Eva´s blogg

Typiskt! Sommarvarmt och förkyld. Jag menar halsinfektioner. Min kära sambo kan få en lätt snuva som går över på ett par dagar. Jag får alltid halsinfektioner som gör mig helt utslagen. Först mot slutet kan de ge snuva, men dit har jag inte kommit än. Började hosta i fredags. Hela helgen har jag försökt hålla mig stilla och borta från drag, dvs halvlegat i soffhörnan. Att prata smärtar och är alltför ansträngande. 

Som vanligt har allt gaddat ihop sig. Första dagen utan adrecomp var också första mensdagen. Mensen är alltid en varningslampa. Det sänker motståndskraften - hormonsvängning i en hormoniellt obalanserad kropp – är väl logiskt antar jag. Och dessutom solen på hustaket fejkade sommarvärme. Så värmen stängdes av på kontoret. Alltså satt jag och frös veckan ut. Paradoxalt det där, men så är det varje vår. Att det blir kallare inne än ute. Och inne sitter jag still mycket vid datorn. Motståndskraften går i botten.

Så det var skönt med lördag söndag hemma i soffan. Jag kunde hålla viruset i schack. Tänkte att det går kanske över. Sjuk har jag inte tid att vara. Hektiskt på jobbet just nu.

Tillbaka på jobbet måndag morgon. 20 grader ute på läsidan, 18 grader inne. Behåller dock de varma uteskorna på inne. Har ju mina kalla hypotyreosfötter att tänka på. Håller jag inte fötterna varma blir jag garanterat sjuk.

Ingen olycka kommer ensam sägs det ju. Jag jobbar på ett byggföretag och i byggbranschen går alltid konjunkturen i häftiga svängar. Blir det tuffare på marknaden är bygginvesteringar det första man drar in på. Renoveringar av kontor och andra lokarler läggs på is. Så läget såg hotfullt ut i förra veckan. Det av pensionsavgångar krympande företaget har satsat för mycket på några få stora kunder de senaste åren. När ett par av dem drar sig tillbaka blir det plötsligt kav lugnt. Gubbarna blir sittande sysslolösa i solen.

En sån oro är inte heller bra för hälsan. Alltså gör jag naturligtvis allt för att hjälpa till. För har man inga jobb måste det sökas nya. Så jag hjälper till att hantera anbudshandlingar förutom vanliga ekonomijobben.

Adrecomp lugnade ner stressnivån i kroppen. Dimman i huvudet blev dock inte avhjälpt. Det enda som verkar hjälpa mot det är Lio. Just det. Det som min läkare vägrade skriva ut. En vän med samma sjukdom förbarmade sig över mig och gav mig en del av sin överranson. En räddande Ängel!

Så jag har ägnat de senaste veckorna åt att pröva mig fram. Är Lio något för mig? Uppenbart JA. Jag är känslig och vet att alla mediciner och vitaminer är saker jag måste ta i små varliga doser. Men även små doser har effekt – på mig i alla fall. Lio innehåller alltså det sköldkörtelhormon – T3 – som är aktivt, det som verkligen har effekt på kroppen. T4 (Levaxin) är bara lagringsvarianten. Så har min kropp problem att omvandla T4 till T3, ja då blir man inte okej, åtminstone inte så helt återställd som läkarna försöker få oss att tro, genom att bara äta T4. Det hjälper inte att blodproverna ser okej ut om jag inte mår bra.

VD, byggmästare med ett helt livs praktisk erfarenhet, kom in häromdagen och suckade. Han hade varit på möte om ett reparationsprojekt där motparten hållit krampaktigt i sin handdator. VD skakde på huvudet. Hur ska det gå med byggbranschen när alla med erfarenhet och praktiskt kunskap försvinner? De hade alltså inte kunnat diskutera projektet utifrån levande kunskap och insikter på plats. Nej mannen med handdatorn hade ideligen slagit upp diverse värden i tabeller för att kontrollera vad han kunde tro och tänka.

