Jag har försökt vila den här påsken, för att ta mig upp ur min besvikelse. Jag har vilat i fem år utan större resultat än att jag reducerat mitt liv till minimum. När jag jobbar orkar jag inte mer än just det. Först blev sjukdomen en väg till att omvärdera mitt liv. Jag skulle stressa av. Jag skulle inte lägga min energi på ideell verksamhet sex kvällar i veckan. Jag skulle ägna mig åt mig själv. Visst. Jag gör det. Men vart leder det?
Min läkare tycker tydligen att det är helt okej att jag inget gör. Att jag förväntar mig för mycket, när jag trodde att livet börjar vid 40. Mina problem kan inte sitta i sköldkörteln – underförstått – de är inbillade.
Konventionella läkare stirrar sig blinda på det låga TSH. Har man en autoimmun inflammation bör TSH pressas ner, eftersom det annars kan aktivera inflammationen än mer. Men den kunskapen är inte tillräckligt utbredd. Mitt T4 ochT3 ligger i mitten av referensvärdena, alltså långt ifrån överaktiva.
Människor är olika. Jag har haft hög aktivitetsgrad hela mitt liv, jag kan tänka att mina normalvärden antagligen låg åt den övre gränsen. Jag såg aldrig mina aktiviteter som en stress. De var det goda med livet. Anledningen till att jag levde. Och nu är det borta.
Alla har vi hört att stress kan vara en av orsakerna till sköldkörtelproblem. Den här helgen har jag läst något intressant. Det är en bok av Dr Stephen B. Edelson, som har ett hälsocenter i USA, där han behandlar olika autoimmuna sjukdomar. Hans syn på saken är att miljögifter är huvudboven i dramat. Toxiner sätter igång bildandet av fria radikaler i oss, och dessa i sin tur sätter igång autoimmuna reaktioner. Vi vet ju att det är en förhöjd risk att har vi en autoimmun sjukdom så kan vi få fler.
Dr Edelson menar att vi ska avgiftas så långt det är möjligt. Jag köper den förklaringen. Det stämmer på mig. Har man genetisk svaghet på det autoimmuna området, då tål man inte miljögifter av olika slag. Ändå suckar jag en hel del över boken (‘What your doctor may NOT tell you about autoimmune disorders’) – för att det känns så svårt att genomföra hans program här i Sverige. Problemet är först och främst att hitta någon som genomför alla de prover han pratar om. Och sedan få hjälp med att avgiftas.
Nåväl – tillbaka till den intressanta lilla passus jag hittade. Bland de autoimmuna sjukdomarna tar han upp Kronisikt trötthetssyndrom (på engelska: CFIDS) som en delvis autoimmun sjukdom. Och han säger att den INTE beror på stress, men att den ‘förvärras’ av stress. Han tror på miljöpåverkan även när vi går in i väggen, med eller utan virus som en utlösande orsak. Fria radikaler sätter igång nedbrytande krafter.
Det där känner jag igen. Jag blev alls inte sjuk av alla mina aktiviteter. Det var positiva aktiviteter som skapade livskänsla. Men nu, när jag redan är sjuk, då upplever jag minsta lilla som ett oöverstigligt stressmoment. Jag drabbas av brain-fog och blir blytung i armar och ben.
Alla gifter, virus, fria radikaler dom ställer till det i sköldkörteln. Genast börjar hela kroppen stanna av. Den tar inte upp näring. Vi får brister. Vilket först leder till att kroppen stressar i onödan. Och då börjar det strula även i binjurarna. Tills de inte orkar längre.
Det är så logiskt. Men det är ont om läkare som vill ta det där på allvar.
Jag är en liten person. Jag har ändå övervikt enligt BMI. Och alla de kilona sitter på magen. Jag har ingen ‘kvinnlig’ bak, höfter, inte så mycket lår heller - så som fett bör lagras för att vara till nytta. Nej mitt sitter på magen. Precis så som det blir när det är obalans i kortisolproduktionen. Men inte sjutton tar läkarna fram måttbandet och kollar det.
Återigen. Jag efterlyser helhetssyn. Och en vilja att lyssna på patienten. Läkare må vara medicinska specialister – men det är vi patienter som är specialister på vårt eget mående.
Ju mer man läser artiklar ute på internet, ju tydligare blir det att en ny inställning är på gång. Det finns trots allt forskare som inte fastnat i gammalt tänkande utan försöker forska förutsättningslöst, och där ser man att TSH inte är ett tillförlitligt mätvärde. Att en skrämmande stor mängd människor är underdoserade, med sänkt livskvalitet som följd - årtionden av förstört liv. För att man hellre avläser blodvärden än lyssnar på hur vi mår.
PS. Jag har inte bara vilat. Jag har också promenerat mer än min dagliga halvtimme. Meningen är att serotoninnivån ska gå upp och ge mig energi. Men jag blir otroligt utmattad. Även utan större ansträngning. Tur jag inte skulle jobba…
