Så har det gått ett år sedan jag fick remiss till endokrinolog och det var dags att utvärdera. Som vanligt – ett totalt Antiklimax.
Det snurrar många tankar i huvudet, men jag ska försöka dela upp dem i flera inlägg varefter. Med tanke på förra sommarens endokronolog som lade så stor tonvikt på min puls (blodtrycket var ju okej), har jag funderat en hel del kring detta, och ville inte drabbas av felslut kring detta.
Så pass att jag först skaffade en pulsmätare – och kunde konstatera att pulsen blev som värst när jag hade för låg dos. Det finns tidigare inlägg om detta, förra året. Det hjälps inte hur mycket läkarna försöker hota med att Liothyronin, eller överhuvudtaget överdosering, är farligt för hjärtat. Jag har aldrig varit överdoserad.
Faktiskt, endokrinologen igår kunde konstatera - efter ett obligatoriskt hot om att omätbart TSH kan vara farligt för hjärtat - att inget tydde på att jag någonsin varit överdoserad.
Nej. Det vet jag väl. För mig har det varit uppenbart att hjärtat, puls, blodtryck, mår minst lika dåligt av att vara underdoserad. Det vet man, en obehandlad underfunktion i sköldkörteln leder i långa loppet till hjärtproblem.
Till slut skaffade jag mig en blodtrycksmätare, av god kvalitet, betydligt bättre än den enkla pulsmätare för motionärer som jag haft tidigare. Och kan konstatera att jag har ett normalt blodtryck. Genomsnittet är 122/77. Lite upp, lite ner. När jag hade min jobbiga förkylning i slutet av april då blev värdet sämre, det övre värdet sjönk och det undre steg. Det är mer onormalt, eller tyder i alla fall på att man inte mår bra. Efter att ha varit aktiv en hel dag, brukar det övre värdet stiga, till ca 140, det undre följer med lite. Det är inte onormalt, bara ett tecken på att man ansträngt sig. Men det viktiga är vilo-trycket direkt på morgonen och det ligger hela tiden bra.
Pulsen ligger ofta kring 77-80. Inte för högt, men betydligt högre än när jag var ung och hade ca 65-70. Men det är ju inte så konstigt, jag är äldre och har dålig ämnesomsättning sedan åratal tillbaka. Ett tecken på begynnande hypotyreos kan vara sänkt puls – det är vanligt – men inte när man går obehandlad så länge som jag. Då stiger den till slut. Klart den stiger när man tillsätter sköldkörtelhormoner. Men inget onormalt kan mätas på mig.
Jag ville inte hamna i samma ‘puls-mätar-kamp’ eller vad man ska kalla det, som jag hamnade i förra året, hos den dåvaranade endokrinologen, som verkade minst lika störd av värmen då (en av förra sommarens få varma dagar) som jagg var. Då uppmätte hon min puls till 128, men missade i sitt närminne och kallade det strax därpå för 138. Liksom hon döpte om VC-läkarens puls på 100 till 110.
Vi har sammavärme iår, den har dock varat längre. Jag åkte till sjukhuset i god tid, för att hinna stressa av, få pulsen att sjunka. Jag var lugn. Men det är något särskilt med sjukhus, min puls stiger. Hjärtat dunkade så blusen fladdrade. Bara oron över att inte bli tagen på allvar får pulsen att skjuta i höjden. Det är ju trots allt vardagsmat att som hypopatient inte bli tagen på allvar. Men jag hade inte behövt vara orolig. Puls och blodtryck var inget den här läkaren tänkte bekymra sig över. Han höll sig på sin kant.
Jag uppskattar dock hans lugna sätt. Han var tillräckligt trevlig och lugn för att mitt hjärta skulle lugna sig. Han var märkbart reserverad. En specialist som har sina fasta föreställningar, vilka det är svårt att rucka på, ett område som är hans, och det tänker han inte gå utanför.
Han kunde i en handvändning konstatera att inga av mina kvarstående symptom – som dock alla är typiska för hypotyreos – skulle ha något med sköldkörteln att göra. Mina provvärden låg nu ‘perfekt’.
Jag fick faktiskt ta fram mina gamla provsvar från 2005-06 för att visa att jag trots allt hade avvikande provsvar, TSH = 10, innan jag började behandlas. Alltså konstaterades att jag trots allt hade haft Hypotyreos. Märkligt att man måste börja från början och uppfinna hjulet vid varje besök. Jag kan vara tacksam att jag hör till de som trots allt haft klart avvikande provsvar i början. Det går inte att förneka min hypotyreos.
Han måste också erkänna att jag aldrig varit överdoserad. Så han hade ingen anledning att ta bort de doser jag har idag. Jag får fortsätta med både Levaxin och Liothyronin. Det gick faktiskt även att konstatera när vi granskade förra årets provsvar, att mitt T3 sjönk drastiskt efter mina fyra veckor utan Lio – då jag gick med på att avstå på prov, eftersom provsvar tycks vara det enda medlet att få endokrinologer att lyssna. Då sjönk mitt T3 från 5,0 till 3,2 på bara en månad utan tillskott. Och måendet var helt kaputt.
Så jag får behålla Liothyronin. Men misstänksamheten är stor. Patienten måste verkligen hålla reda på sina provsvar och kunna argumentera för att inte omyndigförklaras. Måendet är inget man tar på allvar.
”Provsvaren visar att du ligger bra. Alla symptom du har måste bero på något annat.”
Det vanliga svaret. Skolmedicinen vill inte tänka i andra banor än gamla fastslagna. Jag frågade, eftersom man tagit så många prover och aldrig funnit något annat än sköldkörtelprover som avvikit. Vad kan vara fel? Men han tänkte absolut inte spekulera. Hans uppgift som endokrinolog var enbart att konstatera om det förelåg några hormonproblem. Enbart med utgångpunkt från blodprover - konstaterade han att den biten var ‘botad’.
Specialister är specialister. Inte ett steg utanför. Inget helhetstänk. Det är bara att konstatera. Läkare är inga övermänniskor. Börjar undra ifall de är lika utbrända som många andra yrkesgrupper.
Hela samhället saknar överskottsenergi att lägga på empati och engagemang.