Jag tänker att det verkar som om hela samhället går åt det hållet. Inte minst sjukvården.  Människor som förlorat sitt kunskapsarv, vet inte längre hur man kan använda sin erfarenhet, intuition och inkännande insikter. Delvis beror det väl på stressen. Har läkaren bara några få minuter till förfogande för varje patient, så är det praktiskt att luta sig mot blodprover. Riskerar man dessutom att bli anklagad för felbehandling, så är det tryggt att luta sig mot vedertagna matematiska kalkyler, prover som stödjs av stora medicinska institutioner.

Men när proverna inte säger hela sanningen – då kommer en hel del av oss patienter i kläm. När tabeller med byggvärden inte tar med alla variabler i beräkningen, och saknar erfarenheten att se helheten, då kommer inte huset att byggas på tillräckligt fast grund.

Mitt problem är att trots okej blodvärden, med T4 och T3 någonstans i mitten av referensskalan, så kände jag mig mer och mer senil. Och det är otroligt stressande att känna att hjärnan inte längre vill tjänstegöra för att sköta mitt jobb. I synnerhet som företaget närmar sig nedläggning långt innan jag når pensionsåldern. Än så länge klarar jag mig på rutin. Men jag måste också ha ork att söka något nytt, satsa på något nytt. Och det går inte om man hjärnan blir allt luddigare.

Så jag prövade Liothyronin. Och hjärnan klarnade till. Det var som om hjärnan åter – äntligen efter år av brist - fick del av näring som ebbat ut. Visst fick jag huvudvärk i början. Det kan ju oroa. Men jag läste mig till hos Läkemedelsverket att huvudvärk och svettningar inte är biverkningar, utan normala reaktioner vid hormonförändringar. Så jag bromsade in och tog Lio varannan dag tills huvudvärken försvann.

Lio är av någon anledning ett mycket styvmoderligt behandlat hjälpmedel. Det tillverkas bara i 20 mcg doser, vilket är häftigt för de flesta – i synnerhet för känsliga personer som mig. Bara det kan ju vara en orsak till tvekan hos vissa läkare. Men jag visste redan från början, via eminent kunskap från thyroids medlemmar, att jag måste dela tabletten i fyra delar. Ett väldigt pilligt pillergöra. Och så tog jag alltså dessa små smulor bara varannan dag de första två veckorna. Men sedan har jag utan problem kunnat ta 5 mcg varje dag.

Det känns som om det är just detta – Lio – T3 – som gör att jag trots halsinfektionen håller mig på benen och balanserar på möjligheten att bli bättre i stället för sämre. Det är T3 som sätter igång min ämnesomsättning och får mig att fungera mer som en friskmänniska.

Jag tror på det här – jag får bara positiva reaktioner. Nu gäller det bara att hitta en läkare som tror som jag.

Blir nedstämd av tanken på hur många som inte orkar kämpa vidare när läkare visar kalla handen. Jag tänker på oss som blir stoppade i vår kamp att återgå till normal hälsa när sköldkörteln ger upp, för att det finns läkare som endast tar hänsyn till blodprovsresultat, inte måendet. Det är så lätt att avfärda symptom, säga att: ‘Det beror inte på sköldkörteln’. Bara för att blodproverna inte tyder på det.  Att tillföra hormoner är inte detsamma som att få dem att fungera i kroppen.

Den trötthet som överföll mig när jag krockade med den väggen, den har inte bara drabbat mig. Har läst just idag en likadan reaktion bland mailen på thyroids mailinglista. Å andra sidan har varken jag, eller den kvinna som skrev mailet, gett upp hoppet helt. Men vi söker oss till alternativvården i stället för vanliga sjukvården.

Jag har sedan mitt läkarbesök i början av mars, alltså i sju veckor, ätit näringstillskott som innehåller malda binjurar från nötboskap. Undrar bara lite varför man inte tar gris även i detta fall (som i Armour Thyroid = naturliga sköldkörtelhormoner) grisen är ju det djur som kropps-kemiskt liknar människan mest. Jag har ätit detta tillskott, efter kontakt med näringsterapeut, eftersom jag haft många symptom som överensstämmer med trötta binjurar.

