Eva´s blogg

Kom på något riktigt positivt häromdagen. Har bara gått ner tre hekto de senaste två veckorna, men det är inget att deppa för, när hälsan  ändå mår så mycket bättre. Jag insåg att jag inte behöver springa och kissa så ofta längre. Som ung gick jag morgon, middag, kväll. Och jag är nästan nere där igen. Helt otroligt.

Sen jag blev sjuk har jag sprungit säkert en gång i timmen. Och ibland behövt gå upp på natten. Slut med det. Så skönt!

Hur hotfull är julen?  Jag menar naturligtvis kolhydratmässigt.

Det behöver inte vara så farligt. Julskinka är ju helt okej. Fettet ska inte skäras bort … hmm, undrar om jag klarar det. Jag har lärt mig att inte knapersteka fläsket, det har gått bra. Så vi får se.

På Lucia drack jag ett halvt glas julmust, ajaj, å andra sidan äter jag aldrig pepparkakor eller lussebullar, så tråkigare än så kunde jag inte vara. Får se hur det går med pralinerna i jul. Mörk choklad är helt okej. Och så blir det nötter. Är väl tyvärr bye bye med fikonen. Däremot har min sambo redan gett mig en julklapp i förskott (den skulle in i kylen) – Gorgozola. Mmmm…

Att jag bara gått ner 0,3 kg de senaste 14 dagarna skyllde jag på julmusten. Men så tog jag fram måttbandet i morse. 5 cm borta! Det är något som händer trots allt – och bara positivt.

På de första tre kilona som försvann, försvann bara 2 cm. Tror att de första två kilona var mest vätska som binds upp i kroppen när man inte tål kolhydrater. Resten går naturligtvis trögt, eftersom ämnesomsättningen är så dålig som den är. Å andra sidan visar centrimetrarna i midjan att det är omfördelning på gång. Håller tummarna för att det är muskler!

Jag ser framtiden an med tillförsikt!

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

Om någon undrar hur det går med min vikt – trots att jag äter mättat fett – så har jag nu gått ner totalt 3 kg. På exakt en månad. Tredje veckan stod allt still, men nu senaste veckan har jag minskat 8 hekto – trots gorgozola – eller troligen, tack vare!  :D

Naturligtvis ska man inte bli förhäxad av vågen. Att mäta midjan brukar vara betydligt viktigare. Och visst har det lättat lite där … även om jag tycker att brösten har minskat mer. Man måste helt enkelt låta det ta tid. Strular ämnesomsättningen så gör den. Grejen är att hitta rätt botemedel.

Karin Munsterhjelm rekommenderar LCHF vid Hypotyreos, gärna mycket kokosfett (den jungfrupressade, inte godisfettet i silverpaket) . Fungerar gör det, men varför?

Jag har börjat läsa Dr Dahlqvist (Guide till bättre hälsa och viktkontroll). Den är mer riktad till diabetiker och överviktiga, än till hyposar. Men vi hör dit. Inte minst med tanke på ’metabola syndromet’, som hon talar om. Det är förstadiet till Diabetes typ 2, när blodsockret börjar lägga sig strax över referens, och fettinlagringen ökar. Det gäller helt klart många av oss.

Människors och andra djurs kroppar är uppbyggda av mättat fett, därför är det en naturligt kost för oss. Dahlqvist säger att varje cellmembra är uppbyggd av en kombination av mättat, enkelomättat och fleromättat fett. Animaliskt fett är idealiskt bränsle för människokroppen. Får man för mycket fleromättade fettsyror blir cellmembranen instabila. För att motverka detta tar cellmembranen upp kolesterol för att stabilisera cellmembranen.

Då tänker jag på vårt kära T3-hormon som ska in igenom dessa cellmembran, för att fungera. Cellmembran med tillräcklig mängd mättat fett är mer genomsläppliga. Med kolesterol blir de mer ogenomträngliga. Detta kan faktiskt vara en helt logisk förklaring till våra problem.

Mättat fett oxiderar inte. Det gör fleromättat fett, och kräver därigenom mer antioxidanter (vitaminer) för att hålla oss friska. Det fleromättade fettet (växtoljor och som transfetter i industritillverkade produkter) oxiderar och blir därigenom inflammationsframkallande i hela kroppen av olika slag, vilket leder till  kärlförkalkning och hjärtkärlsjukdomar.

Alltså, högt blodsocker och högt blodinsulin är inflammationsframkallande. Mättat fett har ingen skuld i detta. Det är därför många som övergår till LCHF mår så mycket bättre på många områden, inte bara får ett minskat midjemått.  

Dr Dahlqvist gick över till LCHF, minskade 20 kg och kunde sluta med de kortisonsprutor hon tagit mot sina ledbesvär. Det låter väl lovande?

Med reservation för att alla är olika – jag har alltid mått bra av ost. Det gör inte alla. Apropå Kokosfett, så rekommenderar Dr Dahlqvist smör – av miljöskäl. Håller med om att det känns onödigt att frakta detta fett, visserligen nyttigt men ändå, ända bortifrån tropikerna och hit. Smör är lika bra – och jag har börjat vänja mig vid smaken – dock tycker jag att det luktar illa att steka, så jag brukar ta hälfte olivolja, hälften smör.

Jag har gått ner två hekto till i helgen. Ligger nu strax under 73 kg. Så skönt. Det finns hopp om livet. Insulin är det hormon som avsöndras från bukspottskörteln så snart vi äter socker eller andra kolhydrater. Ute i naturen sker detta naturligen under sommaren med en pik vid skördetid i början av hösten. Kolhydraterna triggar insulinet, som sätter igång fettlagringen. Detta förbereder människor och djur för vintern. Alltså är det inte så konstigt att björnar äter blåbär för att lagra fett innan de går i ide. Eller att sumobrottare skyfflar in sött ris för att uppnå sin imponerande vikt.

