Eva´s blogg

Jag har gått ner två hekto till i helgen. Ligger nu strax under 73 kg. Så skönt. Det finns hopp om livet. Insulin är det hormon som avsöndras från bukspottskörteln så snart vi äter socker eller andra kolhydrater. Ute i naturen sker detta naturligen under sommaren med en pik vid skördetid i början av hösten. Kolhydraterna triggar insulinet, som sätter igång fettlagringen. Detta förbereder människor och djur för vintern. Alltså är det inte så konstigt att björnar äter blåbär för att lagra fett innan de går i ide. Eller att sumobrottare skyfflar in sött ris för att uppnå sin imponerande vikt.

Insulin sätter igång fettlagring. Som alltid är människor olika känsliga, i detta fall mer eller mindre snabba på att spotta ur sig insulin.  Under istiderna lär de människor som snabbast lagrade fett ha överlevt bäst här uppe i kalla Europa. Oavsett anlag verkar hypotyreos öka denna känslighet hos många. Vi lagrar mer fett.

Vi blir mer och mer känsliga för kolhydrater. Som alltså finns i socker, all mjölmat, ris, potatis, rotfrukter, frukt, bär. Även grönsaker – men olika mycket.  Samtidigt som våra kylskåp är välförsedda året runt. Den nya trenden LCHF (att ersätta kolhydrater med fett) har visat sig mycket positiv, både bland typ-2-diabetiker och oss med hypotyreos. Fick en kommentar i fredags, patient hos Karin Munsterhjelm, som berättar att Karin rekommenderar just denna kost.

Folk som slutat med kolhydrater har även kunnat minska eller sluta ta sina insulinmediciner.  Det behöver inte vara svårare än så. I förra veckan basunerades det dock ut om ny revolutionernade diabetsforskning. Man hade hittat en ‘riskgen’, en stressgen som sades leda till typ 2-diabetes. Det är inte ett omöjligt samband. Även hypotyreos har ett klart samband med stress.

Men vad är hönan eller ägget? Går man länge med bristande sköldkörtel-hormoner orkar binjurarna till slut inte med att balansera den stress kroppen upplever.  Att äta kolhydrater under längre tid är stressande för kroppen. Att inte äta kolhydrater känns oerhört rogivande inombords – det är min erfarenhet.

Denna nya forskning som vetenskapsradion tog upp i slutet av förra veckan säger att 50 % av typ 2-diabetierkan bär på den här ‘riskgenen’ som ser ett samband mellan stress och insulin. Gener är som bekant numera oerhört populärt att forska om. Känslan att få upptäcka något nytt revolutionernade dominerar säkert. Frågan är ifall detta lett till att man glömt andra viktiga faktorer?

De senaste 30 åren av skrämselpropaganda mot fett och stark lobbying från stora producenter av bröd, sötningsmedel, kornflakes – har lett till att gammal självklar kunskap glömts bort. Som att diabetiker, som då kallades socker-sjuka, inte bör äta socker. Att fett är viktigt för hjärnan och överlevnaden

För att återgå till ‘riskgenen’, så säger man att det redan finns mediciner som kan blockera stress-homonernas inverkan på insulinet. Medicinering och utvärdering kan alltså startas upp omedelbart. Det är lovvärt att man här för ovanlighetens skull kan arbeta med mot en orsak, inte bara dämpa  symptom.

Men tänk om en kostomläggning skulle vara mycket effektivare än mediciner?? 

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=3251404

Vad som har varit knasigt i mitt fall är alltså att jag har så extremt lågt TSH – åtminstone vid provtagningarna – trots att jag även har låga nivåer av T3 och T4. Nu senast lågt T4 under undre referensvärde.

Kom att tänka på en sak när jag städade lite i min mail-box. Det har varit en hel del diskussioner på sista tiden om sviktande kortisolnivåer, trötta binjurar. Har man lågt kortisol så klarar cellerna inte att ta in T3 i cellerna, det stannar i blodet. Och det är ju just blodet proverna kollar, inte effekten i cellerna. Effekten blir då att man känner sig både hyper och hypo på samma gång. Vilket inte är en rolig känsla. Inte minst för att det är så förvirrande.