Om jag går tillbaka till ursprungsläget och den stress som jag upplevde i kroppen i januari (innan jag fick fluor-överdos hos tandläkaren) så har den lugnat ser sig märkbart. Jag måste säga att just den biten har jag inte längre problem med. Jag känner mig harmonisk på ett annat sätt än tidigare. Jag tror helt enkelt att det beror på det här tillskottet.

Det är så skönt med en sak man kan bocka av från listan av besvär. Mitt liv har inte blivit mindre stressigt, jag hanterar min stress på samma sätt som före den här kuren näringstillskott (som jag tar sista tabletten av imorgon), men jag är absolut på en avslappnad nivå, kroppen har kopplat in en lägre växel, stressat av. 

Det har hjälpt. Yes! Hoppas det räckte med denna kur (som även innehöll B-vitaminer och Zink). Håller tummarna.

PS. Jag har tagit denna kur en gång tidigare, för drygt fem år sedan, innan jag fått min diagnos, och inte kunde begripa alls varför jag mådde så dåligt som jag gjorde. Det fungerade även den gången. Jag mådde bättre, hade dock ingen koll då på helheten. Men jag klarade mig fyra år till innan jag fick diagnos och Levaxin. DS

 Den i mitt tycke viktigaste sjukvårdsnyheten igår – om än inte ny, utan i mina öron mer: ‘Vad var det jag sa’- känsla, var en artikel från Svenska Dagbladets nätupplaga, 16 april 2008.

   Den handlade om hur det amerikanska läkarförbundets tidskrift JAMA avslöjat, uppmärksammat, att det är läkemedelsbolagens egna anställda som skriver många rapporter om deras läkemedel, men att de undertecknas av ledande akademiska forskare, forskare som i praktikten inte haft något med studierna att göra. De bara signerar för att vi ska bli lurade att tro att studien är vederhäftig, att lita på. 

  Alltså medicinskt spökskriveri, som satts i system världen över sedan lång tid tillbaka. Med andra ord – den medicinska forskningen manipuleras för att passa läkemedelföretagens marknadsföring. De är mer intresserad av att sälja, än av vår hälsa. Bluffen blir dessutom dubbel, genom att dessa ofta namnkunniga forskare, får en rad falska meriter för forskning som dom de facto inte genomfört.

Med detta i åtanke kan jag inte sätta någon som helst tilltro till den andra nyheten på hälsofronten, den om att en professor vid Rigshospitalet i Köptenhamn säger sig ha granskat 67 olika studier kring vitaminpiller, och funnit att det är skadligt med antioxidanterna A, E, C, betakaroten och Selen.

Detta är inte heller mer än bluff, en meta-vetenskap, där man påstår sig kunna utläsa ett samlat resultat, genom att jämföra helt olika studier som gjorts på helt olika premisser, utan att sålla ut alla variabler som kan göra slutsatsen missvisande, som hög ålder och andra sjukdomar – så försöker man skrämma upp oss med att Vitaminer kan ge oss cancer och hjärtkärlsjukdomar. Va?

Detta är bara ett av leden i kriget mot hälsokosten. Man ställer omöjliga krav på små, men seriösa, företag som tillverkar vitaminpreparat av hög kvalitet och utan många tillsatser som smutsar ner så många av Apotekets preparat – genom att kräva vetenskapliga studier som bevisar det ena och det andra. Medan de stora läkemedelsföretagen samvetslöst köper sig bluff-underskrifter, som alltså egentligen inte bevisar någonting.