Insulin sätter igång fettlagring. Som alltid är människor olika känsliga, i detta fall mer eller mindre snabba på att spotta ur sig insulin.  Under istiderna lär de människor som snabbast lagrade fett ha överlevt bäst här uppe i kalla Europa. Oavsett anlag verkar hypotyreos öka denna känslighet hos många. Vi lagrar mer fett.

Vi blir mer och mer känsliga för kolhydrater. Som alltså finns i socker, all mjölmat, ris, potatis, rotfrukter, frukt, bär. Även grönsaker – men olika mycket.  Samtidigt som våra kylskåp är välförsedda året runt. Den nya trenden LCHF (att ersätta kolhydrater med fett) har visat sig mycket positiv, både bland typ-2-diabetiker och oss med hypotyreos. Fick en kommentar i fredags, patient hos Karin Munsterhjelm, som berättar att Karin rekommenderar just denna kost.

Folk som slutat med kolhydrater har även kunnat minska eller sluta ta sina insulinmediciner.  Det behöver inte vara svårare än så. I förra veckan basunerades det dock ut om ny revolutionernade diabetsforskning. Man hade hittat en ‘riskgen’, en stressgen som sades leda till typ 2-diabetes. Det är inte ett omöjligt samband. Även hypotyreos har ett klart samband med stress.

Men vad är hönan eller ägget? Går man länge med bristande sköldkörtel-hormoner orkar binjurarna till slut inte med att balansera den stress kroppen upplever.  Att äta kolhydrater under längre tid är stressande för kroppen. Att inte äta kolhydrater känns oerhört rogivande inombords – det är min erfarenhet.

Denna nya forskning som vetenskapsradion tog upp i slutet av förra veckan säger att 50 % av typ 2-diabetierkan bär på den här ‘riskgenen’ som ser ett samband mellan stress och insulin. Gener är som bekant numera oerhört populärt att forska om. Känslan att få upptäcka något nytt revolutionernade dominerar säkert. Frågan är ifall detta lett till att man glömt andra viktiga faktorer?

De senaste 30 åren av skrämselpropaganda mot fett och stark lobbying från stora producenter av bröd, sötningsmedel, kornflakes – har lett till att gammal självklar kunskap glömts bort. Som att diabetiker, som då kallades socker-sjuka, inte bör äta socker. Att fett är viktigt för hjärnan och överlevnaden

För att återgå till ‘riskgenen’, så säger man att det redan finns mediciner som kan blockera stress-homonernas inverkan på insulinet. Medicinering och utvärdering kan alltså startas upp omedelbart. Det är lovvärt att man här för ovanlighetens skull kan arbeta med mot en orsak, inte bara dämpa  symptom.

Men tänk om en kostomläggning skulle vara mycket effektivare än mediciner?? 

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=3251404

Idag började mensen. Inser att jag inte haft någon PMS alls den här veckan. Ingen svullnad. Ingen viktuppgång. Jag fryser inte alls. Vad har hänt?

Detta är min tredje vecka då jag håller mig slaviskt till LCHF.

Jag slutade med socker redan vid insjuknandet 2003. Då hade jag varit vältränad dansare i åratal och ändå gott upp i vikt, trots att jag tränade 5-6 dagar i veckan. Visserligen har jag förstått senare att det var mycket vätska, svullnader, troligen myxödem och ett dåligt fungerande hjärta i kombination.  Jag var svullen både här och där, vid fötterna, enormt mycket kring knäna och hade större mått vid naveln än idag, trots att jag då vägde drygt 10 kg mindre.

Det är inte roligt att se hur vikten bara stiger och stiger. Utan att man äter mer.  Jag har aldrig varit speciellt matintresserad, aldrig ätit mycket, aldrig bantat, aldrig svält mig. Ämnesomsättningen var helt klart låg ändå.

I efterhand tror jag att det hade stor betydelse för mitt mående att jag slutade med socker. Jag hankade mig fram i flera år utan diagnos. Dock finns det så mycket mat som omvandlas till socker. Jag hade minskat mängden bröd men det räckte ändå inte. 

 Efter att jag fått min diagnos insåg jag att jag inte heller tål vete eller gluten, så jag slutade med bröd 2006.  Vilket även detta hjälpte mig att minska kolhydraterna. Glutenfria varianter har jag inte mått speciellt mycket bättre av. Så det har det inte blivit mycket av. Eftersom familjen äter ‘vanlig mat’ och är vana vid att jag är ‘småkonstig’ och inte tål det ena eller andra, så har de slutat bry sig över hur jag äter.

(Obs! förr i tiden var läkarna medvetna om att vid hypotyreos, reagerar kroppen med allergiska reaktioner av alla möjliga slag – utan att detta visar sig i allergi-tester – det är ‘hypotyreos’-varianten, ett symptom på låg ämnesomsättning. Jag hittade referenser till detta, men har för närvarande ingen koll på var jag lagt dem.)   

Nåväl, familjen har slutat bry sig ifall jag äter samma saker som dom. Jag gick på lagomlinjen. Har jag kokat potatis åt familjen, så har jag tagit den minsta till mig. När jag kokar ris, som är familjens favorit, har jag bara tagit en liten liten hög för syns skull. Mest för att fylla ut tallriken. Aldrig pasta, eftersom det är ‘gluten’.