När det gäller kortisolproduktion så varierar den över dygnet. Det kan tyckas självklart. Den är lägst på natten, när vi skall sova i lugn och ro.

Då kan man undra om inte även hypofysens produktion av TSH varierar över dygnet. Det låter logiskt. I ett fungerade hormonsystem bör hormonnivåerna varieras efter behov. Antar att behovet är lägre på natten. Då kan man ju ställa sig frågan, när sätter systemet igång?

Jag har ju alltid upplevt mig själv som kvällsmänniska. Jag är väldigt trögstartad på morgonen. Det finns människor som föredrar att ta Levaxin innan de går och lägger sig. De sover bättre och vaknar i bättre balans. Det har aldrig fungerat på mig. Tar jag Levaxin vid läggdags vaknar jag redan i gryningen, hormonproduktionen har alltså kommit igång alltför snabbt i mitt fall.

Nu till min fundering: Vi är ett antal människor som alltid visar lågt TSH vid provtagning. Detta oroar läkarna. Kan det vara så att vi tar provet för tidigt? Jag hänger ju på låset 7.45, för att hinna vidare till jobbet utan att det märks nämnvärt. Vid 7.45 är jag INTE en vaken normal människa. 

Tänk om det är så att om jag skulle vänta 1-1,5 timme så kanske jag skulle ha ett mätbart TSH trots allt? Bara en fundering …

Viktigast är trots allt att aldrig glömma bort att *Alla är olika*. Referensvärden och prover är INTE en universell sanning

 Igår bar jag min pulsmätare hela dagen för att kolla läget. Pulsmätaren används normalt av idrottande människor. Om jag förstått saken rätt, ju mer vältränad man är, ju lättare åker pulsen upp och ner. Och för att prestera maximalt skall också pulsen höjas. Nog om det, det är inte mitt gebit. Dock bra att veta att ju äldre man är desto lägre blir maxpulsen. Enligt denna länk:

http://www.sportnik.com/getfile.php3?id=970037

Puls skiftar individuellt från person till person. Även så Maxpuls, är något man föds med, olika för alla. Och den minskar med åldern. Kan räknas ut med formeln 220 – min ålder. Alltså skulle min maxpuls vara 170. Man säger också att en normal arbetspuls ‘kan’ ligga på 120-165, alltså när man kommit in i en jämn arbetsrytm. Och då menas inte mitt kontorsarbete med fingrar som springer över tangenterna, utan antagligen mer att jämföra med när jag sysslar med trädgårdsarbete.

Och så har vi då vilopulsen. Den man normalt mäter. Att ha bra kondition brukar betyda att pulsen åker upp vid behov, men också sjunker tillbaka snabbt till normalt läge. Här säger man att pulsen kan ligga på 40-80 slag/minut. Det är väl det min VC läkare menar när hon säger 60-70 skulle vara normalt för mig.

Jag hade 100 hos henne, men jag var också maximalt stressad i det läget. Det är också normalt och Bra att hjärtat ökar vid stress. Sjukvårdsrådgivningen menar att 50-100 slag är normal vilopuls, och att övrigt är att betrakta som för lågt (bradykardi) eller för högt (takykardi): 

http://www.sjukvardsradgivning.se/Handboken/Documents/puls080918.pdf

Tydligen är pulsfrekvens och hjärtfrekvens inte alltid samma sak. Det behöver kollas via EKG. Det har jag gjort några gånger nu. Det går enormt snabbt. Det tar betydligt längre tid för sköterskan att sätta på alla sladdar och attiraljer, än själva mätningen. Känns som max en minut. På den tiden har de i alla fall aldrig hittat några fel på mina mätningar.

