Eva´s blogg

Min förkylning är nästan helt borta, på 15e dagen. Så det är väl okej.

Så här i backspegeln kan jag undra om den hängde ihop med min önskan: Julefrid.

Önskningar har ju en tendens att slå in - måste vara noggrannare med hur jag formulerar mig.  Att jag skulle få lugn och ro för mig själv och  slippa för många släktkalas fixades tydligen snabbast genom att göra mig till en bacillbomb folk vill hålla sig ifrån.

Jag glömde alltså poängtera att jag ville vara frisk och orka göra något positivt av min lediga tid. Får inte glömma det till näta gång!

Men nu är jag i det närmaste rensad i piporna, och bjuden på Nyårsfest så det är bara att hålla tummarna.   *****GOTT NYTT ÅR!*****

Igår rusade jag alltså in på jobbet – nåja, rusa är väl att ta i. Näsan var illröd som på en clown och i famnen bar jag en toarulle. Paket med pappersnäsdukar är så fånigt små när man befinner sig i stridens hetta med virus. VD hade en besynnerlig grimas i ansiktet, och undrade pliktskyldigast:

- Och hur står det till med dig nu då?

- Nuban ger sig inte.

Helt fel svar! VD börjar prata maniskt om alla sjuka barnbarn och föräldrar. För det är ju viktigt att inse att jag ingalunda är värst drabbad. Så jag försökte byta till positiva nyheter – som att kundbetalningarna kommit in trots julhelgen. Men han hörde tydligen inte, fortsatte bara att tala om barnbarnen, som tydligen även drabbats av magsjuka. Det mest positiva med VD är just hur mycket han månar om sina barnbarn.  Jag fick i alla fall nysa ostört hela dagen i enrum, fyllande min papperskorg med toapappersknyten. 

Inte förrän sen eftermiddag kom VD ihåg att fråga om betalningarna. Då hade han lugnat sig tillräckligt för att ta in det positiva. Och kunde även ta in att jag ämnade vara hemma sjuk fredag, ja ända tills jag blir frisk igen. Jag har ändå hunnit med alla viktiga sysslor.

Jag är ensam ansvarig om att allt blir gjort i tid. Det finns en ständig räcka av deadlines som kan vara pressande. Det positiva är att mellan alla deadlines kan jag flexa fritt. Jag har en chef som inte protesterar av att jag behöver åka ofta till sjukhuset med min reumatiska dotter. Det är guld värt.

Jag är tacksam att jag är så inkörd på det här jobbet, att jag kan sköta det på rutin, även när jag inte mår bra. Visst ökar felfrekvensen när jag blir okoncentrerad och minnet sviker, men det är inte värre än att det går att rätta till. Frågan är vad som ska hända sedan. VD och fler trotjänare närmar sig pensionsåldern med stormsteg. Företaget är litet, med stor sannolikhet läggs det ner.

Min rädsla gäller att om jag inte får tillbaka min gamla ork, så får jag svårt att orka söka ett nytt jobb, svårt att komma i fråga. Det är svårt ändå när man är 49 år som jag. Att bli mitt gamla jag känns därför så otroligt viktigt. Det är för tidigt att ge upp…

När jag kom hem igår var skålarna med knäck och chokladpraliner slut. Jag fyllde inte på. Fördelen med att ha varit på jobbet var att jag undslapp sockerfaran. Och idag känner jag mig bättre. Visserligen har både jag och Sambo haft som lock för öronen.

- Va? – Va? – Ja, vad sa du? – Va, jag hör inte? – Ledsen jag har lock för örat? – Va?

Vid det laget hade dottern suckande lämnat rummet. Det är ju förståeligt.

Karin undrade apropå min blogg igår om jag har Hashimoto eller inte. Känner att det finns tillräckligt med trådar här för att bygga en ny blogg kring det. Karin har Hashimoto och säger att hon nästan aldrig är sjuk. Dvs hon kan bli lätt förkyld, men aldrig influensa. Det vill jag gratulera till. Jag förstår vad hon menar. Jag har knappt varit förkyld sedan jag fick Levaxin för två år sedan. Jag antog att det handlade om att jag äntligen fick upp min ämnesomsättning med hjälp av Levaxinet, så att min kropp blev motståndskraftig. Och att detta inte fungerar nu tyder på att mina värden åter sjunker. Jag har inte landat på rätt dosering. Det är min förklaring.

