och tänkte inte mer på det, för därefter var det dags för mig att laga middag, och så åt vi, och sedan satt jag i soffan, där jag beslutat att vila upp mig efter festen i lördags och ogräsplockning hela söndagen – tistlar den här gången. Usch, såna gör det ont att trampa på.

Men så vid 22-tiden hög det till i magtrakten. När jag säger magen menar jag magsäcken, den ligger ju till vänster strax under hjärtat. Eftersom både mor och far har/har haft hjärtproblem, så har det brukat oroa mig. Men genom alla kunskaper man kan luska fram via Thyroids medlemmar har jag insett att det inte är hjärtat, som ger denna kramp som strålar ut åt olika håll i bröstkorgen, kring hjärtat, bak i ryggen. Det är olidligt. Jag hittade ingen bra ställning när jag gick och lade mig en halvtimme senare.

Hjärtproblem tar i vid ansträning. Men att lägga sig ner och sova är ingen ansträngning. Då kan man misstänka magen.  Jag fick gå upp och dricka lite fil för att bland maginnehållet.

I morse var det akut ut till toa så fort jag vaknade. Första morgonen på ett år som jag inte var förstoppad. Knipet fanns nu kvar endast långt ner i buken, alltså långt ner i tarmarna. Det var då jag kom ihåg den lilla kanelkakan. Det bara måste vara gluten. Något annat ovanligt har jag inte ätit. Bara standardföda som vi äter var och varannan vecka.

Så det är bara att inse – jag skall avhålla mig från gluten resten av livet!

Igår var jag på 20-årsjubileum. Tangoföreningen jag varit medlem i sedan 1995 jubilerade. Jätteroligt att träffa alla gamla vänner, som jag numera ser väldigt sällan.

För att orka tog jag en extra dos Lio kl. 18, innan jag gick. Jag tar ju vanligtvis 5 mcg på morgonen, och på det brukar jag orka fram till 16-tiden. Och det fungerade. Middag med två glas vin höll på från 19-22, och jag kände inte av vinet negativt, som var vanligt i början när jag tog Levaxin (alltså inte rätt inställd i dos). Och därefter orkade jag dessutom dansa i två timmar, nästan som i gamla dagar. Härligt!

Vi griper efter halmstrån i vår kamp att bli lyssnade till. Förhoppningen är att man ska lyssna till hur vi mår och inte bara stirra på blodprovsresultat. Vi vill ha en öppnare syn och mer forskning. Och framför allt – marginalisera oss inte. Ta oss på allvar. 

Vi hoppas naturligtvis att detta halmstrå skall utveckla sig till en stadig gren att sitta på.

En av Thyroids medlemmar har lyckats intressera 1,6 miljonerklubben för oss sköldkörtelsjukas situation. Och man arbetar nu på att förverkliga ett seminarium i höst kring våra problem. Som vanligt krävs det sponsorer.

Bäst effekt har det naturligtvis om vi alla går samman, organiserar oss i våra sköldkörtelföreningar, bildar en riktorganisation och även att gå med i 1,6 miljonerklubben. Det behövs organisationer som kan trycka på. Jag är redan sedan en tid tillbaka medlem, men den som går med i 1,6 miljonerklubben idag, kan förslagsvis ange att man är sköldkörtelsjuk, så att de känner vikten av just detta ämne.

 http://www.1.6miljonerklubben.com/index.asp

Ja, det är hopp om livet. Mensen kom idag, så nu fryser jag inte så förfärligt.

Nu är det bara vanliga smärtan, men den gör åtminstone att det hettar i buken.

Urrg! Nu måste mensen komma snart. Helst idag. Jag står inte ut mer. Jag fryser, fryser, jag är seg, har huvudvärk och orkar inte tänka klart längre.

Just nu skyller jag allt på hormonsvängningarna strax före mens. Men det finns också en misstanke om att min kropp vant sig vid 5 mcg Lio, så pass att den inser att den gärna skulle få lite mer. I och för sig tror jag även att lite extra Lio är precis vad man behöver just strax innan mens. Lio ger ju ett snabbt tillskott T3, till skillnad från Levaxin som tar 6-8 veckor för att stabilisera sig i effekt och förutsätter att omvandlingen från T4 till T3 fungerar felfritt.

Även med Levaxin har min kropp alltid varit glad och nöjd vid varje höjning, och först efter ett antal månader kommit på att ‘nej, det räcker inte’. Verkar vara samma sak med Lio.

Men att höja Lio innebär att ta 5 mcg till vid lunchtid. Och nu är jag på jobbet och har inte tillgång till mina tabletter. Liothyronin tillverkas endast som 20 mcg. Det är ett väldigt pyssel att dela dom i fyra delar. Det blir bara små flisor och smulor. Sånt stoppar man inte i fickan för senare behov.