Vi med hypotyreos – vi som i allmänhet blir ignorerade som klimakteriekärringar – vi vet vad vår låga ämnesomsättning ställer till det med vitamin- och mineralbrister, som gör oss dubbelt sjuka. Vi vet hur pass mycket bättre vi mår när vi får dessa vitamineraler. Men större delen av sjukvården vill inte erkänna det. Allra minst läkemedelsföretagen, som hellre vill göda oss med det ena giftpreparatet efter det andra. Läkemedelsföretag som sponsrar läkare och diverse glassiga broschyrer om vad som är av vikt för våra sjukdomar. Och inte talar man om vitaminer och mineraler där.

Forskare må specialiserar sig på än det ena och än det andra. Men det är faktiskt vi patienter som är experter.  Vi som lever med sjukdomen. Vi som känner hur stor skillnad vitaminer och mineraler gör för vårt mående. Men EU-direktiv sätter upp hinder, försämrar våra villkor. Utan någon som helst vettig anledning i mina öron. Gissa vem som haft råd att syssla med lobbying?

Här kommer några mycket läsvärda länker kring dessa skandaler:

http://www.kanariefaglarna.com/sv/node/170
http://www.kanariefaglarna.com/sv/node/134
http://sydsvenskan.se/sverige/article315239.ece
http://www.shenet.se/forum/archive/index.php/t-229.html
http://www.2000taletsvetenskap.nu/nyheter/direktivet1.htm
http://www.kanariefaglarna.com/node/87

När jag började den här bloggen strax före julen 2007, var jag aktiv och entusiastisk – trots att jag just drabbats av förkylning. Som satt i drygt två veckor. Januari var ganska okej, men från 1 februari blev allt åter drastiskt försämrat. Och sedan har jag haft svårt att komma tillbaka till energin.

I synnerhet februari var jag försämrad på olika sätt. Och när jag tänker tillbaka inser jag att det antagligen hänger samman med mitt tandläkarbesök den 31 januari. Mina tänder var helt okej i år. Det är man ju glad för – hypotyreos har en tendens att försämra tandhälsan. Så jag var glad och nöjd att allt stabiliserat sig. Tandköttet var inte längre inflammerat och där fanns inte längre några tecken på risk för tandlossning.

Men naturligtvis vill tandläkaren försäkra sig om att tandhälsan skall hålla i sig. Besöket avslutades därför med att tandhygienisten skulle applicera den traditionella fluorputsningen. Ni har säkert också gjort den. Som med elektrisk tandborste appliceras fluor över alla tänders skrymslen och vrår. Munnen, saliven blir alldeles full av överflödande fluor. Hur än man sköljer så slinker den ner. Och den ligger där kvar i flera dagar känns det som.

Och det var morgonen efter det tandläkarbesöket som jag blev drastiskt sämre. Med hjärtklappning, koncentrationssvårigheter, plötsligt viktuppgång 2,5 kg första veckan, känner mig svullen, uppblåst, denna eviga trötthet, närmast sinnesförvirrad. Det tog en månad innan jag började misstänka fluoren. Jag hittade referenser i olika böcker skrivna av läkare, specialister på sköldkörteln, om just faran med fluor. Att man ska undvika fluor-tandkräm. Och även alltför stor te-konsumtion. Tydligen trivs tebusken bäst på fluor-rik mark och tar också upp detta fluor i sina blad.

Fluor hämmar sköldkörtelns funktion. Det är helt uppenbart sant på mig. Och så mindes jag plötsligt igår att jag tidigare skrivit en blogg på samma tema – usch ja vad dåligt minne man får av hypotyreos. Men plötsligt mindes jag att jag stavat fel, kastat om u och o i fluor.  Så nu letade jag upp den.

4 januari var det. Jag hade läset ett mail från den amerikanska thyroid-sidans skapare och förkämpe, Mary Shomon. Där hon just berättade om larmrapporter om Fluorets troligen negativa verkan. Man har om och om igen funnit ett samband mellan Fluor och underfunktion, men inte kunnat begripa varför. Därför hade man nu börjat tänka i omvända banor: – Varför skulle fluor vara den enda kända kemikalien som helt saknar biverkningar? Alla har alltid höjt fluoren till skyarna. Alla vill försäkra oss om en bättre tandhälsa – trots stort sockerintag – fluoren skulle frälsa oss – tandkostnaderna sänkas.