Men för att återgå till min egen ‘ovetenskapliga’ pulsmätning. Med reservation för att min pulsmätare inte skulle vara att lita på. Jag menar det faktum att pulsen fladdrar upp och ner hela tiden, det behöver ju inte bara bero på mitt hjärta, jag kan i alla fall inte intyga att det inte beror på ‘glapp’ i apparaturen?

Men känsla är dock att min puls sjunkit ca 10 slag sedan min mätning för två veckor sedan, strax efter det ‘oroande’ läkarbesöket. Vad som hänt sedan dess är alltså att jag sänkt Levaxin från 100 till 75 mcg. Och höjt Liothyronin från 10 till 20 mcg. Och av detta skulle alltså min puls ha lugnat ner sig.

Min läkare ville visserligen att jag skulle ta bort Levaxinet helt. Men då blev jag så trött och orkeslös, så det vågar jag inte försöka med. Alla förändringar skall dessutom göras långsamt och försiktigt, när det gäller hormoner. Att dubblera intaget av Lio har alltså inte heller haft någon stressande verkan på hjärtat.

Läget igår: Nyvaken låg pulsen på 65, så fort jag började röra på mig steg den till 75-80. Och sedan fortsatte den att ligga där, 75-85, vid sittande arbete. Säg att genomsnittet när jag satt och stod och gick i rummet var ca 87-88. När jag går, utomhus 100-110, och när jag gick snabbt uppför trappan blev den 130 (inte 150 som för två veckor sedan) och återgick sedan inom en minut till 105, för att sjunka ytterligare. Detta känns alltså som lite lägre, än vid förra mätningen. LIkaså när jag satt och vilade eller läste, så sjönk den då och då till 70-75.

Så jag kan inte fatta något annat än att detta är normalt och hälsosamt för en 50-årig dam som mig. Som dessutom inte kunnat träna som jag tidigare gjort under dessa sju år sedan jag blev sjuk. Alltså en otränad 50-årig dam/tant/’tjej’.

Med detta känner jag mig lugnad. Men vi får väl se hur framtiden artar sig. Att sänka Levaxin tar 6 veckor innan den gamla dosen gått helt ur kroppen. Jag har åter blivit extra trött på morgonen och mer frusen. Men det kan i och för sig bero på flera saker, som att min mens ska börja senast på lördag, att vädret är kallt och ruggigt lågtryck. Men vi får se. Jag ska göra en mätning till om 1-2 veckor. Alltså efter mensen.

Läser man på fass, så som min VC läkare gjorde, så är det bara under Levaxin som det står att man skall vara försiktig om man har hjärtproblem. Som min läkare sa – Levaxin stressar hjärtat. Det gäller även doshöjningar, även innan man kommit upp i rätt dos. Jag fick hjärtklappning när jag fick börja med 50 mcg Levaxin redan som första dos efter flera år dålig hälsa.

Läser man på Liothyronin står det inget om hjärtat, däremot varning när det gäller ‘nedsatt funktion av binjurar eller hypofysframlob’. Detta gäller även Levaxin. Därför är det förvånande att nästan alla läkare är emot att testa våra binjurar. Har man trötta binjurar och tillsätter Levaxin eller Lio, så blir man inte bra. Först måste binjurarna komma i bättre kondition. Sjukvården väntar dock alltid, mot bättre vetande, till akuta tillstånd uppstår. Och så illa behöver det ju inte bli. Dock borde man ta hänsyn till vårt välmående. Det är ju det som är meningen med medicinering. Att det ska fungera, så vi mår bra - åtminstone bättre, inte sämre.

Suck! Såg att det är 8 dagar sedan jag var inne här senast. Men luften har delvis gått ur mig.

Blev tillräckligt besviken för två veckor sedan när det uppdagades att min första provtagning på 16 månader innehöll enbart TSH-prov. Suck! TSH är ett enkelt sätt att diagnostisera någon, även om det inte alltid ger utslag på alla, men om det gör det som det gjorde på mig december 2005, då räcker det tydligen som diagnos. Därefter, när man väl äter tilläggshormoner, då är det betydligt intressantare var fritt T3 och fritt T4 ligger på skalan. De proverna har man tidigare alltid tagit på mig, men alltså inte iår.

