Eva´s blogg

Var hos tandläkaren idag. Inga hål, yippie! Äntligen har tänderna återgått till sitt normala tillstånd. De har strulat några år, bitar ramlade ur. Tandläkaren sa att det ofta blir störningar i salivproduktion och annat när man har olika sjukdomar eller mediciner. Men nu känns det bättre.

Innan jag skulle iväg fick jag en liten minisovmorgon. Slog på radion och hörde hur man pratade om Doris Lessing, som fick nobelpriset i litteratur 2007. Hon är 88 år och hade dessutom ryggskott, så hon kunde inte komma till prisutdelningen. Men nu hade hon i alla fall fått priset. Vet inte hur, men antagligen åkte väl någon ner med det till henne.

88 år. Jag har en bok hemma som gavs ut 1973, när hon var 54 år. På den boken står det att hon är ‘ofta nämnd som Nobelpristagare’. Ändå tog det 35 år till. Under tiden hann hon få alla andra litterära utmärkelser man kan tänka sig.

Och så har radiojournalisterna mage att sitta och undra över att hon inte visade någon stormande glädje över att få Nobelpriset. De sa något om att ‘nog kunde hon väl kosta på sig att visa lite glädje när hon ändå får 10 miljoner kronor att stoppa i fickan’.

Kanske tycker Doris Lessing, precis som journalisterna, att hon är för gammal. Att hon hade behövt pengarna så mycket bättre på 70-talet. Och så kan man ju fundera över varför det satt så långt inne – för någon så välförtjänt. Kanske har hon haft samma funderingar? Gliringar som att ‘tja i år fanns det ingen annan av betydelse, som kunde komma emellan…’

Brist på skaparkraft har hon ju inte haft ändå. Oerthört kreativ – på alla jämlikhetens områden (kön, ras, samhällsklasser) – egentligen är det precis i Nobels egen anda. Mer än många andra pristagare.

På TV 2 går på måndagar 18.15 ett program som heter Fråga Doktorn. Igår handlade det om reumatism. Eftersom min dotter är reumatiker, lyssande vi uppmärksamt. Det är ett enormt område och de hann bara med att rispa lite på ytan. Man sa att de reumatiska sjukdomarna är den största gruppen sjukdomar.

För ungefär ett år sedan var temat Sköldkörteln. Samma sak där, alltför många olika problem, på bara 45 min. Det bara rispar på ytan. Och som vanligt med sköldkörteln retar man upp sig på hur enkelt allt framställs. Ta ett blodprov för diagnos – käka Levaxin. Vips är allting toppen. Eller? De som forskar på sköldkörtelsjukdomar är bestörta över hur dålig livskvalitet sköldkörtelpatienter har – trots att de äter Levaxin och värdena tycks ha återgått till normala referensvärden. (så det kanske inte bara är ref-värden som avgör om man är återställd eller inte …)

Idag kom det ett nytt önskemål till Thyroid från en Expressen journalist om att få intervjua en sköldkörtelpatient. Helst någon i åldern 30-45 som är på bättringsvägen. Så läsarna får ett ansikte att relatera till.

Återigen – idealpatienten ska lyftas fram. Borde inte problemen lyftas fram någon gång? Så att även sjukhuspersonal inser att vi är en stor grupp som inte bara kan ignoreras. Så att alla som går omkring där ute och mår halvbra – inte nöjer sig med det. Hypotyreos är en ny folksjukdom som vi vill ha mer forskning kring. 

Hashimoto m fl sjukdomar i sköldkörteln är en autoimmun reaktion, precis som  reumatiska sjukdomar. Ett av ämnena som kom upp i Fråga Doktorn igår var kostens inverkan. Naturligtvis finns det inga enkla svar. Ingen lösning gäller för alla.

Dock fanns det forskning som sa att ifall man genomför en sträng vegan diet, alltså utesluter allt animaliskt protein (kött, fisk, ägg, mjölkprodukter), och även utesluter gluten … återstår alltså bara grönsaker och böner … då kunde man se positiva resultat.