Men som vanligt – kanske skapar vi ett nytt hälsoproblem, i stället för att bara lösa våra tandproblem.

Som det stod på netdoktorn.se idag. Man är på väg att förbjuda fosfater i tvättmedel för att skona Östersjön från övergödning. Fosfaterna ersätts med zeoliter. Problemet är att zeoliter inte är vattenlösliga utan stannar i kläderna och binder dammpartiklar till sig, vilket kan ge allergiska reaktioner.

Alltså kanske vi för att bekämpa ett miljöproblem, skapar ett hälsoproblem.

Usch vad man känner sig maktlös. Likaväl som min önskan att vara vegetarian inte går ihop med mina svårigheter att processa kolhydrater. Att jag fått ett allt större behov att kött för att må bra (lär hänga ihop med trötta binjurar). Jag längtar ju inte precis tillbaka till 60-talet när folk i allmänhet bara bytte kläder och tvättade håret en gång i veckan … måste nog skaffa mig den där pocketboken av Johan Tell: ’100 sätt att rädda världen’. Hoppas på att någon har någon bra idé någonstans.

I alla fall minns jag även en annan lustighet – från min barndom på 60-talet. Jag vägrade borsta med fluor-tandkräm, eller tandkräm överhuvudtaget. Varför? Jag ansågs vara barnsligt envis. Medvetet visste jag inte varför, bara att det var obehagligt och det ville jag undvika. Från 12-årsåldern 1970 kunde jag periodvis känna ett tryck kring halsen. Jag vägrade ha tröjor som satt åt kring halsen. V-ringning skulle det vara. Mer tänkte jag inte på det. Men visst hade det ett samband – det inser jag idag.

Jag fortsatte att vägra fluor-tandkräm. Utan större tandproblem, förrän jag började bli sjuk i dessa eviga trötthetssyndrom, som visade sig vara hypotyreos. Då började jag, om än med lite lite. Har ju märkt hur lite det behövs för att få munnen full av skum. Hoppas att de små mängderna inte spelar lika stor roll som tandhygienistens fluor-putsning. Men vad vet jag?

Ska nog leta efter en fluorfri tandkräm i alla fall. Apoteket kanske har? Sensodyn var länge utan. Men numera  har även dom gett upp för marknadstrycket.

Brukar snegla på hälsonyheterna på Netdoktor.se varje dag. Idag tog man upp en studie med frågeställningen om trafikavgaser ökar risken att drabbas av astma och allergi. SLL:s enhet för Arbets- och miljömedicin och Institutet för mijömedicin på KI har tillsammans följt 4000 barn från födseln.

Svar ja. Barn som växer upp i områden med mycket trafikföroreningar löper större risk att drabbas av astma, nedsatt lungfunktion och pollenallergi. Barn som under sina första fyra levnadsår utsätts för mycket avgaser löper 60 procent större risk att få långvariga astmabesvär.

Men – det finns alltid ett men – generna spelar också stor roll.

Som hypotyreos alltså. Har man autoimmuna gener, så kan det triggas igång av miljöpåverkan. Fysisk eller psykisk.

Idag i Aftonbladet, har Pia Bergström recenserat två böcker som behandlar SSRI preparat, i dagligt tal kallade antidepp. Det är journalisten Ingrid Carlbergs bok ‘Pillret ‘och Fredrik Svenaeus bok ‘Tabletter för känsliga själar’.

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article2218266.ab

Antidepp började säljas i början av 90-talet. Redan efter ett fåtal år inleddes, säger recencenten, en boom av sjukskrivningar för psykiskt relaterade sjukdomar som ångest, depression och utbrändhet. Därav finns en tendens att klassa det som inbillningssjuka. Målgruppen för SSRI är lätta depressioner, inte de tunga.  Men WHO varnar för att depression är på väg att bli vår nästa farsot, redan år 2020. 