Den jobbiga förkylning jag har nu, är inte någon influensa. Influensa inbegriper vad jag förstår – värk i hela kroppen och feber.  Men för närvarande har jag ingen värk i kroppen. Det hade jag mycket av innan jag fick Levaxin. Det kan jag även idag få tillbaka ifall mina värden sjunker. Men ingen värk just nu. Dessutom har jag ingen feber. Tempen ligger kring 37.0 hur än jobbig förkylningen är. Det är ju också ett tydligt tecken på underfunktion. Alltså inte helt normalt.

 Min läkare säger att det antagligen är Hashimoto som är orsaken till min underfunktion – Hypotyreos. Men man anser att det är onödigt att gå vidare i provtagningen. Blir jag bättre av Levaxin, så räcker det. Tack och adjö! Vårdcentraler känner sig effektiva om de blir av med patienterna så fort som möjligt. Och varför inte? Jag vill så gärna tro på alla ‘friskförklaringar’, även om första beskedet var: ’Levaxin får du ta livsvarigt.’ Men tar man Levaxin så återgår livet till det normala.  Lätt som en plätt, eller hur?

2002-2003 när jag först fick allt allvarligare symptom, stod det mycket i tidningarna om Kroniskt trötthetssyndrom. Jag kände igen mig på alla punkter.  Alltså lydde jag råden och vilade och vilade. Förstod att det var det jag behövde. Jag prioriterade bort de flesta aktiviteterna och sociala engagemangen i mitt liv. Men det räckte inte.

Så fick jag tag i en bok som hette: ‘Aldrig mera trött’ av Fiona Agombar (2002). Där berättades om alla möjliga orsaker till trötthet. Allt om Kroniskt trötthetssyndrom stämde. Men där stod även om Hypotyreos. Men ännu ett symptom, det säkraste, så enkelt att kolla upp själv.  Ta tempen! Låg ämnesomsättning ger låg kroppstemp.

Vilket jag gjorde. Min temp låg kring 36. Oavsett om jag var förkyld eller inte. Vilket jag var då, innan jag fick Levaxin, var och varannan månad.  Detta upptäckte jag fyra månader efter mina egna tafatta försök att få läkarvård. Smärta i leder och muskler, ödem som bredde ut sig över kroppen, inte bara knän o fötter utan även mellangärdet, svanken, vad jag läst om bäckeninflammation stämde – jag kände mig förgiftad rakt igenom. Men när jag till slut knappt kunde röra mig – det slutade med att jag svimmade av smärtan att försöka sätta mig på toa -  då hamnade jag hos en ortoped. Jag hade jobbat in i det sista, men stående. För jag kan inte bli sjuk när jag vill …  (sjukt )

En ortoped tänker naturligtvis inte i rätta banor. I alla fall var det inget fel på mina ryggkotor, inget diskbrock. Äh, det är bara ischias! Ta en ipren, det gör jag, sa Distriktssköterskan. Det var alltså svårt att bli tagen på allvar. Tills jag hamnade på akuten.  Tradolan (morfinliknande värktabletter) fick jag där – i kombination med en ryckning på axlarna.

Visst var det skönt att bli lugnad. Det var inget fel på mig! Varför? frågade jag. Ortopeden ryckte på axlarna: Man vet inte, någon oförsiktig rörelse. Tänk på att böja knäna när du lyfter tungt …

Spänningar? Det rimmade illa för mig. Jag hade sysslat med dans i åratal, och inte bara blivit vän med min egen kropp, utan även lärt ut just avslappning och kroppskännedom.  Något annat måste vara fel. Och sedan hittade jag boken om Trötthetens orsaker. Förutom Trötthetssyndrom, fick jag även upp ögonen för Sköldkörteln. Ett trumfkort jag behöll i bakfickan, men inte orkade ta itu med förrän dec 2005 (efter en lång rad förkylningar och andra plågor), då jag hos en vänlig sköterska på företagshälsovården bad om sköldkörtelprover. Företagshälsovården nekar inte (de får ju ganska bra betalt, 1000-2000:- för en undersökning), även om hon log och sa att hon trodde att jag oroade mig i onödan. Men egentligen oroade jag mig inte. Jag var bara övertygad, men hade inte ork nog att ta tag i det – insåg inte ens hur farligt det var att gå omkring obehandlad. Farligt för hjärtat. Jo, hjärtat hade börjat bete sig underligt. Företagssköterskan hade noterat det redan aug 2000. Den oregelbundna pulsen, att minsta nervositet fick hjärtat att rusa iväg. Jag hade viftat bort det, inte kunnat tro på det. Och det är ju ingen som tvingar en och tro att man är sjuk och måste göra något av det. 