Och dessa gudsgåvor är inte heller något jag slarvar med. Jag som ännu inte hittat en läkare som vill skriva ut det åt mig, jag är rädd om det lilla jag har tillgång till.  

Suck. Vilket omslag från förra helgen. Bara sju grader har vi. Och regnigt. Inte kommer jag ut i trädgården idag. Trots att jag har en rabatt jag längtar efter att få ordna upp. Den är gräsövervuxen, tre små buskar nästan kvävs. Men idag orkar jag bara inte ut. Det är bara några dagar kvar till mens och det känns. Jag fryser, jag är trött. Och igårkväll fräste jag åt min sambo alldeles i onödan. Jag orkade bara ingenting.

I synnerhet inte någon tråkig amerikansk deckare som bara väsnades när jag försökte vila. Och när han satte den på inspelning i stället, ja då väsnades videon så jag blev bara mer irriterad. Stackars sambo.

Enormt vad mycket bra information man får från thyroids mailinglista. Jag har nyss läst ett mail som förklarar varför Fluor hämmar sköldkörteln.

Tydligen är Fluor-molekyln väldigt lik Jod-molekylen. Fluor kan därför ta Jodets plats i sköldkörteln. DEtta bromsar alltså jodupptaget. Tydligen behandlade man förr i tiden Hypertyreos – alltså den överaktiva sköldkörteln – med just fluor, för att få en bromsande effekt, det blockerar ju jodupptaget.

Snacka om AHA-upplevelse! Med tanke på min egen reaktion efter tandläkarbesöket 31 januari. Jag blev så dålig, som om min sköldkörtelskapacitet halverats från den ena dagen till den andra. Och det satt i hela februari, mer eller mindre. Jag behöver inte mer bevis än så.

Jag har dock inte tillgång till ursprungskällan – texten om detta. Kanske kan man leta fram den ….

Netdoktor hade en notis idag – anonym tycker jag – som tydligen kom från Göteborgs-Postens nätupplaga. Där sägs att ‘en ny europeisk undersökning’ gjorts för att granska sambandet mellan kost, gener o fetma. 200 personer har satts på olika dieter. Resultat: proteinrik kost (mycket kött, fisk, ärtor, bönor) var bästa metoden för att gå ner i vikt och bäst på att stanna på den nya vikten.  En professor Arne Astrup var huvudansvarig o menar att detta var ett bra underlag för att kunna rekommendera mer proteiner i kosten.  

Jag undrar bara vad som menas med ‘europeisk undersökning’. Är de 200 personerna fördelade över flera länder? I så fall känns inte 200 som ett stort antal.

Men jag kan ändå propagera för protein. Men för mig hänger det ihop med sköldkörtelstörningen. Från tonåren fram till 43 år vägde jag 55 kg. Men de senaste sju åren har jag gått upp 15 kg. Det är den period under vilken min sköldkörtel strulat. Det första jag la märke till var just vikten. Trots att jag var fysiskt mycket aktiv så började den sega sig upp. Aldrig mycket, för jag har alltid legat välidigt still i min vikt. Men ett par hekto i månaden, det blir två kilo om året.

Jag kände att kost är av betydelse för hälsan, så jag började detaljgranska alla innehållsförteckningar och skar bort allt socker och alla halvfabrikat. På det gick jag ner 2 kg på fyra månader. När det sedan tog stopp tog jag även bort kolhydrater (bröd, potatis, ris). Jag gick ner ytterligare 5 kilo och mådde mycket bättre.

Först senare har jag insett att jag är glutenintolerant och därför inte tål bröd, och därav är det inte konstigt att jag mådde bättre. Vikten stannade dock inte nere. De sju kilona kom tillbaka, ock jag ökade ytterligare trots att jag inte har frångått den här matfilosofin.

Visserligen är jag inte helt strikt när det gäller kolhydrater, det blir en potatis någon gång, en näve ris någon gång. Men inget bröd eller pasta pga glutenintoleransen. Så jag begriper inte. Det känns som om förbränningen bara minskar och minskar.

Har tänkt på det där att man blir inställd på svält när man bantar, att kroppen sedan bara samlar på sig mer och mer. I och med att jag fick sköldkörtelproblem och alla obalanser i kroppen som kom med det, då fick jag också problem att omsätta kolhydrater. Det är så jag ser det.

Även det här med trötta binjurar, är de trötta så processar de inte socker som de ska. Innan jag tog den senaste Adrecompkuren så blev jag hispig inte bara av stress, utan även av kolhydrater, det behöver inte vara något märkvärdigt. Det räckte med frukt. Det var då jag förlitade mig alltmer på proteiner. Det var det enda som kunde få mig balanserad.

Man går ju upp i vikt av Hypotyreos. Och det är inte T4 i Levaxin som sätter igång förbränningen. För det behövs tydligen T3 och T2. Borde inte det bara bevis nog att Levaxin inte räcker? Och med en vikt som hela tiden smyger upp? Är det min kamp mot vikten som förvärrar allt för mig? Eller min hormonbrist som inte är avhjälpt och balanserad på rätt sätt? Kanske borde jag minska T4 och öka T3, komma i en annan sorts balans? 