Svenaeus ser antideppen som en ‘kosmetisk behandling’ av ett blygt, överkänsligt temperament som hellre hjälper andra än sig själv – och alltså inte passar in i den rådande sociala normen. Att vara utåtriktad, kaxig och hälsosamt självisk. Han ser dock inga etiska hinder mot antidepp, som hjälp för dem som lider.

Ingrid Carlberg granskar framförallt läkemedelsindustrin och sjukvården. Hur forskarnas försök att hitta ett sätt att lindra psykiskt lidande, snabbt blev läkemedelsföretagens nya guldkalv. SSRI preparatens vara eller icke vara styrs av läkemedelsföretagen. Oberoende studier är obefintliga. T o m patientföreningarna sponsras av läkemedelsindustrin.

Jag har aldrig känt mig som biologist. De som vill förklara alla problem med enskilda geners inkompetens. Jag tror att människan är betydligt mer komplicerad än så. Ingen ensam gen styr oss. Men pga min hypotyreos har jag invändningar åt det hållet.

Hypotyreos påverkar humöret negativt. När hela kroppens ämnesomsättning ger upp, då får vi brister av alla slags vitaminer och mineraler. Vilket leder till många symptom som liknar psykisk depression. Kroppen blir stressad av den oftast mycket långvariga försämringen av allmäntillståndet, dessutom oftast mycket diffust, vilket gör att vi känner oss än mer maktlösa. Vi kommer till doktorn och kan inte förklara vad som känns fel. Läkaren gör summariska undersökningar och hittar inga större fel. Vitamin och näringsbrist hör inte till det som svensk sjukvård lägger speciellt mycket vikt vid.

Läkaren tittar på dig med misstänksamhet. Kanske rycker på axlarna. Läkaren säger sig ha en enda lösning – antidepp. Men du känner att du inte är deprimerad. Men alla manualer läkaren har läst har skrivits av läkemedelsföretag, som tycks veta allt om din ‘inbillningssjuka’. Vi lever ju trots allt i ett tufft samhälle, eller hur? Du lever under press. Ta antidepp och slappna av.

Fysiska orsaker bortförklaras alltför ofta som psykiska. De som forskar kring sköldkörteln (finns ni där ute?) har inte råd att sponsra utbildningapaket och påkostade konferenser. De kanske inte ens trycker upp lättfattlig information kring sköldkörtelhormoner. Förutom Levaxin då. Det verkar alla känna till. Men ingen tycks känna till att det inte alltid, kanske inte ens särskilt ofta, räcker. Att Hypotyreos är en betydlit mer komplicerad åkomma, med mycket vida förgrenade återverkningar.

Dessutom ingår i antidepp substanser som kan hämma sköldkörteln. Alltså förvärra det som ursprungligen började förstöra sköldkörteln. Det kanske t o m är upphovet till en del insjuknanden? Alldeles för många har fått SSRI i onödan. När allt de behövde var sköldkörtelhormoner.

Så då är ju min undran – är inte depressions-boomen egentligen en del av Hypotyreos-boomen?

Det är vår! Så varmt att jag inte behövde tröja för att gå ut och städa balkongens blomlådor.

Det värsta är omställningen till sommartid. Jag har varit fullständigt sänkt hela veckan. Jag har alldeles tillräckligt svårt att komma upp på morgonen, även vid vintertid. Och nu vill de att min kropp skall studsa upp en timme tidigare. Det går bara inte. Jag har som blytyngder i alla lemmar. Hjärtat dunkar för att försöka få igång mig.

Jag har skött mig och lagt mig en timme tidigare. Men det hjälper inte. jag sover oroligt och vaknar flera gånger i gryningen. Det slutar oftast med att jag får mindre sömn än vanligt. Vad tjänar det till att vinna en timme ljus på kvällen, när man ändå är för trött för att orka göra något.