Problemet är att väldigt få patienter klarar av en så extremt enformig diet. Den försämrar livskvaliteten på ett oacceptabelt sätt, ansåg man. Men det är ju upp till var och en, hur pass viktig maten är i förhållande till hur man mår…

Det som skämmer mig är att våra basvaror kan vara så skadliga. Vår industrialiserade mat. Djurhållningen gör att köttet är fullt av antibiotika och adrenalin. Vårt dagliga bröd är manipulerat och besprutat och urgallrat till några få motståndskraftiga sorter – kanske så pass att vi blir allt fler som inte tål dem.

Grönsaker verkar vara det som det är lättast att tåla. Är förhoppningsvis näringsrika nog att ge oss hälsan tillbaka.

Jag har haft flera bra dagar, känt mig glad när jag vaknar, så pass att jag beslöt att inte ringa min läkare – inte än. 

I stället har jag tänkt tillbaka till den näringsterapeut som fick mig på fötter för fyra år sedan, när sjukvården gått bet. Jag tittade igenom hennes ordinationer. Då var jag så dålig att jag knappt registrerade vad jag åt, förutom B-vitaminer. Men jag läser nu att det var ett flertal produkter som stärker sköldkörtel, binjurar och tarm.

Hon hade alltså sett vad sjukvården inte registrerat, och som jag själv inget visste om förrän två år senare. Tänker att jag kan behöva en kur till med näringstillskott – hellre det än kortison med sina biverkningar.

Så jag gick till hennes hemsida, www.madeleinemarcus.se, där hon på senare år lagt in nyttiga texter kring hälsa. Och fick där läsa bl.a. att: 

Sköldkörteln aktiveras mer, vid såväl stress, som vid inspirerad gädje. Under återhämtningsfasen (när vi vilar) efter stark eller långvarig stress, arbetar den långsammare. Förutsättningen för att återhämta sig är att vi verkligen ger oss själva tid till återhämtning. Annars blir den (liksom binjurebarken) slutkörd.

Hon avråder från TV-tittande, eftersom det är stressande, inte avkopplande. Jag misstänker att detsamma gäller all tid som går åt till att rensa i sin mail-box.

”Sköldkörtelns funktion är beroende av bl a nyttiga fetter, magnesium, kalium, zink, jod och B-vitaminer. Stress, kaffe, socker och för mycket stärkelserik mat sänker sköldkörtelfunktionen.”

Hmm, detta överensstämmer precis med vad jag själv med möda observerat i min egen kropp. Stärkelserik mat = kolhydrater, gör mig otroligt seg, sätter även igång stickande smärtor i muskler och leder. Det behöver inte vara mycket. Jag äter ju trots allt inga sädesprodukter pga gluten. En näve ris, en potatis, räcker för att slå ut mig.

Så nu står jag i valet och kvalet – äta näring som hjälper upp funktionen hos sköldkörteln? Eller ta Sköldkörtelprover som kanske visar att jag behöver mer Levaxin?

Bara lita på prover? Lyssna på kroppen? Lyssna på kroppen känns mest lockande.

Vad glad jag blev en gång i tiden när Quorn dök upp på marknaden. Vegetariskt kött-substitut, av svampproteiner och lite ägg. Med konsistens som kyckling. Gick att använda till allt möjligt. Familjen gillade det, inte minst min dotter som gärna är vegetarian.

Men så började jag få ont i magen. Det var innan jag blev sjuk i sköldkörteln och blev mer eller mindre kroniskt trött. Måste ha varit 2002, när jag började reagera på att magen blev orolig om jag åt Quorn. Värst var det om jag hade rester över till lunchlåda dagen efter. Det var som om jag överdosera något jag inte tålde.

Så jag kontaktade tillverkare och ICA:s kundtjänst och frågade om de hört talas om någon kunde vara allergisk mot Quorn, ingredienserna i det. Men något sånt hade de aldrig hört talas om.