Jag vet inte riktigt hur … men jag var ute på internet och snubblade över en 3-minuts metod att bli av med depression. Jag anmälde mig till informationsmailet av ren nyfikenhet – för deprimerad är jag inte. Och idag fick jag en länk till en mycket amatörmässigt gjord informationsfilm. Men det var ändå något rart i det rent amatörmässiga. Här är en människa som vill hjälpa alla med sin metod. Jag tror på hans vilja.

Jag tänker inte gå vidare och betala för en djupare kunskap – det är ju alltid vad det handlar om. Först får man nosa, sedan vill de att man köper nyckeln till resten. Man köper grisen i säcken och oftast är det som finns bakom den låsta dörren inte mycket att ha.

Men den info jag fick var ändå intressant som mind-opener. Han sa: Depression är vad hjärnan behöver för att reparera sig. Hjärnan behöver dessa vilopauser. Hela kroppen är ju ständigt upptagen med att reparera sig själv – och där ingår naturligtvis hjärnan.

I en någorlunda frisk kropp brukar det räcka med en god natts sömn. Eller att bara sätta sig ner och njuta en stund av vårens blommor. Eller kela med hundvalpar. Krama om sin käraste.  Depressionen har gått snett om man inte kan släppa den, menar han. Då blir den smärtsam i stället för reparerande. Alltså vill han sälja den switch, den knapp vi stänger av depressionen med.

Allt låter mycket logiskt för mig. Detta är ju som grunden i meditation. Och mediation kan vara så olika saker för olika människor. Man måste inte sitta med benen i kors och humma. Att rensa ogräs kan vara lika vilsamt, bara jag har rätt inställning och inte ser det som något jobbigt. Och innan jag blev sjuk så var det argentinsk tango som gav mig denna meditation. Att röra sig över dansgolvet i en vilsam omfamning till musik så bräddfull av känslor, alltfrån glädje till sorg, två människor som tillsammans tolkar samma musik. När man släpper allt annat – då vilar hjärnan, medan kroppen promenerar.

Visst är det så, när man får hypotyreos, och ämnesomsättningen går om intet och kroppen börjar få brister av alla slag, då når inte heller näringen upp till hjärnan. Inte konstigt att vi behöver sova, sova. Kroppen tvingar oss att bara sitta stilla och inte tänka på någonting. Den behöver tid att reparera sig.

Och vi som har hypotyreos, vi vet ju – även om alla läkare inte har fattat detta – vi känner så innerligt, att det är näring hjärnan behöver, en chans att vila och reparera sig. Vi har inte grävt ner oss i negativa tankar över brustna drömmar. Allt som behövs är näring – och tillräckligt med vila för att kroppen skall kunna reparera sig.

25 grader varmt och jag har rensat ogräs, mest nässlor, från morgon till kväll. Lite stel av ovanliga ställningar, men annars mår jag bra. Ja, faktiskt. Trots sol i mängd och ansträngning nästan utan måtta, så mår jag bra. Och klar i huvudet. Visserligen blir jag trött på kvällen, men bara i kroppen. Men det är bara skönt. Jag somnar som ett litet barn vid midnatt.

Och vaknar kl. 7. Inte så jättekul, för då är jag stel, hjärtat slår upphetsat för att meddela att jag lider brist på energi. Brist på sköldkörtelhormoner. Så jag stönar och stapplar upp för att ta min dagsdos Levaxin och ett litet tillskott Lio. Sen tänker jag genast lägga mig och somna om.

Men så lyser solen på balkongen, himlen är blå och jag gläntar lite för att få känna vårdoften. Och blir genast pigg. Som om Liot fått omedelbar effekt. Jag kan omöjligt somna om. Jag får en energikick. Och så håller det i sig hela dagen. Jag orkar.

Antagligen skulle jag behöva lite till på eftermiddagen, för att slippa den utmattning som inträffar kl. 17, men jag är nöjd ändå. Jag vilar resten av kvällen. Jag lever ju än så länge på lånad Lio. Än har jag inte orkat leta efter en läkare som lysnar på mina behov, och ger mig mitt eget Lio.

Jag ska ta tag i det – jag lovar. Men sommarvärmen kom och allt ogräs växer så det knakar. Och det är sååå mysigt, att sitta där i gräset och känna dofterna och hitta små oväntade blommor i snåren jag rensar. Hellre njuta av naturen, än brottas med sjukhusväsendet.

Jag samlar energi. Och tro på mig själv.

Lite svalare idag. En hel del svalare. ca 12 grader. Mot 25 grader i helgen. Men vad gör det. Jag har suttit på jobbet och tagit igen mig!