Nåväl, de tog prover på T4 och TSH – varpå sköterskan skyndade sig att ringa upp mig. Förbluffad! Jag hade haft rätt, värdena var långt ifrån bra. Och så slussades jag vidare till Vårdcentralen. Företagshälsovård sysslar mest med vad som är arbetsrelaterat.

Nå, jag fick Levaxin och genast blev jag av med förkylningarna. Orken kom sakta tillbaka. Jag fick börja med 50 mcg. Det stod antagligen inte i instruktionsboken att man måste höja försiktigt. Hjärtat började rusa och pumpa så det dunkade i hela mig. Kramp i vänster arm, ända ner i ringfingret. I ett halvår var jag rejält orolig för mitt hjärta, innan det lugnade ner sig. Läkaren förstod inte. Såg att han snarare trodde att jag drabbats av ångest.

Sen var det tack och adjö och lev väl. Han trodde att det räckte md 50 mcg. 11 månader efter Levaxin-start var jag åter orkeslös. Jag begärde att få ta nya prover. Läkaren trodde att jag snarare behövde antidepp. Jag satt ju där och grät – av trötthet och för at han inte trodde på mig. Medan han såg det som ett utslag av depression.

Proverna visade att jag hade rätt. Mitt T4 hade sjunkit från 17 till 13. Jag fick höja till 75 mcg. Efter ett halvår kände jag åter hur orken sjönk, men denna gång var jag mer på min vakt. Jag ville inte gå så länge att jag sitter och gråter hos läkaren. Jag hade fått en ny läkare, en kvinna, som jag hoppades skulle lyssna. Och visst, jag fick höja, bara hon fick två sina händer och jag tog höjningein på mitt eget ansvar. Att T4 bara sjunkit från 18 till 17 och att T3 inte håller måttet, det ansågs inte viktigt. Men jag krävde att få bort bomullen i huvudet. Det duger inte att vara halvbra.

Men en långsam höjning till 100 mcg gav mig mer energi. T4 hade äntligen stigit till 20 och jag började äntligen må som tidigare, bomullen i huvudet hade gett med sig. Jag hade äntligen fått energi nog att ifrågasätta att jag bara mår halvbra.

Så nu när jag märker att orken inte räcker, och jag dessutom fått en jättejobbig förkylning, då ser jag det som tydliga tecken på att de 100 mcg jag höjde till för fem månader sedan, inte räcker.

För vad är en diagnos? Läkare/forskare jämför symptom hos olika människor. Olika inriktning på forskarna poängterar olika saker hos patienten. Sjukdomar har trots allt inget självständigt liv. Även om olika virus kanske har det. Men diagnoser varierar över tid, utifrån den vetskap man har just då, och den varierar ju även inom läkarkåren.

Jag menar – diagnoser förändras. Jag har vänner som först fick diagnosen Kroniskt trötthetssyndrom, för att ingen tog sköldkörtelprover. Trötthetssyndrom var det omskrivna just då. Sedan tog man prover och diagnosen byttes ut. Äntligen sågs en förbättring, med hjälp av Levaxin och Lio. Fler har gått den vägen. Men det finns fortfarande de som inte får utslag på Sköldkörtelprover. Alltså finns det ett trötthetssyndrom? Eller är sköldkörtelprover inte tillförlitliga? Eller finns det fler underliggande orsaker som ger samma symptom? Troligen.

Den enda lösning jag har – det är att jag försöker känna in min egen kropp, och känna efter vad som känns mest troligt för mig. Och hoppas på att medicinvetenskapen når dit. … Inte är det lätt inte.

Det finns inget som heter ‘bara’ en förkylning – om man har hypotyreos. Andra människor snorar i en vecka och sedan är de i full gång igen.