 Kött och grönskaker  har jag aldrig missunnat mig. Jag tyckte att jag skötte mig bra. Men vikten segade sig upp 2-3 kg per år.  Stora chocken kom med borttagandet av Lio och sänkning av Levaxin i somras. Ett mycket dåligt experiment, som i praktiken innebar en halvering av min effektiva dos (teoretiskt räknad T3-dos) . 10 dagar efter sänkningen hade jag gått upp två kilo. Experimentet stod jag bara ut med i en månad – för att visa läkaren hur dåligt förslag det var. Efter den månaden hade jag gått upp totalt tre kg. Vilket  innebar vikt 75 kg. Det är 20 kg övervikt på min lilla kropp. Jag behöver inte bli pinnsmal, men jag vill må bra och slippa känna mig uppblåst. Min vikt sitter i huvudsak på magen, så det  visar att det är mycket onyttig vikt. Så för hjärtats skull måste jag göra något radikalt.

Jag läste på lite bättre om LCHF. Potatisen och riset måste bort helt. Även om jag äter så lite som jag gjort, så förhindrar det konstant att kroppen tar av fettlagret. Att jag gillar knaperstekt bacon är inte heller bra. Fettet måste vara kvar. Även kött omvandlas till socker ifall det överstiger fettmängden. Tomaten som inleder lunchen måste bort.

9 november denna månad, alltså 18 dagar sedan, bestämde jag mig för att vägra fler viktuppgångar, men absolut inte svälta mig. På dessa 18 dagar har jag gått ner 2,2 kg.  – 2,2 kg!!!!!!! – det är många uttropstecken för mig som aldrig lyckats gå ner i vikt sedan jag blev sjuk, utan bara upp, upp, upp.

Jag har fortfarande 1 kg kvar tills jag är tillbaka före endokrinolog-experimentet med minskad hormondos. Det är mitt första mål. Det ska bort, det har gått ett halvår nu. Normal-dos ändrar inte tillbaka vikten. Varje gång jag har för låg dos går jag upp i vikt. En vettig dos, stoppar viktökningen, men sänker inte vikten – överdosera ska man inte göra, där är risken att skada hjärtat mycket större än chansen att vikten går ner.

Jag var osäker om LCHF skulle fungera när man som jag har hypotyreos. Hittills har jag trott att det var hypon som satte käppar i hjulet. Och det är klart att den gör.  Men huvudorsaken är att jag inte blivit av med allt som kan omvandlas till socker. Med hypo blir man med tiden insulinkänslig, prover har visat att min socker nivå lagt sig strax över referens. Det är en varningssignal. Och även en anledning att ta till sig LCHF, som kan bota diabetes typ-2.

Men helt klart funkar det även med Hypo – har gjort än så länge – när jag har 20 kg övervikt -  så jag tänker testa vidare. Precis som Dr Dahlqvist, Skaldeman med flera, utgår jag ifrån mina egna erfarenehter. Och testar vidare.

Hittills har jag ätit för lite fett. Så nu börjar jag fruktosten med en klick smör. Det är på gränsen till vämjeligt. Men jag ser det som medicin – ni vet blunda och svälja ricinolja – det är ju för den goda saken! Smörklicken ger mig stor mättnad. Och detta hänger helt klart ihop med insulinet. Det finns säkert flera skäl till att man är insulinkänslig – en av dom verkar vara hypo. Med hög nivån insulin lagras fett.  Så länge man äter fett går inte insulinpumpen igång.

Fortsätter om insulin en annan dag.  Måste bara säga att det är underbart att inte frysa, att inte ha PMS, någonstans måste det hänga ihop. Att ta bort alla kolhydrater – njae, det gör jag inte utan grönsaker klarar jag mig inte. Men tomaterna skippar jag, och alla andra över-jord-växande grönsaker äter jag mot slutet av måltiden, när insulinet redan somnat om.  Kanske har jag haft ovanligt lite övergångsproblem, eftersom jag redan trappat ner alla olika varianter under flera år. 

Min erfarenhet är: Dag 3 och 4 somnade min hjärna av totalt. Jag blev enormt trött. Hjärnan måste bara vänja sig vid att använda fett som bränsle i stället för socker. Den lär sig fort, på dag 5 var jag pigg igen och kunde plugga vidare (studerar på fritiden). Har dock läst att muskler och övriga funktioner ute i kroppen tar längre tid på sig än hjärnan att ställa om – varför elitidrottare och kroppsarbetare kan känna av omställningen kanske ett halvår. Men hjärnan är inget problem, jag jäspade i två kvällar, sedan körde jag på i dubbel takt.

Jag har tidigare uppmärksammat en utmärkt debattartikel av Jessica Wanneman, som jag hittade på Medicinsk Access:

http://medicinskaccess.se/images/arkiv/3_2009/6_debatt.pdf

Nu finns det dessutom en intervju med Jessica i senaste numret av Amelia, nr 16 (ute i handeln från mitten av Juli). Jag kan skriva under på allt hon säger.  Det jag försökte beskriva för endokrinologen, men som denne inte lyssnade på, berättar även Jessica om.

Artikelns huvudrubrik: Jag fick slåss för att bli frisk.

Själv är jag just nu drabbad av den stora overksamheten! Det känns som omöjlligt att motivera mig själv till någonting av allt som normalt intresserar mig, som jag normalt bryr mig om, tycker om, väcker min lust och livsglädje. Ett helt klart symptom på underfunktion, Hypotyreos – för låga hormonnivåer.

Så här berättar Jessica i artikeln: Hon är 38 år, bor i Göteborg och är teknisk informatör (vilket speglas i hennes utmärkta debattartikel).

Innan allt började för henne 2007 var hon en aktiv person, med en mängd projekt på gång; sociala aktiviter, planer på att vidareutbilda sig, terapi för självkännedom, samt att hon mötte sin nuv sambo.

Låter precis som mig på 90-talet och fram till 2002. Jag hade många järn i elden, såg fram mot att fylla 40 år. Tiden som småbarnsförälder var över, jag aktiverade mig mycket utåt med ideellt arbete inom dansområdet, jag sökte också inåt till mitt mest sanna jag, min potential som människa. Vilket också gjorde att jag fann min nuvarande sambo och sedan dess upplevt 10-11 år av ‘harmonisk’ parrelation.