Vid läkrbesöket påtalade jag att jag inte mår bra än, inte utan tillskott av Lio. Då ville hon ta fler prover för att avgöra om det fanns andra problem. Visst det var väl okej. Men jag fick intrycket att man samtidigt skulle ta även T3 och T4 för att få ett bättre underlag för hur jag ligger.

Och så fick jag provsvaren igår. INGA sköldkörtelprover! Men hur tänker människan????

Visserligen får jag väl fortsätta att gå på hur jag MÅR. Det är ju det viktigaste. Men eftersom sjukvården lutar sig mot blodprover, så vore det ju bra om jag fick jämföra mitt mående med deras blodprover. Men nej.

Kan jag bli annat än besviken? Övriga prover som togs var alla utmärkta. Enda avsteget var glukos, som låg något över ref: 6,4 (ref 4,0-6,0). Vilket jag ser som närmast självklart med tanke på att ämnesomsättningen inte är optimal. Då får man svårt att omsätta socker. Jag vet ju det, så därför håller jag mängden kolhydrater så lågt jag kan en normal vardag. Antagligen har väl detta även en koppling till trötta binjurar … minns inte exakt just nu.

Men ligger glukosen under 8,0 så brukar man inte se det som alarmerande. Summa sumarium. Mina problem sitter i sköldkörteln. Ingen annanstans. Och då vill min VC läkare helst inte ta i mig. Remissen ligger ute, får se vad som händer. Är dock inte hoppfull. Har tidigare blivit avvisad. Och, värst av allt, en vän med samma sjuka har blivit skamligt utskrattad på sagda s.k. ‘specialistavdelning’ när hon prövat Lio och kom med sina egna erfarenheter av hur mycket bättre hon mår. Rent ut sagt: Utskrattad.

Patientens erfarenheter räknas inte när en läkares fasta övertygelser och ‘heder’ står på spel.

Men, men … en dag i taget.

PS. Alla som kan bör organisera sig i en patientförening. För det måste bli ändring!!!

Som avslutning av listan orsaker till hypotyreos: 15 – Binjurebarksinsufficiens?

Denna rubrik ingår rent logiskt i orsaksrubrik nr 6 – hormonstörningar. Även om jag där koncentrerade mig på könshormoner. Men alla hormonsystem i kroppen sammarbetar. Det är naturligtvis svårt att avgöra vad som påverkar vad, från början. Om trötta binjurar skulle ‘orsaka’ hypotyreos är kanske tveksamt – jag har sett trötta binjurar uppräknade bland orsaker – men jag tror att man då egentligen tänker på sambandet.

Hypotyreos och binjurar har ett klart samband. Binjurar blir uttröttade av sjukdomar som pågår och pågår … alltså typisk ouppmärksammad hypotyreos. När man sent omsider upptäcker hypotyreosen och sätter in ersättningshormoner – då ignoreras oftast att binjurarna blivit lika trötta som sköldkörteln. Och inte längre tillverkar rätt mängder med kortisol.  Sjukvården bryr sig i allmänhet bara om de akuta tillstånd som uppstår när det går alldeles för långt. Får det gå för långt börjar tillståndet likna den ovanliga sjukdomen, Addison, primär binjurebarksinsufficiens.  Ovanlig när den uppstår av en defekt i binjurebarken. http://www.addison.se/

Men alltså inte alls ovanlig vid (förhoppningsvis) tillfälliga tillstånd, som när kroppen är utmattad av stress eller långvarig sjukdom, som t ex oupptäckt hypotyreos. 