Jag avslutar just min tionde förkylningsdag. Och den hejdar sig inte det minsta. Jag kan vara tacksam över att halsen inte värker längre.  Men nu är snuvan desto värre. Har nu alla tre juldagarna nyst och snorat, snorat och nyst – utan ände.

Och imorgon måste jag till jobbet. Jag bara måste, har saker som måste göras före årsskiftet, annars blir det fel på årsbokslutet. Och så är det betalningar.  Hoppas att vi äntligen har fått in alla betalningar som kunderna lovat göra. När inga pengar kommer, trots att alla säger att de betalat – då är det nog Plusgirot och Bankgirot som fått panikproblem, dvs enormt mycket att göra inför helgen. För även om pengarna är på vägs, trots att de ännu inte syns, så måste jag se dem innan jag kan göra alla utbetalningar som måste göras, innan ännu fler helgdagar tågar in.

Jag vet att jag blir sämre om jag äter något sött – virus älskar socker, det piggar upp dem – men för mig blir det tvärt om. Jag kunde bara inte motstå att smaka knäcken min dotter gjort, första gången på egen hand. Gudomlig! Lagom seg, klibbar inte i tändern.

Suck ja, det är ju Jul, vad är en jul utan knäck och några chokladpraliner.  Nog räcker det att man måste avstå resten av året. Låg ämnesomsättning sätter ju sina spår.

Men låg ämnesomsätning visar sig inte bara i vikt uppgång. Jag skyller också den dåliga motståndskraften mot virus på den. Min kropp orkar inte försvara sig. Allt går i ultrarapid. Omgivningen som smittades av samma källa kryade på sig för flera dagar sedan. Men inte jag …. suck. Jag bara snorar … hoppas ni har det bättre! Och gott om mysiga mellandagar!

GOD FORTSÄTTNING!

Önskar att jag börjat med vitkål tidigare. Det hjälper verkligen! Halsan börjar repa sig.  Jag har vilat så mycket jag kunnat denna lördag och söndag, precis före Julafton.  Min dotter har smyckat plastjulgranen – inte doftar den gott som en riktig gran. Men jag tycker lika synd om de 3 miljoner nerhuggna granarna varje år,  som min dotter tycker synd om grisar och kalvar … ja ni förstår

 Mina bihålor har inte korkat igen denna gång. Visst är jag snorig, men värst är alltid värken i halsen. Och så har det varit i åratal. När andra människor blir snuviga, värker det i min hals. Jag kan inte annat än sätta det i samband med Hypotyreosen, och att halsen är känslig på alla sätt.

Läste nyligen att en forskare kommit fram till att det äts alldeles för mycket antibiotika för bihåleinflammationer – i onödan. För två och ett halvt år sedan, maj 2005, ett halvår innan jag fick börja med Levaxin, fick jag en riktigt eländig förkylning, som korkade igen bihålorna totalt. Jag lyckades aldrig komma iväg till doktor – ett typiskt Hypo-drag – att inte ens orka söka hjälp. 

Till jobbet gick jag för att jag ännu inte hunnit få iväg alla löner i tid. Alla måste ju få sin lön till den 25:e – livsviktigt för alla, eller hur! Jag blev sämre, tänkte ta mig till doktorn, men då inföll kristihimmelsfärdhelgen. Kände mig bättre när jag vilat, struntade i doktorn, blev sämre när jag började jobba, då inföll Pingst, en gång till, och så inföll den nyinstallerade nationaldagen.

Summa sumarum – jag kom aldrig iväg. Förkylningen tog månader på sig och bihålorna blev inte fria förrän i mars 2006, delvis av sig självt – hur än långsamt – delvis för att jag då fått levaxin och blivit starkare, och dessutom fick jag penicillin  då jag tvingades rotfylla en tand.

Hypotyreosen gör oss försvagade – ändå ser inte omgivningen. Försöker man förklara så anses man gnällig. Det är ju därför det är så skönt att ha Thyroid-listan att skriva till.

Som då i maj 2005, när jag gick till jobbet trots förkylningen, för att betala ut löner. En av dem vars lön jag betalade ut, hade inte brytt sig om att göra klart fakturaunderlag jag bett om. Jag suckade naturligtvis. Bara tanken på att inte få sjukskriva mig några dagar, utan tvingas tillbaka pga att att andra prioriterar fel – det var jobbigt.