Jag har ingen förpackning kvar från 2002, så jag kan kolla vad exakt det innehöll. Men när jag upptäckte min överkänslighet mot gluten och Glutamat, då kollade jag åter på en förpackning och upptäckte förutom svamp och ägg – även en mindre mängd vete-… ja jag minns inte exakt, vetestärkelse? Genast tänkte jag att det berodde på det. Det är verkligen svårt för en glutenöverkänslig, eller veteöverkänslig att vara vegetarian.

I förra veckan tog jag åter en koll på innehållet i Quorn-produkter. Förutom i de populära panerade ostschnitzlarna, som naturligtvis kryllar av vete i paneringen, så hittade jag inte vete i övriga varianter. Yippie! tänkte jag. I stället innehåller en del Tapioka. Det är en sorts stärkelse utvunnen or Kassava-växten som växer i varma delar av världen, som Afrika, Asien och Sydamerika.

 Låter visserligen lite farligt att Kassavaroten innehåller blåsyra, som måste lakas ur innan det som är kvar kan användas som mjöl eller gryn. Lite tveksamt att det är stärkelse, sånt jag inte tål så bra. Sånt man går upp i vikt av när man har låg ämnesomsättning. Ibland tror jag att jag är mer känslig för stärkelse än för gluten. 

Nåväl. Det var ju den sista, minsta ingrediensen. Glad i hågen är jag, övertygad om att man äntligen tänkt på oss glutenkänsliga. Ända tills jag ser en fet varningstext. Om att produkten inte är lämplig för gluten och mjölkintolleranta, då tillverkningslokalen inte är ren från dessa produkter.

Suck! Men ja, så är det. Det behövs faktiskt inte mer. Havre innehåller inte gluten, men kan inte konsummeras om det inte tillverkas i miljö skyddad från andra sädesslag.

Jag har även märkt det när det gäller Quinoa – de där små minifröna, från sydamerika, de som bara de fattigaste äter, när de inte har pengar till någon annan mat. De lär innehålla mängder av mineraler och andra nyttigheter, men garanterat ingen gluten. Så det köpte jag. Allt för att få variera sig.

Jag köpte en säker sort. Det stod utskrivet att det är en naturligt glutenfri sort. Bra.

Men så köpte jag en annan sort, av annat märkte, en röd sort. Än en gång för den eviga lusten att variera.  Och genast regerade min mage. På den förpackningen stod det inget om att den är glutenfri, trots att fröna i sig är det.

Varför? Jag tippar på att de inte kan garantera att det är glutenfritt, ifall det hanteras annat med gluten i samma lokaler. Suck!

Känner mig mest förvirrad just nu. Behöver jag T3 eller stöd för binjurarna? Kan också känna att mitt mående är beroende av maten jag äter. I alla fall tolkar jag det så.

Det finns de som säger att de tål nästan allt om de får T3.

Men kortisolet från binjurarna är ju det som ska processa socker och salt. Nu äter jag inte mycket socker, men jag känner av om jag äter andra kolhydrater, som potatis och ris.

Att jag inte varit inne här på några dagar beror på att min sambo fyllt år och jag har ägnat kvällarna åt att vara social och fira honom. Bl a lagat mat och fixat efterrätt.

På själva födelsedagen, en vanlig vardagkväll, var jag stressad och trött så då blev det bara ris à la malta med frukt i. Gott och fräscht! Men för mycket ris för min mage. Dvs för mycket kolhydrater. Hade gått upp tre hekto (låter det lite? tja för min långsamma ämnesomsättning är det mycket, eftersom den är trög både upp och ner). Jag var fullständigt slut på jobbet hela fredagen. Som en rullgardin framför mina ögon, huvudet hängde tungt. Pressade mig för att få något gjort på bokslutet.

Men så när jag kom hem fredagkväll skulle vi ta igen det vi förlorat i firande, och så gjorde jag en engelsk Trifle, liknar Tira mi su, men utan kaffe, har frukt i stället. Jag som inte tål gluten har min egen skål, utan juice-doppade italienska kex. Men såsen ovanpå består bara av ägg och mascarponeost och lite socker, förutom hallon och blåbär. Mums!