Det stora problemet är att ifall binjurebarken inte fungerar som den ska, då har kroppen svårt att svara på tillskott av sköldkörtelhormoner. Patienten blir inte mirakulöst bra på några veckor eller månade, så som läkaren har förespeglat. Kroppen verkar vara för trött för att ta hand om Levaxinet, eller vad man nu fått för tillskott. Här orsakar alltså de trötta binjurarna att patienten inte tillfrisknar trots behandling!

Det står t o m i Fass att om binjurarna är trötta så ska de behandlas först, innan sköldkörtelhormoner sätts in. Men sjukvården lyssnar på detta endast om man har nått Addison-stadiet. Detta kan alltså vara en av orsakerna till att förbättring inte sker. Får man inte kortison (hydrokortison i låg dos) via sjukvården, så finns det ett alternativ hos Hälsokosten, Adrekomp, som är ett naturligt extrakt av binjurebark från nötboskap.

Vad man dock ska vara uppmärksam på om man vill pröva Adrekomp eller liknande, trots att man redan börjat med Levaxin, och problemen beror på trötta binjurar, då kan effekten av tillskottet ge en så pass stor förbättring, att man måste vara uppmärksam på att man inte blir överdoserad. Man rekommenderar därför en viss sänktning av Levaxinet i början. Men om man är uppmärksam på sina symptom, då behöver det inte vara svårt att kolla upp sig själv. Mät vilopulsen när du vaknar och ta tempen innan du kliver ur sängen. Har dessa inte stigit över det normala (för dig som frisk!) så är det lugnt.

http://thyroid.about.com/cs/endocrinology/a/adrenalfatigue.htm

http://www.austin3dhealth.com/documents/Recovering%20from%20Adrena%20Fatigue.pdf

Jag hade förhoppningen om att snart nå slutet på listan över orsaker. Jag har ett par viktiga punkter kvar, men då hamnade Celiaki i nyhetsboxen, en ny doktorsavhandling. Det måste jag ju ta med:

Orsaker till Hypotyreos: 12 – Glutenintolerans

Att det finns ett samband mellan glutenintolerans och hypotyreos vet man sedan tidigare. Här på thyroid.se finns en artikel kring detta. Det skulle jag räkna in i kategorin Autoimmuna sjukdomar. Har man en, så har man risk att få en annan.

Doktorand Peter Elfström har nu undersökt 15.000 glutenintoleranta patienter och visar att glutenintoleranta patienter har förhöjd risk även för hypertyreos, leversjukdomar, Addison (rejält trötta binjurar) och lymfom.  

Jag tolkar notisen på Dagens Medicin som att avhandlingen vill visa på riskerna med att ha celiaki (alltså att inte tåla gluten), och att detta kan leda till följdsjukdomar som sköldkörtelrubbningar.

http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2009/02/24/okad-sjukdomsrisk-for-glut/index.xml

Men hur kan man se på saken ur ett vidare perspektiv? Jag upptäckte min glutenintolerans efter att ha fått min hypotyreos. Man kan då säga att jag har haft s.k. tyst celiaki. Barn med celiaki brukar lida av svåra diaréer och upptäcks därför tidigt. Jag led av svår förstoppning redan som 1-åring. Och sedan har detta kommit och gått under livet tills jag fick hypotyreos och konstant förstoppning.

Men borde jag inte ha lidit mer av det? Med tanke på att bullar var ett dagligt inslag i mina föräldrars och därmed även min kosthållning? De flesta med hypotyreos blir förstoppade och går upp i vikt, med det finns faktiskt även motsatta fall, att få diarée och gå ner i vikt. Tyärr är det svårt att bli trodd när man har motsatta symptom. Men det händer både här och där, då och då. Är det alltså möjligt att förstoppning är ett symptom på celiaki?

