Eva´s blogg

Har just på webben sett en TV-intervju (på engelska) med en amerikansk läkare som talar i absolut spjut-fastighet. Men det han säger är viktigt och intressant. Datis Kharrazian. han har skrivit en bok om varför man har symptom kvar trots att man äter sköldkörtelhormoner och har normala nivåer.  Han menar att det beror på att vi inte skiljer på ren hypotyreos och å andra sidan den vanliga orsaken (Hashimoto) som är en autoimmun process.

Jag tror nog att vi känner till Hashimoto här i Sverige och vet att de flesta är autoimmuna. Jag däremot har alltid känt mig förbryllad över att jag inte visat antikroppar över referens på de två prover jag fått ta. Läkaren här menar att folk i allmänhet (i USA?) inte får ta antikroppsprover.

Ändå så tror jag på vad han säger.  Han säger sig ha över 600 referenser som styrker sambandet mellan gluten och Hashimoto. Den ena autoiommuna processen sätter igång en annan osv. Alltså – vi behöver sköldkörtehormoner för att fungera, men det botar inte autoimmuniteten. Inte på något sätt. Däremot kan vi må betydligt bättre om vi slutar äta gluten, dvs vete och annan säd. Han menar att det är bedrövligt att vården inte informerar sina patienter om detta enkla faktum.

Och det är här jag känner igen mig. Jag visar inte prover som styrker att jag inte tål gluten. Men hela jag mår så betydligt mycket bättre om jag håller mig ifrån sädesprodukter. Eller kolhydrater över huvudtaget. De ökar mina svullnader och problem i leder.

Läkaren säger en hel del till som rimmar väl, även om programledarna inte verkar hänge med riktigt på hans slutsatser. Men det är ju så, man måste själv ha sjukdomen och experimentera sig fram till vad man mår bra av eller inte, då blir det så mycket mer självklart.

Som sagt, läkaren pratar på i full fart på den kort utmätta TV-tiden, och just nu minns jag inte allt, men han tog upp det faktum att man inte vet vad som triggar igång autoimmuniteten. Det är såväl gener som miljön runt omkring oss, alltså gifter m.m. Här är länken:

 http://www.thyroidbook.com/

Så är hösten igång nu igen då, i alla fall är sommaren över … hoppas på många dagar med fint väder, men skolorna är  igång, det råder vintertidtabell på bussen och tempot ökar markant här på jobbet.

Efter en hel arbetsdag behöver jag en kopp Te. Det är så jag kopplar av när jag kommer hem, en kopp Te av olika sort beroende på lust och humör. Jag pustar i soffan, med min kopp och någon bok, innan jag orkar ställa mig i köket och fixa middagen. Mer Te än så dricker jag inte.

Fick en glädjande kommentar häromdagen, på ett gammalt inlägg om Fluor. Fluor kan vara ett skadligt gift som är negativt för sköldkörtelns funktion. Men så är det det här med Te-busken, som trives bäst på fluor-haltig jord uppe i bergen. Därigenom innehåller te-bladen också en aning fluor.

Men det är skillnad på fluor och fluor. Te-buskar tar upp Kalciumfluorid, något som förekommer naturligt i berggrund och därigenom också i dricksvattnet, beroende på var man bor. Detta är en naturlig variant.

Den skadliga heter dock Sodiumfluorid och är en avfallsprodukt inom aluminiumindustrin. Och det är klart att industrin hellre tjänar pengar på att sälja sitt avfall än att själv betala för att bli av med det. Tandvårdsindustrin har gått på det. Det lär inte ha framkommit några vetenskapliga bevis för att fluor verkligen stärker tänkerna – i synnerhet inte på lång sikt. Men propagandan har ju gått så långt att det är närmast omöjligt idag att finna en tandkräm utan fluor.

Vi är industrins lydiga konsumenter. Och det är skadligt för kroppen.

Alla vägar bär till Rom … eller till Hypotyreos?

Det är i alla fall sant att nästan allt i kroppen kan påverkas om ämnesomsättningen och sköldkörteln inte fungerar som den ska. Mycket vanligt är det att drabbas av torr hud och håravfall. Det hör till det som de flesta drabbas av. Tydligen har Expressen haft en serie och hud och hår. Och då nämnde en professor att en av orsakerna till problemen kan vara just sköldkörteln. Vilket föranledde Expressen att intervjua min namne, en patient, som också varit engagerad nog att skriva en bok om saken,  Sköldkörtelboken:

http://www.expressen.se/1.2073875

PS. Tyvärr har de stavat fel, namnet på vår ökända, närapå okända, trots ack så vanliga sjukdom… Usch ja, det är inte lätt det här med låneord från latin eller grekiska eller vad det är.