Min suck, som naturligtvis lät mycket tung, så sjuk som jag var – möttes av ett vredesutbrott. Jag skulle enbart hålla käften, mådde jag inte bra skulle jag hålla mig därifrån – jag önskar jag kunnat det. Han visste inte att det var hans lön som tvingat mig dit. Han hotade med att slänga ut mig. Tydligen ansågs jag värdelös. En sjuk medelålders kvinna står inte så högt i värde.  Utbrottet hade varit så våldsamt att jag inte var säker på om han menade rent fysiskt, ut över balkongräcket strax intill, eller mer bildlikt få mig avskedad.

Nåväl, hur än sjuk jag var så svalde jag åtminstone inte det. Rädslan gav en adrenalinkick, som räckte i flera veckor. Jag är tacksam för att vreden gjorde mig stark den gången. Annars är ju allt överflödigt adrenalin något som jag ser som en biverkning av Hypotyreosen, att nevositeten stiger för minsta småsak. Men det här var ingen småsak.

Allt slutade lyckligt – dvs jag fick behålla jobbet, som den viktiga kugge jag trots allt är, och han – lika viktig – startade eget (kan bestämma själv!), och blev konsult till mitt företag. Så vi sammarbetar fortfarande. Och jag får en STOR chokladask varje Jul – antagligen som ett förlåt. Men innan dess gick ett helt år utan att vi kunde prata med varandra igen.

Tja, visst fanns det förklaringar – om än inte förmildrande - till att han betedde sig som han gjorde. Han var inne i en jobbig skilsmässa …  Men som mamma sa – fler än han har skillt sig! Men han gick väl på stress-adrenalin han också.

Men nu råder i alla fall julefrid! Midnatt före julafton. Ingen har tid att vara inne på Thyroid, eller maila till listan.

 GOD JUL! till Er Alla!

Förkylningen ger sig inte. Värker mest i halsen. Har tröttnat på att tugga vitlök. Det är så starkt att halsen domnar av vilket är bra. Men nu vill jag ha mer julsmaker. Ingefära till exempel. Ingefära är bra för att döda bakterier. River färsk och kokar te.

Vitkål innehåller mycket som är bra mot infektioner. Det lenar också omedelbart. Härligt att tugga på det nu när jag känner mig så läbbig i halsen.

Tänk att det behövs så lite för att få mig ur balans.

Men har slagit in några julklappar, bakat Julfruktkaka, lagt in gurka. Enkla saker. Men mest vilar jag. Det brukar vara det enda som hjälper.

Just nu är allt kaos. Drygt två dygn till Julafton. Femte dagen på en förkylning som inte vill ge sig. Har varit på sjukhuset idag med min dotter, som fått starta upp med ytterligare en ny medicin mot reumatismen. Hon ska ta sprutor på sig själv. Och ska akta sig för infektioner. Och så går jag omkring och nyser. Gissa om jag känner mig skyldig!Jag är i alla fall glad att jag slipper ta i sprutorna. Hon är nyss fyllda 18 år. Myndig. Plötsligt anser alla att hon ska klara sig själv, att jag är överflödig. Sprutorna klarar hon bättre än jag. Men det är så mycket mer, en snäll flicka som inte vågar protestera, med dåligt lokalsinne, som i ett års tid haft mycket svårt att gå sedan brosket i knäna frätts sönder av reumatisk inflammation sedan än längre tid tillbaka. Hon behöver moraliskt stöd. Det slutar inte vid 18 år.Sprutorna måste hålla rätt temperatur, 2-8 grader, trots att vi ännu inte fått någon kylväska. Gissa om jag kände mig hispig. Snirkla runt med olika bussar i en timme för att ta oss till sjukhuset – NEJ, skippar det, vi tar taxi för en del av julklappspengarna. Det är idag hon ska få lära sig ta sprutor på sig själv för första gången. Gick toppenbra. Min dotter är Cool! Inte hispig som hennes Hypo-mamma.Hypotyreosen har frilagt mina nerver – lagt dem utanpå huden. Jag har inte samma minne och ork. Men vill ändå vara ett stöd för min dotter.