Det är tur att relationen har en så harmonisk botten att stå på, eller att min sambo är så envis om att få vår relation att hålla, för annars tror jag inte att han stått ut med allt som förändrat mig de senaste 8 åren, när min hälsa och inte minst mitt humör började ge underliga symptom.

Jessica förvånades över att sexlusten försvann ur hennes nya harmoniska relation, efter bara några månader. Men misstänkte inte att något var fel förrän den dag hon inte längre orkade ta sin vanliga löprunda.

Jessica verkar ha varit en lika passionerad löpare hela livet, som jag varit passionerad dansare. Dans och liv var ett för mig. Min kropp har alltid skuttat omkring lycklig över att få röra sig. Trappor har jag alltid spurtat uppför, två steg i taget. Jessica berättar om en backe på löprundan, som alltid varit en naturlig pulshöjare som aldrig tröttat henne. Tvärtom.     

Men denna gång tog backen all kraft ur henne. Hon tvingades sätta sig ner. Och blev sittande en hel timme, helt utan motivation eller kraft kvar. Jag förstår precis vad hon beskriver. Jag har tvingats in i samma kraftlöshet. Den lurade i buskarna 2002, innan jag blev akut sjuk februari 2003.  Och på den vägen är det. Perioder med bra dosnivåer kan jag hitta tillbaka till mig själv, till den sprudlande motivation och livslust som en gång fanns.

Jag vet att det är möjligt. Med optimala hormonnivåer skulle jag kunna få livet tillbaka – dvs orken i kroppen och motivationen i hjärnan. Att bli av med hjärn-dimman, som grumlar livet till oigenkännlighet, likgiltighet. 

Hur förklarar man för någon, i synnerhet endokrinologer, att det inte känns rätt att livet tar slut vid 50, än mindre vid 40 års ålder? Att man inte tror att det är meningen att man måste ge upp allt och förvandlas till en lidande säck potatis. Att det  inte är ett utslag av ‘manis drift att överprestera’. Jag vill ha ork nog att fortsätta med allt som intresserar mig – dans, studier och trädgård i balanserade doser. Jag har inte längre något minderårigt barn att ta hand om. Det borde alltså finns ork över till mig själv. T o m ork att vara social och träffa en och annan släkting …

Jessica berättar hur hon blev allt tröttare, sov allt mer men ändå aldrig blev utvilad. Huden blev torr, håret sprött och tunt. Trots fortsatt träning slutade kroppen bygga muskler. I stället svullande hon och gick upp i vikt.

Viket även hände mig. Jag hade dock fått så svåra smärtor i muskler, leder, ischiasner  m.m. att  jag inte längre kunde dansa. När sjukvården bara ryckt på axlarna åt min s.k.  ischias, då trodde jag mer på ‘kroniskt trötthetssyndrom’ som jag hittat tidningsartiklar om. Jag försökte vila mig frisk, men det gick inte. Jag gick till en näringsterapeut och fick vitaminer och binjurestöd. Det fungerade bättre.

Till slut fick jag i alla fall ta sköldkörtelprover, och precis som på Jessica var TSH förhöjt. Jessica var skärpt nog att genast begära remiss till endokrinolog på Sahlgrenska. Hon fick ta nya prover, dock fick hon sin diagnos Hypotyreos med recept på Levaxin via telefon, utan vidare information.  Det gick ytterligare tio månader innan hon fick träffa en endokrinolog. Och precis som jag första året, höll sig förbättringen bara de första 6-7 veckorna. Sedan kom järndimman tillbaka.

Jag känner igen mig. Att efter ett liv av studier och läsning uptäcka att man inte längre kan koncentrera sig, utan måste läsa en text flera gången för att börja förstå. Att glömma ord, att aldrig få rätt ord på tungan. Att jag inte ens kom ihåg namnen på mina favoritförfattare (jag som tidigare utan problem kunde hålla isär namnen på 200 elever) – det var oerhört skrämmande.

Än idag förlorar jag ord och namn. Jag påtar i trädgården, men kan ibland inte ens komma ihåg att en pelargon heter pelargon. Trots att de står på mina fönsterbräden  och hör till mina dagliga samtalspartners. Det är skrämmande, och handlar absolut inte om att jag tröttnat på mina blommor, inte heller försöker jag överprestera, eller förnekar ett naturligt åldrande.

Det är inte naturligt att bli mer eller mindre senil vid 50.

Precis som för Jessica gick all min energi åt att klara det omedelbara i vardagen. Som att fylla en maskin med smutstvätt. Att vara social, träffa vänner, var uteslutet. 

Som Jessica säger, att tappa delar av sin hjärnkapacitet är skrämmande, det är som att tappa en del av sig själv.     

Så Jessica skrev till Sahlgenskas att hon inte blev bättre av Levaxin. Men fick naturligtvis svaret att blodproven visade ‘friska värden’. Ingen lyssnade på att hennes mående inte speglades i värdena. Jessica lärde sig dock mycket via internet.  Hörde talas om Liothyronin och Armour Thyroid. Hon krävde att få pröva Lio, och fick det. Skickligt!

Hennes hjärna tickade igång. Precis min erfarenhet. Lio gav mig tillbaka min hjärnkapacitet. Jag kunde åter läsa och studera. Något som ingått i min livslust en större del av mitt liv. Och jag tycker nog att det fanns positiva tendenser i kroppen också. Men jag fick inte testa länge nog för att se om det skulle ha hjälpt helt. Jag prövade på egen hand och endokrinologen vägrar lyssna på det örat. Undrar om Sahlgrenska i Göteborg har en öppnare attityd än Karolinska här i Stockholms Län?