Jag tycker inte heller om att sommartiden fortsätter så länge på hösten. Det är då ännu svårare att komma ur sängen, så svart som det blir på morgonen en hel timme tidigare än normalt. Effekten för mig blir att hösten förlängs, när höstmörkret inträder en hel månad tidigare. Inte bra.

Jag önskar jag skulle orka läsa alla intressanta tips man får på thyroids mail-lista. Men nu har sommartiden ställt allt på ända. Men där har på sista tiden pratats om nya forskar rön om att vi får för lite D-vitamin, det man normalt ska få från solen. Det är ju svårt här uppe i Norden. Den troliga orsaken till att alla krämpor blir så mycket värre på vinterhalvåret. Inklusive min hypotyreos.

Var det någon som såg vetenskapens värld igår, 31 januari, på TV2? De granskade forskning världen runt kring vad som kan ge oss ett långt friskt liv.

Okinawa, en japansk ö, har världens äldsta, och friskaste befolkning, med 900 st 100-åringar. Åldringarna klarar sig helt själva, fortfarande vid 97 års ålder. Man ansåg att deras vegetariska kost med högt innehåll av DHEA är en viktig anledning. Lustig var kommentaren att ”DHEA är ett hormon som tillverkas i binjurebarken, men vi har ingen aning om vad det är bra för. Det är dock helt klart att halten minskar med hög ålder. Men på Okinawa, minskar det mycket senare i livet.”

Men så åkte man till Sardinien. Där fanns det vissa släkter med många 100-åringar. Där åt man huvudsakligen kött och mjölkprodukter och var ändå kärnfriska. Hälsa i hög ålder där tror man inte beror på hälsosam medelhavskost. Åldringarna befann sig inom några få släkter. Ett tecken att det hängde ihop med generna.

Även i Kaliforninen finns en grupp som blir gamla med mycket god hälsa. En religiös sekt, Adventisterna, som förespråkade vegetarisk kost och daglig motion. Detta ledde till att forskarna såg en ny faktor som kanske spelar större roll än maten: andlighet.

Adventister, Sardinier, Okinawa-bor hade alla en betydande andlig inställning till livet. Alla stressade de av genom att lita till försynen. Ser man en mening i allt kan man vifta bort problem med orden: ‘det ordnar sig’.

Världens kortaste medellivslängd, och sämsta hälsa har ett bostadsområde i Glasgow, Skottland. Där har männens medellivslängd inte förbättrats under 1900-talet. Den ligger kvar på 57 år. Extremt lågt!

Varför? Forskarna säger att det beror på den extrema trångboddheten under industrialiseringen för 100-150 år sedan. En miljon människor trängdes ihop på några få kvadratkilometer. Hela familjer i samma säng i enrummare. Och så var det fortfarande för 50-60 år sedan. Forskarna säger att det var då kroppen satte in ett högaktivt immunförsvar, vilket hjälpte dem att överleva barnsjukdomar och därmed ha en chans att föda egna barn. Men sedan räckte inte livet så mycket längre.

Jag tolkade argumentationen, som att så ökade autoimmuniteten i vissa befolkningsgrupper. Man menar att den sitter i generna och kommer att ta tid att bli av med. Än idag dör man tidigt i Glasgow, oavsett livsstil i övrigt.

På Okinawa äter människor små kalorisnåla portioner, ‘svältkost’ - och mår bra av det. Men när deras ättlingar flyttar till Hawaii och börjar äta amerikansk, västerländsk fet och riklig kost, då blir de fetare än japaner någonsin varit - och sjuka. Deras kroppar är gjorda för svältkost, inte fet mat. De blir alltså sjukare än de grupper som vant sig under flera generationer.

Det var inressant att se detta program.  Det går i repris på lördag – 5 april.

Känns dock som en blind fläck att man bara pratade om dålig miljö på grund av virus i den trångbodda miljön. Men ingenting om industrialiseringens miljöpåverkan i sig. Den lilla ön Okinawa känns mycket förskonad från industrier. Glasgow vet vi var mycket illa drabbat.