Inget problem.  Idag har orken och hälsan vänt tillbaka igen.

Och jag hade gått ner två av de tre hektona jag gick upp igår. Tror du inte på mig? Jag lovar,  jag kollar min vikt varje dag nu, eftersom jag är med i en vikt-stödgrupp. Det är mer moraliskt stöd – inte bantning, för det gör mer skada än nytta, det vet vi. Och jag vet sedan år tillbaka att jag är otroligt seg i alla viktförändringar. Men äter jag kolhydrater så går jag upp, dvs jag tror snarast att min kropps första reaktion är att samla på sig vätska. Är det för at kortisolet inte orkar sköta det det ska? Eller är det insulinpåslag (eller vad det heter)?

Läste här om dagen att Dr Dahlqvist fått upprättelse av Socialstyrelsen. Hon som blev uppsagt från sin tjänst på vårdcentral för att hon rådde sina patienter med diabetes resp. fettma, att avstå från kolhydrater. Och äta kött och fett i stället. De sa att det var en livsfarlig metod. Socialstyrelsen har tvingats backa. Den har mycket bra effekt. Och är inte alls skadlig.

Det svåra är att äta bara kött och grönsaker och inte dryga ut det med potatis eller ris. Både av ekonomiska skäl. Och av etiska skäl. Känner mig omringad av alla budskap om att för en hållbar framtid med miljöhänsyn och rättvisa mellan fattiga och rika länder, så bör vi avstå från kött.

Gissa hur kluven jag känner mig.

Igår hade Expressen en artikel om Hypotyreos. De intervjuade Ann-Christine som kämpat länge – först med att få sin diagnos, sedan att få medcin i rätt dos, och sedan fortsatt att blogga, informera, påverka. Det är starkt!

Vi måste få synas och märkas. Enligt artikeln lider ca 170.000 svenskar av hypotyreos. Vet inte om detta är siffran för de som verkligen fått diagnosen, eller om det är en procentuell uppskattning. I värsta fall är det många fler som går obehandlade, utan att veta varför de är så trötta och hängiga. Och majoriteten är kvinnor. Kan tänkas att det är därför vi förbises? Vi skriker inte tillräckligt.

 Och är det inte typiskt – att när någon äntligen skriver om oss – då sker tidernas värsta postrån i Göteborg. Den dramatiken tar över allt utrymme, så att Hypotyreosartikeln krymps ner till ett minimum. Där ser man hur vi prioriteras bort!

Det frustrerande är att man framställer det som om det är enkelt både att få diagnos (‘ett enkelt blovprov’) och att om vi behöver, lätt slussas vidare till specialister. Alltför många är inte sådana idealfall. Alla har inte avvikande värden. Och det där med specialister, det kan vi glömma, om man inte drabbas av våldsamma komplikationer. Vi är för många. De har bara inte tid med oss allihop.

Ove Törring, överläkare och forskare vid KI, intervjuades också. Han citeras bl.a. med:

- I början kan symtomen vara diffusa och lätt förväxlas med annat, som stress.

- Alla celler i kroppen, också i hjärnan, är beroende av en normal ämnesomsättning. Man blir trött, får brist på energi och kan få sämre koncentration och minne.

Precis! Hypotyreos är en rubbning i sköldkörteln, som strular till ämnesomsättningen. Och allihop kan vi skriva under på hur idiotförklarad man känner sig när koncentrationen och minnet sviker.

I det läget är det svårt att förmedla sina problem – inte minst till sjukvården. I synnerhet som man kan gå i flera år utan att själv begripa vad det är frågan om. Det tog flera år för mig. Eftersom sjukvården är uppdelad på olika specialister och saknar helhetssyn var det tydligen jag själv som skulle begripa i vilken riktning jag skulle söka hjälp. När första bästa inget fel hittade, skickades jag hem. Tack och adjö. Inga nyskapande idéer. 