Inte tillräckligt dock. I  januari iår begärde Jessica att få pröva Armour Thyroid. Men där bromsar fortfarande Sahlgrenska. Men hon hade läst på nätet om fördelarna med AT:s naturliga grishormoner, att det kan fungera bättre hos många, så hon sökte hjälp hos en privatläkare som kände till fördelarna. 

En läkare som lyssnat till den nyare forskning som visat att allt inte kan utläsas ur blodprover. Tyvärr är studierna mindre och inte allmän kunskap inom den större svenska vårdapparaten. Men studierna har visat att det är bättre att mäta hormonnivåerna i  urinprov (samlas över hela dygnet) för att få ett mått på hur stor andel sköldkörtelhormoner som verkligen förbrukas av kroppens celler, inte bara hur mycket som förs in via tabletter. Kan inte kroppen använda det som tillförs, så har det naturligtvis inte önskad effekt.

I Amerika har man skapat ett namn på detta: Hypotyreos typ 2. Mark Starr har skrivit en bok om det. Enligt uppgift ska han föreläsa om detta här i Sverige i september. Jag önskar alla svenska läkare - åtminstone endokrinologer  – kunde gå på den föreläsningen.

http://www.type2hypothyroidism.com

Jessica fick börja med AT för några månader senare och mår bättre än någonsin. Allt möjligt, som hon inte kopplat till hypotyreos – symptom-listan är ju oftast längre än man kan hålla i m innet – försvnn plötsligt med AT.  Besvär som hälspårrar, svampinfektioner, PMS. Matsmältningen kom i balans, hon blev rörligare, mjukare i muskler och leder, ögonbrynen växte  tillbaka, den vätska kroppen samlat på sig förvinner alltmer. Hon är piggare, håret ramlar inte av, huden är inte lika torr. Och ’humöret miljoner resor bättre’.  Den ständiga oron likaså.

Många av dessa symptom, som även jag blev av med, men som jag nu med sänkt Levaxindos och helt utan Lio, åter fått tillbaka.

Jessica har fått tillbaka sitt goda humör, hon kan åter blicka framåt, tro på framtiden. Hon liksom jag, har en partner som inser att alla problem som uppstått, de ligger inte hos henne, liksom jag vet att detta inte är ett naturligt tillstånd för mig – det är en sjukdom.

Med rätt medicin kan man råda bot på detta.  Inte genom att ignorera och förpassa oss till ’gruppen hispiga tanter’.  Livskvalitet och förmåga att försörja sig är en mänsklig rättighet. Om människan ska ha någon framtid måste det vara ditåt vi alla strävar. Inte minst vården.

Orsaker till Hypotyreos: 14 – Inaktivt rT3

Det är inte så enkelt att allt T4 omvandlas till aktivt T3. Under omvandlingen plockas en av de fyra jod-molekylerna bort. Men det är placeringen hos de kvarvarande jod-molekylerna som avgör om hormonet som bildas blir ett aktivt T3 eller ett s.k. omvänt (reversed)  trijodtyronin, rT3.

Av hormontillverkningen i sköldkörteln är bara ca 10-20 % direkttillverkat T3. Resten är huvudsakligen T4 som omvandlas ute i kroppen. I Hans Lemkers bok om Sköldkörteln kan man läsa att av denna totala mängd T4 omvandlas 30-40 % till T3, medan ytterligare 40% omvandlas till varianten rT3. Alla dessa processer pågår ständigt och samtidigt ute i kroppen, som Lemker säger: ‘för att säkerställa en konstant nivå T3 och T4 i blodet’. Lemkers bok, utgiven 1996, anger rT3:s funktion som oklar. En teori var att mängden rT3 påverkar hur stor del T4 som kan omvandlas till T3 och därmed begränsar effekten hos  aktivt T3. 

Dr Barry Durrant-Peatfields bok Your Thyroid (utg. 2006) har ett kapitel som fördjupar sig i reverserad T3. Han påminner om att såväl T3 som rT3 bildas ute i cellerna. Eftersom rT3 helt saknar funktion för ämnesomsättningen, blir följden att det i stället blockerar receptorerna i cellerna för det normala aktiva T3. Med andra ord tillhör det de bakomliggande orsakerna för problem kring receptorupptag som jag efterlysta i förra inlägget (Orsaker nr 13).

En funktion hos rT3 kan vara att omsätta överskotts-jod, eftersom rT3 försvinner mycket snabbare än vanligt T3. Detta får mig att tänka på vad Lemker skriver om Jod. Att faran med plötsliga stora tillskott av jod är störst i trakter med jodbrist, då dessa människokroppar har förlorat en del av sin förmåga att göra sig av med överskottet, medan kroppar i trakter med mycket jod har den förmågan kvar. Kroppen är helt klart komplicerad och mycket känslig för rubbningar i balansen. 

Huvudfunktionen för rT3 är dock att sänka mängden aktivt normalt T3 när det finns för mycket, säger Dr Barry.  Normalt är rT3 lågt vid Hypotyreos och högt vid Hypertyreos. Men som allt annat, kan även detta gå fel. Om det bildas mer än nödvändigt med rT3 kan det alltså leda till mer eller mindre grad av hypotyreos. 

T3 minskar och rT3 ökar vid svält och försvagande sjukdomar, eller hos den som lider av fetma och börjar fasta. Samma sak vid skrumplever och insulinberoende diabetes mellitus. Även kirurgiska ingrepp kan få rT3 nivåerna att öka inom 24 timmar.