Äntligen svalare! Min hjärna pustar, jag orkar sätta på datorn och läsa mail. Till min glädje finner jag ett mycket intressant mail från Thyroid Science och Dr Lowe. Det handlar om pressat TSH, alltså som ligger under nedre referens, kanske omätbart.

Inlägget  inleder dock med försvar av tvärvetenskap, med exempel på hur stora upptäckter gjorts av personer inom andra discipliner. Alltför ofta kan det vara svårt att få ämnesexperter att lyssna till en som är utbildade mer på andra områden. Tyvärr. Logisk slutledningsförmåga borde dock vara det viktigaste. Insikter och viktiga hypoteser kan visst komma från oväntat håll. I detta fall en elektrisk ingengör, Peter Warmingham.

Warminghams hypotes:  När den som lider av underfunktion i sköldkörteln tillsätter sköldkörtelhormoner utifrån, gör feedback till och från hypofysen att mängden  TSH  minskar, och därmed minskar sköldkörtelns egen produktion i samma takt. Alltså ökar inte den totala mängden hormoner – inte förrän TSH är nedpressat till nästan omätbart och sköldkörteln helt slutat bidra till en totala mängden. Först då kommer de tillsatta hormonerna att börja bidra till den totala mängden, dvs öka hormonmängden, så att hälsan kan återgå till normalläge. 

Och det är denna ökning av den totala mängden som måste uppstå för att hormonterapin ska få effekt. Pressat  TSH indikeratar alltså inte att patienter är överbehandlad, utan att patientens låga mängds hormon slutligen kan stiga till en adekvat nivå för att tillfriskna.

Alltså! Om patienten nekas att öka mängd hormoner pga av låg nivå TSH, uppnår man aldrig en tillräcklig mängd hormon för att återfå en normal ämnesomsättningsprocess på cellnivån.

Om läkaren däremot fortsätter att öka hormondosen utifrån fysiologisk funktion, t ex genom att mäta kroppens bastemperatur, då kommer också patientens hälsa att återgå till normalt läge trots ett pressat  TSH.

Jippie! Äntligen en logisk hypotes. Man ska inte stirra sig blind på TSH utan lyssna på patientens kropp, som teperatur och mående. Varje gång jag har känt mig på rätt väg har mitt TSH varit pressat. Jag har absolut inte mått dåligt av det. Och jag tror att det kan vara så för många.

(Med reservation för att inget gäller lika för alla alltid. )   

 Här är en kort introduktion:

http://www.thyroidscience.com/hypotheses/warmingham.2010/warmingham.intro.7.2010.htm

Samt här hela hypotesen:

http://www.thyroidscience.com/hypotheses/warmingham.2010/warmingham.7.18.10.pdf

Hälsningar från sol-gasset

Svårt att orka sätta på datorn när det är så varmt som det varit på sista tiden. Här hos mig har det varit samma temperatur ute som inne. Önskar jag hade en kall källare att gå till!  Men idag är det svalare här i Stockholmstrakten. Lite duggregn, men framförallt moln som skärmar av solen.

Jag har dock funderat vidare på mitt läkarbesök. Och dragit mig till minnes ett flertal tillfällen när jag hört åsikten att det är ofarligt att testa med Levaxin-behandling, som en sista utväg när man inte får tydliga prov-resultat.

Orsaken skulle vara att om sköldkörteln och hypofysen är i god kondition, så kommer kroppen att kompensera överskottet genom att själv tillverka mindre. Därmed regleras överskottet. Om det alltså INTE är sköldkörteln som strular, så kvarstår de eventuellt andra problem man har. Detta skulle då vara ett tecken. Den som däremot har sköldkörtelproblem kommer genast att känna en förbättring.

Själv har jag alltid blivit hjälpt. Jag har aldrig haft nämnvärda problem vid doshöjningar, därför har jag utgått ifrån att anledningen varit att jag varit underdoserad.

Jag kan inte se annat än att detta är den mest logiska förklaringen.  Den som provmedicinerar med sköldkörtelmediciner och INTE blir bättre, ska naturlgitvis inte fortsätta. Prover måste tas kontinuerligt så man ser att kroppen hänger med.