Jag var inte i skick att kräva det. Det fanns ingen ork, knappt tankeförmåga när jag var som sämst. Och i sjukvården är man för stressad. Saknar resurser? Men jag tror att det skulle kunna avhjälpas med en strategi för helhetsperspektiv. Kan japanerna så …

Jag är lycklig ägare till en mobil! Säkert den siste icke-ägaren som blivit ägare. 

Jag visste bara inte riktigt vad jag skulle ha den till. Jag har länge varit den största motståndaren. Frågan är: Varför ska man vara tillgänglig jämt? Det är absolut stressande. Och jag har som sagt ägnat fem år åt att försöka stressa av.

Dessutom, de få gånger jag försökt låna en mobil – krissituationer! – så har min hörsel inte räckt till för att höra vad de viskar därinne. Det är visserligen säkert 7-8 år sedan, och mobiler har väl blivit bättre sedan dess, men men. Inte heller vill jag ha den extra kostnaden med abonnemang.

Men nu är det ju nästan krav på att man äger en mobil. Bara en sådan sak som att få besked om när paket anländer till paketombudet i min storstadsby, sker enbart med SMS. Alla korsord och andra tävlingar vill ha svar via SMS … hmm, nåja, det kan jag vara utan.

Jag började i alla fall inse att någon gång måste jag ge upp, inse att man klarar sig inte utan mobil. Och så snart jag andats det minsta i den vägen, så skaffade min sambo mig en i julklapp. Jag har kontantkort till den, så kostnaden borde bli låg. Och hörlurar, så jag borde kunna höra helt okej.

Borde! För jag vet inte. Det är 29 dagar sedan jag fick den, och det har aldrig ringt i den en enda gång. Den fungerar! Jag har skickat ett SMS till min dotter, så hon har mitt nummer tillgängligt om hon behöver nå mig. Men ingen av oss vill ju slösa pengar på onödiga samtal. För handen på hjärtat. Alla vet var jag finns. Jag sitter på jobbet hela dagarna. Och sedan åker jag raka vägen hem, via ICA. Det tar högst en timme.

Men nu kom jag alltså på det! Jag skulle kunna ringa min läkare på mobilen! Redan från bussen! I god tid! Och så behöver jag inte fundera på om jag måste åka tidigare till jobbet för att kunna ringa därifrån, så att telefondatorn fattar att det är dit läkaren ska ringa, och att jag inte fastnat på någon buss. Eller annars att jag ska förlora en massa jobbtid på att ringa hemifrån och sitta där och vänta på svaret. Jag har äntligen en lösning på problemet.

Vad smart va! Tänk att jag äntligen kom på det, trots min luddiga T3-brist hjärna.

Min läkares telefontid börjar om fem minuter – men redan för tio minuter sedan fick jag reda på att dagens telefonkö är fylld. ‘Försök igen imorgon’. Suck! I morgon är sista chansen den här veckan.

Jag som ansträngde mig så att komma iväg tidigare till jobbet, så att jag skulle kunna sitta här och invänta att hon ringer tillbaka. Men det räckte alltså inte.

Bara en så liten sak som att ringa min doktor skapar en otrolig stress i mig. Så pass att jag får diarée. Jag som vanligtvis har min tröga Hypotyreos-mage. De akuta diaréerna vid stress, måste handla om Kortisolet. Fem år med avslappning och inga fritidsaktiviteter har inte hjälpt. Jag måste få ur mig att jag tror att jag har en blandning av Hypotyreos och trött binjurebark.

Känner mig helslut. Hela helgen gick utan att jag kom fram till det jag föresatt mig att göra. Skriva stödord som jag kan ha till hands när jag försöker ringa min läkare. Känner att jag måste få ta nya prover nu snart.

Jag var så okoncentrerad igår – att jag inte ens kom ihåg att jag hade en blogg att skriva… hmm, tja, ska man skratta elle gråta? Nästan värst är den här hjärndimman, när jag börjar tappa ord och namn, och tycker att det är jobbigt att läsa.