Annars är frågan ifall man kan få celiaki av sköldkörtelrubbning, likaväl som tvärtom? Det skulle stämma på temat autoimmunitet. Om kroppens immunförsvar slår in på fel växel så kan det ske på mer än ett område. Om min sköldkörtel strular så ämnesomsättningen inte fungerar, då har min kropp säkert svårare att ta hand om gluten och annat. Eller? Av den ständiga sjukdomen i sig blir binjurarna trötta …

Intressant i det här är även sambandet med leversjukdomar och binjurar. Det är i levern som T4 skall omvandlas till T3. Det är i levern och njurarna som tungmetaller och andra miljögifter kan lagras upp. Det finns ett klart samband mellan sköldkörtelrubbningar och trötta binjurar.

Kan det vara så att fler och fler inte tål säd pga industriella odlingsmetoder med skadedjursbekämpning? Och att detta i sin tur leder till skräp och skador i våra inre organ???

Vad som är tänkvärt i mitt eget fall är att när jag började få hypotyreos, så märkte jag först en viss vikt uppgång. Då började jag gå igenom mina matvanor och ville bli nyttig. Så vi började äta alltmer fullkorn. Så skulle familjen gå ner i vikt.

Men det var också då mina magplågor blev värre. Jag har också hört talas om andra som fått IBS, alltså tarmbesvär som blivit bättre av att de slutat med fullkorn. Då är frågan. Sitter det inte mer bekämpnings-medel kvar i det hela fulla kornet? Kan det vara ett problem?

I alla fall har växterna dessutom själva egna bekämpningsmedel i sina skal för att skydda sig mot växter. Vilket alltså kan vara ett helt normalt problem. Det är ett av problemen med bönor, det är bönornas egna bekämpningsmedel i skalen som bidrar till att ge oss gaser, och gör att bönor behöve kokas ur och bytas vatten på ett flertal gånger innan det problemet minskar.

Orsaker till Hypotyreos: 5 – Traumatiska olyckor och händelser.

Ett trauma kan var såväl fysiskt som psykist. Kanske båda samtidigt. Ordet väcker gastkramkande känslor när ödet går emot oss, en familjemedlem dör, osv. Värsta scenariot.

Men som medicinsk term handlar ordet trauma om yttre påverkan, t ex skada pga bilolycka, slagsmål, men även skador från kemiska medel, strålning, värme, kyla.  Slag mot sköldkörteln är naturligtvis en allvarlig skaderisk. Men ibland behövs det bara en häftig inbromsning med bilen – wiplash. En häftig sträckning kan leda till en primär skada i sköldkörteln. Men ibland är det hypothalamus eller hypofysen som råkar illa ut, vilket är betydligt svårare att upptäcka. Om dessa centra i hjärnan inte längre kan tillverka TRH eller TSH uppstår med tiden underfunktion. Om vården av rutin bara tar TSH-prov verkar allt normalt. TSH är konstant ‘lågt’.

Skador på binjurarna leder också till obalans i kroppens hormonbalanser, vilket påverkar sköldkörteln negativt. Alla skador och sjukdomar leder till att binjurarna börjar arbeta för högtryck med att tillverka extra kortisol. Ju längre sjukdomsförlopp, desto större påverkan på kroppens hormonbalans. Ibland så pass att de aldrig repar sig.  

Kirurgiska ingrepp är också en form av trauma. Gemensamt för våld och kirurgi är risken för blödningar. Extra stor risk innebär att ta bort halsmandlarna som delar blodtillförseln med sköldkörteln. Uppstår blodbrist kan sköldkörteln skadas. Men även andra större blödningar kan påverka. I synnerhet kvinnor lär påverkas negativt av galloperationer. Av någon anledning påverkas sköldkörteln av att gallblåsan opereras bort.

Mycket tyder på att det finns en hormoniell dialog, i synnerhet mellan livmodern och sköldkörtel. Varje intrång – t ex operera bort livmodern, göra abort, sterilisering - kan därför påverka sköldkörtelns funktion. 

Någonstans här verkar cirkeln sluta sig. Vi närmar oss det psykiska traumat. Såväl könshormoner som sköldkörteln påverkar vårt psykiska välmående. Vid psykisk likaväl som fysisk ohälsa, går binjurarna på högvarv.  Och blir de uttröttade, ja då mår vi bara sämre även i ämnesomsättningen.