Dock finns det naturlitvis en hake – den som gått obehandlad länge, eller hunnit få trötta binjurar, vilket man lätt får om man går sjuk länge, då kan uppstart av behandling och dosökningar få en att må sämre. Vilket jag själv dock varit ganska så förskonad ifrån.

Summa sumarum – jag kan inte hålla med om att ‘krämpor som kvarstår’  inte skulle ha med sköldkölteln att göra. Eller att man riskerar att ta sköldköltehormoner som man inte behöver. Jag vet i alla fall att jag själv behöver vartenda microgram jag får. Och att jag själv lärt mig känna av även små minskningar av balansen i kroppen.

När endokrinologen granskade mina provsvar närmare så kunde han visst se att jag hade ‘något’ lägre T3 värden nu än tidigare. Men naturligtvis inte så pass att  jag hamnade utanför ref, vilket närapå hände när jag slutade med Lio fyra veckor. Nu fanns dock inget som föranledde att jag ökade min dos. men å andra sidan insisterade han inteheller på att sänka min dos – trots ett omätbara TSH. Antar att det berodde på att värdet gått en aning neråt iställe för uppåt. 

Tsh och övriga värden hänger inte självklart ihop i mitt fall. Och det lär inte heller göra det när man äter Lio, vad jag förstår. Däremot är jag betydligt mer vaken på mitt mående än tidigare i livet. Så jag känner av variationer med en gång. Förhoppningsvis var den marginella minskningen bara tillfällig, efter förkylningarna. Det är ju fullt möjligt.

Jag använder sommarvärmen coh semesterdagar till stt vila upp mig.

Vid mitt läkarbesök häromdagen, sa Endokrinologen:

”Eftersom skölkdkörtehormon påverkar varje cell i kroppen, kommer man att må bättre vilka krämpor man än har. Men det är inte bra att äta det av den anledningen.”

Detta är naturligtvis en viktig tanke. Att ifall man inte vet vad man har för problem, och provar att ta sköldkörtelhormon, så kommer man kanske att må bättre, men utan att ha hittat den verkliga bakomliggande orsaken.

Detta är en formulering som tydliggör för mig den oro läkare kan känna. Sköldkörteln är komplicerad. Endokrinologen poängterade det svåra i detta hälsoområde. Här sitter läkarna med sina gamla trygga kunskaper om struma och mer tydliga symptom, samtidigt som alltfler människor får sänkt ämnesomsättning, ofta utan att veta varför. Men vägrar att ge med sig, börjar demonstrera och kräva saker …

Vi vill bli friska.

Men endokrinologens ståndpunkt fick mig genast att tänka på en annan endokrinologs uttalande. Professor Nyström från Sahlgrenska sa på en föreläsning jag gick på hösten 2006 (inte ordagrant, men andemeningen var):

”Att ställa diagnos för hypotyreos är svårt. Symptomen är oftast så vaga och många att man har svårt at få grepp om dem. Hela kroppen påverkas. Oftast är det de egna krämporna som försämras. Den ena får sämre hörsel, den andre sämre syn, en tredje något annat problem.”

Här har vi alltså samma synsätt, från två endokrinologer, men med helt motsatt effekt. Den ena menar ödmjukt att symptomen är så vaga att läkaren ofta missar att ställa diagnos. men om patienten känner sin egen kropp, så är förvärrad krämpor en indikation.

Den andre endokrinologen, sätter staket om sitt specialområde. Kan inte se ‘diverse krämpor’ som något samband med sköldkörteln. Hans arbete är enbart att avgöra om sköldkörtelnivåerna ligger okej (enligt blodprov). Gör dom det avskrivs patienten som tillräckligt behandlad vad gäller sköldkörteln, skrivs ut från avdelningen och får söka sig fram via andra kanaler.   

Dosen är fastlagd. Någon anledning att tvivla på blodprovsmetoder eller att tänka sig att det finns mer än en anledning till att sköldkörteln börjar strejka i vårt moderna värld, fylld av tungmetaller och andra gifter, det finns inte.

Sköldkörteln är styvmoderligt behandlad. Diabetes är huvudområdet för de flesta läkarna och forskarna. Sköldkörteln är ett svårt område.