Dr Wilson (USA) beskrev 1991 en variant av sköldkörtelsjukdom, benämnd Wilsons syndrom, även om inte alla läkare är övertygade, varken om det är en egen diagnos eller om hans behandlingsmetod skulle vara den rätta. Dr Wilson iakttog hur patienter som försvagats av fysisk eller psykisk stress, inte blev av med sin utmattning trots att stressfaktorerna avlägsnats. Patienterna hade låg kroppstemperatur och symptom typiska för hypotyreos, trots sköldkörtelvärden i blodprov inom normala referensvärden. Hans patienter svarade dock positivt på hormonbehandling.

Dr Wilson menar att stress, fasta, dieter, sänker ämnesomsättningen för att spara energi, som en ren överlevnadsmekanism, och gör det genom att tillverka onormalt stor mängd rT3. Då minskar mängden normalt T3, vilket sänker ämnesomsättningen och därmed kroppstemperaturen. Detta stör enligt Dr Wilson en rad enzymer och deras omvandling av T4 till T3.  

Andra protesterar och menar att efter diet eller stress återgår allt till det normala efter 1-2 veckor. Men Dr Wilson menar att så sker inte alltid. Om systemet har gått i baklås och fastnat i den onda cirkeln med högt rT3 och lågt T3, då har man fått Wilsons syndrom.

Enligt Dr Barry saknas det bevis för Dr Wilsons hypotes. Symptomen är dock välkända. Sjukdom och livskriser kan leda till permanent sköldkörtelskada, men om det beror på rT3/T3 problem anser han inte vara klart. Dr Barry anser att det är omvandlingen från T4 till T3 som fungerar dåligt och likaså upptaget hos cellernas receptorer, och att detta kan hänga ihop med en bristande bildning av DHEA och kortisol (hoppas återkomma om detta som en sista punkt (15)).

Dr Wilsons ger sina patienten höga doser T3 (med fördröjd utsöndring) omväxlande med ingen behandling och hävdar att detta tvingar igång mekanismen till normal funktion. Dr Barry är dock tveksam, eftersom han vet att höga doser kan ge hyper-symptom, som även om de inte är farliga, ändå är obehagliga. Har man omvandlingsproblem får man enligt honom positiv effekt även av små doser T3.  Dr Barry anser alltså att T3 skall användas främst när patienten har problem med omvandlingen eller för att rent allmänt balansera T4 i alla utom de mildaste formerna av hypotyreos. 

Svenskt dokument om Wilsons syndrom: http://www.scandlab.com/docs/wilsons_syndrom.pdf

Samt hans egen hemsida: http://www.wilsonsthyroidsyndrome.com/eManual/

Själv kan jag inte ta ställning, men har en tendens att lita till Dr Barry. Hittade nyligen ett nummer av Näringsmedicinsk tidksrift, nr 3 Maj 2006, som har sköldkörteln som tema. Tyvärr måste jag säga att jag finner upplägget något rörigt och oklart. Finns dock en artikel av den kände näringsmedicinaren Peter Wilhelmsson som varnar för halider som klor, fluor och bromid. Han påpekar att fluor är en toxisk metall (avfallsprodukt från skorstenar, aluminium och fosfatgödning) som skadar sköldkörtelns jodreceptorer.

Han listar också några orsaker till underfunktion och sätter jojobantning och brist på motion överst på den listan. Bantning sägs förvirra ämnesomsättningstermostaten som ofta blir nedsatt på längre sikt.  

Mina egna erfarenheter säger mig att snacket om att kroppens svältläge skulle gå tillbaka till normalläge efter bara 1-2 veckor, är mycket tveksamt. En frisk kropp klarar säkert av det. Men om något redan strular med ämnesomsättningen, nej då funkar det inte. Låter inte det som självklart?

Bantning har jag visserligen inte syslat med, men jag vet hur det var när jag själv blev sjuk. Det första jag märkte var hur magen började puta, trots att jag var mycket aktiv dansare. Omgivningen började på allvar tro att jag var gravid. Vikten gick upp och jag begrep inte varför. Kall minns jag inte att jag kände mig. Jag var för aktiv. Men så uppstod yrsel, ödem, värk och plötsliga problem att röra mig normalt (och en rejäl influensa). Då blev jag sittande hemma i stillhet, ständigt frysande, och med en vilotemp strax under 36 grader.

Jag begrep ändå inte vad som var fel med mig. Inte sjukvården heller. Så jag koncentrerade mig på vikten. Var det medelåldern? Jag lade om min diet. Först allt socker bort. Sedan kolhydrater. Och visst gick jag ner. 7 kilo. Så jag kände att jag var på god väg. Och sedan har jag behållit den dieten. Men vikten stannade först men återgick sen till att sega sig uppåt. Så min upplevelse är att minskar jag mitt intag, då minskar också min ämnesomsättning ännu mer. Metabolismen verkar bara kunna avta, medan vikten går upp. Vad än jag gör.

I synnerhet kolhydrater är det jag inte kan hantera. Jag hittar många artiklar hit och dit numera, sedan det blivit oro där ute, om man ska vara rädd för fett eller inte? Jag har vägt mig varje dag i flera år nu, för att se hur jag reagerar på olika föda. Aldrig har jag märkt någon viktuppgång pga feta produkter. Konstigt? men sant. Däremot alltid pga socker eller kolhydrater.

Ändå sa sista undersökningen jag läste om – att den enda dieten som fungerar är den man håller sig till stenhårt – oavsett diet-typ gav alla samma resultat. Men bibehållen viktnedgång fungerar bara ifall man behåller dieten livet ut. Det handlar alltså om förändrad livsstil. Det blir som ett cirkelresonemang. Vi måste minska portionsstorlekarna för att inte gå upp i vikt. Och då är vi där igen - självsvält som början till rubbad metabolism… suck!

Orsaker till hypotyreos: 13 – Receptor-problem i kroppens celler

Ytterligare ett viktigt problem, där informationen brister. Men jag hoppas att det forskas för fullt om detta. Alltså, om vi verkligen har tillräckligt med T3, men vår kropp ändå inte kan tillgodogöra sig det. T3 måste tas upp av varje levande cell i vår kropp för att vi ska fungera. Men helt klart fungerar detta inte alltid. 