Fick nyss en mycket viktig information på vår eminenta mailinglista. Fullt med informerade människor där. Det gäller Ginseng, Rosenrot och Rysk rot – att dessa preparat påverka autoimmuna sjukdomar negativt, därför att de ökar den autoimmuna processen, och därmed slår ut immunförsvaret.  

Vidare gäller att preparat som skall reglera immunförsvaret (Kortison, TNF hämmare) då blir mer eller mindre utslagna av Ginseng, Rosenrot och Rysk rot. Viktig info som dock haft svårt att nå ut.

Ett mycket tydligt symptom vid Hypotyreos är som alla vet – Trötthet. Och när inte de syntetiska hormonerna hjälper (om man ens får några), vill man gärna hitta andra metoder att piggna till. Vi minns alla (visserligen inte med sköldkörtelproblem, men ändå …) som säger att de blivit hjälpt av ginseng, rosenrot osv. Problemet är när olika preparat går emot varandra, eller bara det att ens egen kropp har problem med andra saker än det tillskotten hjälper mot.

Läkarvetenskapen brukar anse att kanske 95 % av alla sköldkörtelproblem i Väst (I-länder) beror på autoimmuna processer. Alla som via provtagning vet att de har antikroppar (TG eller Trak), de vet också att deras problem är autoimmuna.

Därför är ovanstående problem med Ginseng, Rosenrot och Rysk rot mycket viktig Info. 

Själv har jag egna erfarenheter som pekar i samma riktning. Jag har vid ett fåtal tillfällen prövat ginseng och rosenrot (dock inte rysk rot), men varje gång har jag genast reagerat så starkt att jag insett att det inte är bra för mig, varpå jag genast slutat. T ex magkatarrliknande smärtor, diarré, hjärtrusningar, eksem. Och inte minst en allmän uppstressad känsla.

Pigg blir man av att få tillräckligt med näring och sömn. Just det som hypotyreos ger oss brist på. För mig har ginseng och rosenrot därför kännts mer som en onaturlig uppstressning, alltså precis som de  mediciner, som hellre vill skyla över symptom än gå till roten med problemen. Preparaten är ju trots allt rötter som normalt inte ingår i vår naturliga kost.  Så helt klart ska man vara försiktig.

Tja, vill ju inte påstå att en påse lakritsrot-te skulle ha så stor betydelse. Dagen efter drack jag inget te, var trött och hade huvudvärk efter oförmågan att somna i tid natten innan, och trots att jag var tröttare denna kväll hade jag fortfarande svårt att koppla av och somna. Så om jag inte skulle skylla på lakritsroten så måste jag skylla på känslomässig stress. Det pågår förhandlingar om gemensamma angelägenheter inom familjen (syskon, syskonbarn, föräldrar), som är känslomässigt mycket jobbiga. Det har pågått i flera år, intensivast under hela 2008, det tar på binjurarna, när de redan är trötta.

Sambo, som är mitt stora stöd i vanliga fall när det gäller att koppla av, hade mycket kvällsjobb, så jag var ensam med min frustration. Ni vet, frustrationen kommer i vägen för att tänka klart, eller tänka över huvud taget … 

Men efter en andra kväll med svårt att somna, beslöt jag morgonen därpå, dvs igår morse, att leta fram min senaste Adrecomp-burk (binjurestöd). Det blev några tabletter kvar när det lugnade ner sig på försommaren och jag inte kände att jag behövde dom längre. Och vips blev jag lugn. Kunde jobba hela dagen med trasslig bokföring och Exell-ark som retades, utan problem. Jag har också sovit gått inatt.