Läste en artikel för några dagar sedan av Dr John C Lowe, på www.ThyroidScience.com

Han berättar att han själv ätit T3 i 23 år. Enbart T3. Och att han tror att det räddat livet på honom. Hans far och några andra släktingar till honom tog livet av sig, och Dr Lowe är övertygade att de led av depression pga ‘thyroid hormone resistance’. Vad nu det blir på svenska? Är det som hypotyreos eller något helt annat?

I alla fall blir man i sådan fall hjälp av bara T3. Man använder alltså T3 för att bota depressioner. Men dessutom säger Dr Lowe att det ger honom  en knivskarp analytisk tankeförmåga, men de få gånger han varit utan T3 har han genast drabbbasts av den där ‘tjocka mentala dimman’ – som jag också förstår vad han menar.

Det är oerhört frustrerande när man en gång i tiden roat sig med läsning och analyser, att bara försvinna bort i dimman och inte känna igen sig själv.

Dr Lowe säger även att patienter som äter T3 under lång tid har en bättre hälsa överlag, än populationen i övigt.

Jag känner ju igen det här som tecken på att det är T3 som min kropp inte riktigt klarar av att utveckla tillräckliga mängder av. Det är det jag behöver. Ska bara uppamma tillräckligt med energi för att sätta mig i telefonkö till min läkare, hon har en halvtimme på morgonen måndag, tisdag, onsdag. Då måste jag skippa promenaden till jobbet, och hoppas på att bussarna håller tidtabellen.

Jag måste ta mig i kragen!

Apropå dans och musik, så läste jag sommaren 2007 en härlig bok av Lasse Berg: Gryning över Kalahari. Den granskar all forskning kring människans ursprung. Författaren har själv levt med Bushfolk i Afrika, och insåg att det som hållit människan samman är sången och dansen. Det var det som skilde just den här apan från resten av djurvärlden.

De som dansar samman håller samman. De som håller samman överlever lättare. En gång i veckan dansar san-folket (bushfolk) tillsammans, släktgruppen på ca 30 peroner, från skymining til gryning. En kollektiv upplevelse, där några gå in i trans och får kontakt med en andlig verklighet, hämtar andlig kunskap att dela med sig till sina medmänniskor.

Elden och sången och stampningarna höll andra djur och faror borta. För 150.000 år sedan var torkan extrem. Hela Afrika blev obeboeligt. Men den sjungande ‘apan’ levde vid havskusten, Så som hon gjort i en årmiljon, livnärt sig på musslor och andra havsdjur, som gav just det fett, Omega-3, som deras hjärna behövde för att växa och bli smart nog att hålla samman i grupper större än närmsta kärnfamiljen. Det är det som skiljer människan från andra djur. Att vår hjärna kan hålla reda på fler individer än den närmsta familjen.  

Just nu ikväll på TV går en program om Rock-musiken under Vietnamkriget. Hur unga människor använde den till protester mot krig, för fred. Det är ett gammal tradition. Det är vår starka sida. Att sjunga samman för att stödja varandra.

Och den mest naturliga födan för oss som art, är fet fisk och frukt. Det har vi ätit i flera miljoner år. För 10.000 år sedan började några små samhällsgrupper experimentera med att mala och koka stuvning på gräsfrön – förädlade fram säd. Vi är anpassningbara.  Vi har överlevt och förökat oss.  Även om inte alla magar tål det lika bra…

Men hur gör man här uppe i Norden på den norra utposten, där vi har kyla och mörker halva året. Där frukten ine växer mer än några månader av året. Och Östersjön är nersmutad och halvdöd.

Hit kom vi vandrande för 10.000 år sedan - kanske vi som fick ont i magen av säd? – och överlevde först tack vare renar. När klimatet blev varmare, satte vi oss åter ner vid kusten och käkade musslor i årtusenden. Men så kom kylan tillbaka och vi blev hänvisade till att föda upp svin.

Någon Edens lustgård var det definitivt inte …