Om vi har typiska symptom på hypotyreos, trots att blodvärdena befinner sig inom referensgränserna, då kan det mycket väl vara ett tecken på att receptorerna i cellerna inte tar till sig T3 som det ska. Detta gäller även oss som äter syntetiska hormoner. Blodproverna säger att allt tyder på att vi nu bör må bra. Ändå gör vi inte det. Troligen är det då receptorerna i våra celler som inte tar emot hormonerna som de ska.

Har vi tur så räcker det med tålamod. Med långsam långsam tillvänjning av hormonerna vaknar receptorerna upp igen. Men det kan ta väldigt lång tid. Ju länge tid man gått med brist, desto längre tid tar det att bli bra, eller åtminstone bättre. Många läkare tittar på blodproverna och tycker att vi inbillar oss när vi inte mår så bra som proverna säger. Men för många av oss tar det flera år med Levaxin eller andra hormoner för att hitta tillbaka till en fungerande kropp. 

Den mätmetod jag nämnde under punkt 11, att mäta spillet efter ämnesomsättningen i urinen är då en säkrare metod att se ifall hormonerna verkligen har kommit till nytta eller inte.

Det existerar ännu en mätmetod, en amerikansk uppfinning, sedan ett fåtal år tillbaka. Thyroflex. Apparaten mäter reflexer, som sägs avspegla om upptag i cellerna skett eller inte:

http://www.thyroflex.com/

Här nämns subklinisk hypotyreos. Dvs att TSH stiger men att fritt T4 och T3 befinner sig inom de normala referensvärdena. Man har tvistat om ifall detta ska behandlas eller inte. Många vill avvakta. Ofta är detta bara ett förstadium och T4 och T3 kommer med tiden att sjunka. Andra menar att patienten har hjälp av behandling redan innan så sker.

Läkare med ortomolekylärt synsätt, som Karin Munsterhjelm, menar att det har visat sig att för vissa patientgrupper går upptaget lättare med naturliga grishormoner, än med syntetiska. I en artikel i 2000-talets Vetenskap, nr 4/2007 som jag nämnt tidigare, nämner man att det finns tankar att problemet ligger hos mitokondrierna.

Mitokondrierna (som vi ärver från våra mödrar via äggcellen) ingår i varje levande cell, fungerar som energistation, utvinner energi ur socker och kolhydrater. Visst känns det uppenbart att problemet sitter där när man som jag har så svårt att förbränna kolhydrater. Och går upp i vikt av minsta felsteg. För att inte tala om problemen med lågt blodsocker – ett stort problem för mig i början av insjuknandet och mer än ett år efter att jag ätit Levaxin. Jag kunde inte gå hemifrån utan att ha en påse nötter och russin med mig för akuta behov. 

Tänkte just på det igår, när jag var med min dotter till hennes läkare. Min dotter har sprungit hos läkare för att få först en diagnos och sedan behandling för sin reumatism, och har gjort det likalänge som jag har ätit Levaxin, dvs drygt tre år. I början var jag så orkeslös och uppstressad för minsta lilla med urinträngningar och blodsockerfall, att jag inte visste hur jag skulle orka stödja henne. Det där är nästan borta nu, och jag känner att största hjälpen har jag fått av att tillsätta T3 de senaste tio månaderna.

Fortsätter här min listning. Uppspjälkningen i orsaker är dock sällan ren och enkel. Hela tiden samverkar många olika saker. Det är väl det som gör sköldkörteln så känslig. Att den är känslig på så många olika sätt. Jag var inne på hormoner igår. Idag får det sin egen rubrik:

Orsaker till Hypotyreos: 6 – Hormonstörningar

Man har kallat sköldkörteln ‘den tredje äggstocken’. Det råder ett komplicerat och nära samspel mellan sköldkörteln och alla endokrina körtlar. Vid underfunktion påverkas våra sexhormoner. Sexlusten sjunken. Mensen blir oregelbunden eller uteblir. Infertilitet – svårighet att bli gravid – är ett typiskt tecken på underfunktion.

Att betydligt fler kvinnor än män drabbas av problem med sköldkörteln kan hänga ihop just med att kvinnor könshormoner inte är konstanta utan förändras med våra cykler: mens, barnafödande, klimakterium. Det är också de vanligaste tidpunkterna för rubbat sköldkörtelfunktion – pubertet, efter graviditet och i övergångsåldern.

Är man ca 40-50-år och går till läkaren med trötthet och viktökning blir man väldigt ofta ignorerad. – ‘Tja, det är åldern … vänj dig.’ Det kan gå så långt att man börjar tvivla på sig själv. Är jag inbillningssjuk? Jag måste vänja mig vid att jag blir gammal. Sorgligt. För det finns inte alls någon anledning att acceptera symptom som leder till att vi åldras och dör i förtid. När lösningen egentligen oftast är så enkel – rätt mängd näring och hormoner.

Problemen kan dessutom debutera redan i puberteten. Eller efter en graviditet. ca 6 % av alla graviditeter påverkar sköldkörtelns funktion. När vi är gravida fungerar ämnesomsättningen lite i överkant, men efter barnets födelse kan den få problem att återgå till normal balans. Ofta uppstår underfunktion, men även överfunktion kan förekomma. Efter några månader brukar det rätta till sig. Men inte alltid.