Detta är definitivt fel tid på året att bli förkyld. Även utan Hypotyreos. Sista veckan före en jul med maximalt många helgdagar måste jag jobba in allt som ska bli klart (bokföringsårets magiska gräns 31 december går inte att skjuta på), inte sitta hemma sjuk. Alltså satt jag hemma med dåligt samvete i tisdags. Men jag tog hand om mig själv, vilade, drack te på pepparmynta, tuggade rå vitlök (aj vad starkt!), tog extra zink – jag bara måste bli frisk, inte smitta ner min dotter, inte strula till hennes sjukhusbesök. Jag blev bättre. Optimistisk gick jag till jobbet redan onsdag. Det straffade sig. Jag är sämre igen. Nyser, snorar, huvudvärk, ögonen värker och drar ihop sig.

Men sjukhusbesöket gick som sagt ändå bra. Så vad hetsar jag upp mig för?

Och nu sitter jag här och försöker känna in det där med Julefrid! För om jag stressar av så mår jag bättre. Det blev så tydligt när jag fick Hypotyreos, att jag inte längre orkade med livets larm. Jag drog mig allt mer undan och blev osocial. Släktträffar blev olidliga. Julafton med bara dotter och sambo ska bli underbart.

Men omgivningen har svårt att tro på mina besvär. Svårt att tro att Hypotyreos är något att sjåpa sig över. Det syns ju liksom inte på mig. Alltså hölls lilla julafton redan förra helgen. Om man nu kan säga lilla med 15 personer närvarande. De yngstas dagisbaciller klistrade sig genast på mig.

Ständiga förkylningar var nästa steg på vägen till Hypotyreos. Förkylning varje månad. Det var som om allt immunförsvar gick om intet. Tillskott av T4 (Levaxin) hjälpte upp det. Förkylningarna fastnade inte längre på mig. Två år har jag ökat mitt Levaxin från 0 till 100 microgram. Det behövde få ta tid.

Kroppen behöver tid på sig för omställning. Min första läkare trodde att 50 mcg skulle vara tillräckligt. Jag fick gråta en skvätt för att få ta nya prover – november 2006. Tyder på depression, sa läkaren. Men jag levde ett gott liv. Prover togs och mina värden hade sjunkit. Nästa läkare trodde att 75 mcg skulle räcka. Men jag fick höja till 100 mcg efter tjat. Tack och adjö, ta nya prover om ett år!

Men det har bara gått 4-5 månader och jag har inte samma ork. Jag blir förkyld. Tankarna blir luddigare, har svårt att hitta rätt ord. Jag blir disträ.

Frågan hur bra en 49-årig kvinna får må? Hur mycket får man gnälla och sjåpa sig? Är jag lika snäll och kravlös som min dotter? Av gammal vana? Behöver jag också moraliskt stöd?

Vår tid är dubbeltydig. På en nivå blir vi allt äldre och friskare. Pensionärer är aktiva betydligt högre upp i åldrarna. Men småbarn drabbas mer eller mindre konstanta förkylningar, öroninfektioner, astma, allergier – det verkar aldrig ta slut. Min dotter drabbades av aggressiv reumatism redan vid 16. Så ung att det var svårt att få läkarna att tro på det. Ju tidigare man får hjälp av moderna mediciner, ju större chans att slippa bestående skador. Men det verkar omöjligt att få omedelbart hjälp.

Sjukvården har aldrig haft så många läkare, aldrig så många patienter. Beror det på vårt samhälle? Tillsatser i maten? Andra kemikalier? Flamskyddsmedel i datorer? Listan kan göras lång. Vi måste helt klart ta tag i vår miljö.

Är dagens friska pensionärer bara ett kort mellanspel? De som växte upp när hygien och läkarvård förbättrades, men svälten utrotats och maten ännu var naturlig. Då hemmen ännu inte var indränkt i kemikalier.

Jag tål inte längre flera av tillsatserna som matindustrin tillför maten. Jag måste läsa noga på innehållsförteckningar och välja bort. Måste vi bli sjuka innan vi väljer bort dåliga matalternativ?

Tro inte att jag känner mig dyster. Jag tror vi har ett val. Men vi måste ta chansen nu. Att välja det naturligt goda, i stället för det konstgjorda.

Jag önskar Er alla en underbar Jul med Allt Livets Goda!

Detta är min blogg! Välkommen!