Apropå binjurestöd, så är det en av huvudpunkterna i Dr Barry Durrant-Peatfields bok Your Thyroid, som jag pratar om ibland. Han menar att man ska sänka mängden sköldkörtehormoner man tar, just i början när man tar någon typ av binjurestöd, eftersom det i allmänhet ökar effekten av dessa hormoner, syntetiska eller ej. Sedan får man kolla sin morgontemperatur och puls och med hjälp av den avgöra hur mycket man kan höja igen för att komma upp i sin optimala dos. 

Jag har dock aldrig sänkt Levaxinet. Tar ju inga enorma mängder 100 mcg, och har tagit 10 mcg Lio sedan i april-maj, vilket även känns som det som håller mig igång. Mådde bra över sommaren. Men så kom höstmörkret och allt blev tyngre. Så frågan är ifall det kanske är dags att höja? Har inte tagit prover sedan innan jag började med Lio, i mars. Mina värden var året innan, även sedan jag höjder från 75 till 100 mcg Levaxin, märkligt konstant, hur än jag mår. Så det verkar som om det inte är mängden hormoner i blodet som är problemet, utan hur man får effekt av dom. Och det verkar ju fungera med Adrecomp … hmm …

Borde naturligtvis gå och ta nya prover. Men som sagt, det har varit så mycket annat omkring mig, så jag har inte orkat ta tag i det där. Och snart är det Jul. Gissa hur fort det går nu. Bara tio dagar till första advent.

När jag för några veckor sedan befann mig i en betydligt större mataffär än vanligt, hittade jag många nya spännande ört-teer. Köpte några av dem, bl a Friggs Lakritsrot. Jättegott. Har periodvis i livet haft rejält lakritssug. Min näringsterapeut gav mig 2003-04 Lakritsrot att ta varje morgon. Hon sa att det skulle balansera sötsuget. Och det gjorde det visst.

Sen kan man ju fråga sig vad sötsug beror på. Trötthet – ett av huvudsymptomen hos oss med hypotyreos – gör ju ofta att man mer eller mindre omedvetet börjar stoppa i sig alla söta saker som man hoppas piggna till av. En sorts självmedicinering. Tyvärr så fungerar ju raffinerat socker inget bra. Det ger ganska snart en motsatt verkan, energin försvinner snabbt och vi hamnar i en ond cirkel. Då kan alltså lakritsrot hjälpa till att balansera det där.

Både min mor (som jag misstänker har haft odiagnostiserade sköldkörtelproblem hela livet) och jag själv, har alltid haft lakrits som favoritgodis. Lakrits i godsform är dock inte att rekommendera, inte minst pga sockret, men för min egen del även för att de flesta lakritsvarianter innehåller någon form av vetemjöl. Alltså funkar det inte för oss glutenkänsliga.  

Äkta lakritsrot är ju då istället en ört, som kan ha läkande verkan. På nätet hittar man information att den är slemlösande, hostdämpande och lugnande. Det låter ju bra. Själv brukar jag dock dricka Pepparmyntste vid förkylning. Varningen är dock att alltför mycket lakritsrot kan höja blodtrycket och orsaka hjärtbesvär. Det skall dock inte behöva oroa oss vid så små mängder som det handlar om i te eller godis.

Eller? Jag har de senaste veckorna vid några udda tillfällen, bl a igår kväll, varit upptrissad och haft svårt att somna. Igårkväll drack jag en kopp Lakritste vid 19.30-tiden. Kan det vara orsaken? Bara en hypotes, kan inte på rak arm säga om tidigare problem att somna har hängt samman med just lakritste.

Dr Barry Durran-Peatfield skriver dock i sin bok Your Thyroid, att lakritsrot förlänger kortisonet verkan, för att det hämmar de enzymer som bryter ner det. Hmm, det här går ju lite på tvärsen mot åsikten att lakritsrot skulle vara lugnande. Men det är ju svårt det här med binjurar och kortisol. Blir vi stressade så tillverkas det mer kortisol, men tar det slut, så blir vi stressade av det … (fast då visar det sig i total utmattning).

Jag tänker i alla fall i fortsättningen, inte dricka lakritsrot som kvälls-te. Trots att det är mums!