En traumatisk graviditet, t ex kejsarsnitt och/eller stor blodförlust, ökar risken för att funktionen aldrig riktigt återgår till normal balans. Risken ökar också vid många, kanske i synnerhet vid täta graviditeterna. Efter tredje eller fjärde barnet kanske modern blir utmattad och oförmögen att kontrollera sin vikt. Men eftersom mödrar med flera barn förväntas känna sig trötta, kanske varken hon själv eller hennes läkare funderar närmare på saken. Men postnatal depression är mycket vanlig pga underfunktion i sköldkörteln, även om diagnosen inte uppmärksammar det som orsak. 

Barnets födelse kan också trigga igång en inflammation i sköldkörteln – Postpartum thyroiditis –  ofta 4-12 månader efter barnets födelse. Den kan innehålla faser (ca 2-4 månader) med såväl Hyper som Hypo. Ibland reder den ut sig av sig själv, men inte alltid …

PS. Glömde skriva om P-piller. Där är det vi själva som tillför hormoner som alltså stör balansen. Alltid tvingas man välja mellan ‘pest och kolera.’  Suck. Jag tålde aldrig p-piller. Prövade några gånger när jag var ung, men gav snabbt upp. Men varje gång hann jag få försämrad syn, förutom illamående och annat skräp.

PS2. Förutom hormonsvängningar så finns det en faktor till som gör sköldkörteln hos kvinnor känsligare än hos män. Fettvävnad lagrar miljögifter lättare än muskler. Kvinnors kroppar har normalt högre fettprocent än män.

Proteiner behöver vi. Inte bara för att tillverka sköldkörtelhormoner, utan även för att vi (annars ?) förlorar muskler när ämnesomsättningen är låg. Det blir som en ond cirkel. Många med hypotyreos lider av det, att kroppen känns gradvis allt ‘svampigare’. — Just nu är jag inne i en yoga-period för att bekämpa det här. Yoga, stretching, tai-chi. Långsamma rörelser som ger positiv effekt, utan den total utmattning som drabbar mig vid mer vilda aktiviteter. – Men överallt pratar tränings-gurus om behovet av protein för att bygga muskler.

Alla är vi dessutom olika när det gäller vad man är känslig för eller inte. En del känner att de mår bättre när de utesluter kött – men behöver då äta mer soja eller mjölkprodukter. Jag har fått lägga mina vegetariska ideal åt sidan för att må bättre.

Apropå soja, så läste jag någonstans (har glömt var) att en kinesisk kejsare redan för 3000 år sedan, talade om hur fantastisk soja-bönan är – dock inte som föda. Soja, liksom alla ärt- och bönväxter, är fantastiska på att dra till sig näring till rötterna och höjer så näringshalten i jorden. Sojabönan är annars en av de mest hårdsmälta bönorna för människomagar. Böner innehåller eget växtskydd som ger kännbara gaser i magen ifall de inte kokas ur noga. –  Å andra sidan kom kineserna senare på en teknik att behandla soja-bönan så man kunde komma över de problemen. Tofu och miso.

Fann en länk till en artikel som går igenom mängder av forskningsrapporter kring soja. Den tycks vederlägga det mesta. Men är intressant, både som helhetsbild över soja och över forskningen i sig.

https://www.ast-ss.se/html/article.asp?ArticleID=626

Dock undrar jag hur ‘objektiv’ denna artikel är eller inte? Gång på gång påpekas att Vassle-protein är överlägset bäst, bättre än soja, bättre än mjölkprotein. Och visst, vassle-protein har visat sig ha den absolut högsta möjliga förmågan att tas upp, nästan i sin helhet. Tydligen utvinner vi bara 20 % av proteinerna i ett stycke kött. Men ur Vassle-proteiner kan vi ta upp 90 % (om jag inte minns fel?). Självklart blir alla tränings-gurus eld och lågor. Vassle-protein säljs numera hinkvis. Inte bara till idrottare, utan även till folk som vill sänka aptiten och gå ner i vikt.

Problemet är dock att både soja och vassle-protein är höggradigt allergena. Har vi de minsta autoimmuna tendenser så är det stor risk att vi blir allergiska mot just dessa. Inte minst vassle. Som är så industriellt och koncentrerat framställt. Till skillnad från naturlig föda.  (Obs! vassle heter whey på engelska)

http://www.jonbarron.org/baseline-health-program/2008-08-18.php

Och apropå allergier, och andra autoimmuna reaktioner, så är autoimmunitet det som anses vara den allra vanligaste orsaken till Hypotyreos. Återkommer till det imorgon. För nu har klockan blivit så där mytcket igen … aldrig räcker dagarna till … *jäsp*

Ja, det finns många underbara finskor. Inte minst Dr Karin Munsterhjelm. Och många medlemmar på den här listan. Och för dom som inte kikar på konståkning kan jag tala om att Finland gjorde storslam på EM:S damsida denna vecka. Placerade sig: 1 – 3 – 5. Fantastisk prestation!

För mig har helgen varit rörig. Förutom att jag pendlat mellan Konståkningssändningarna, sedan i onsdags, så har sambo fyllt år och släktingar kommit resande oförhappandes, trots att han alls inte hade tänkt sitta hemma och fira, utan istället har jobbat och var borta på kurs hela födelsedagen. Min balans är fortfarande inte vad den borde vara för att jag ska klara sådana överraskningar.

Efter lite meditation tog jag mig i alla fall för med att baka en äppelkaka för att roa (eller ska man säga lugna?) väntande gäster. Snabbaste alternativet var Ekströms färdiga Marsanvaniljsås. Trots att den innehöll flera E-nummer. Vet inte om det berodde på det eller att det innehåller socker. Men senare på kvällen upptäckte jag att mina fötter svullnat och jag kände mig allmänt uppsvälld. I morse visade också vågen ett kilo plus. Så mycket vaniljsås åt jag verkligen inte. Men det är det enda jag kan tänka att jag inte tål.

Ikväll ser i alla fall mina fötter normala ut igen. Hoppas detsamma gäller vikten i morgon bitti.