 Jag har tur. jag har papper på blodprover som bevisar hypotyreos, innan jag började på behandling. jag har också blodprover som visar att mitt T3 sjunker rejält om jag avstår från Lio. Min kropp behöver bevisligen sköldkörtelhormoner och mina blodprover för T3 och T4 har aldrig gått över referensvärdena, utan håller sig  i mitten. Enligt detta borde jag alltså vara ‘botad’, jag borde vara mitt ursprungliga pigga aktiva jag.

Men innan vi tittade på fakta, kände läkaren att han behövde understryka upprepade gånger, att mina ‘krämpor’ inte har med sköldkörteln att göra. Ett kategoriskt uttalande som tycks mig betydligt förhastat. I synnerhet som allt finns med på symptomlistan över hypotyreos.   

Men när jag kände mig starkare i våras och försökte börja dansträna igen, då försvagades jag markant och drabbades av en svår halsinfektion/förkylning, och ännu en strax före midsommar, bara sex veckor efter att jag blev av med den föregående. Varför? Ingen tycks veta.

Vad som oroade professor Nyström var att forskningen visade att trots att blodprovernas värden normaliserades inom ett år från diagnos och behandling, så förbättrades inte patienternas livskvalitet.  Dvs att majoriteten aldrig får tillbaka sin ork att aktivera sig och få ett fullvärdigt liv. Varför visste man inte.

Vetskap om problemet tycks dock vara större på vissa håll (Göteborg?) än på andra (Stockholms län?)

Så har det gått ett år sedan jag fick remiss till endokrinolog och det var dags att utvärdera. Som vanligt – ett totalt Antiklimax.

Det snurrar många tankar i huvudet, men jag ska försöka dela upp dem i flera inlägg varefter. Med tanke på förra sommarens endokronolog som lade så stor tonvikt på min puls (blodtrycket var ju okej), har jag funderat en hel del kring detta, och ville inte drabbas av felslut kring detta.

Så pass att jag först skaffade en pulsmätare – och kunde konstatera att pulsen blev som värst när jag hade för låg dos. Det finns tidigare inlägg om detta, förra året. Det hjälps inte hur mycket läkarna försöker hota med att Liothyronin, eller överhuvudtaget överdosering, är farligt för hjärtat. Jag har aldrig varit överdoserad.

Faktiskt, endokrinologen igår kunde konstatera - efter ett obligatoriskt hot om att omätbart TSH kan vara farligt för hjärtat - att inget tydde på att jag någonsin varit överdoserad.

Nej. Det vet jag väl. För mig har det varit uppenbart att hjärtat, puls, blodtryck, mår minst lika dåligt av att vara underdoserad. Det vet man, en obehandlad underfunktion i sköldkörteln leder i långa loppet till hjärtproblem.

Till slut skaffade jag mig en blodtrycksmätare, av god kvalitet, betydligt bättre än den enkla pulsmätare för motionärer som jag haft tidigare. Och kan konstatera att jag har ett normalt blodtryck. Genomsnittet är 122/77. Lite upp, lite ner. När jag hade min jobbiga förkylning i slutet av april då blev värdet sämre, det övre värdet sjönk och det undre steg. Det är mer onormalt, eller tyder i alla fall på att man inte mår bra. Efter att ha varit aktiv en hel dag, brukar det övre värdet stiga, till ca 140, det undre följer med lite. Det är inte onormalt, bara ett tecken på att man ansträngt sig. Men det viktiga är vilo-trycket direkt på morgonen och det ligger hela tiden bra.

Pulsen ligger ofta kring 77-80. Inte för högt, men betydligt högre än när jag var ung och hade ca 65-70. Men det är ju inte så konstigt, jag är äldre och har dålig ämnesomsättning sedan åratal tillbaka. Ett tecken på begynnande hypotyreos kan vara sänkt puls – det är vanligt – men inte när man går obehandlad så länge som jag. Då stiger den till slut. Klart den stiger när man tillsätter sköldkörtelhormoner. Men inget onormalt kan mätas på mig.

Jag ville inte hamna i samma ‘puls-mätar-kamp’ eller vad man ska kalla det, som jag hamnade i förra året, hos den dåvaranade endokrinologen, som verkade minst lika störd av värmen då (en av förra sommarens få varma dagar) som jagg var. Då uppmätte hon min puls till 128, men missade i sitt närminne och kallade det strax därpå för 138. Liksom hon döpte om VC-läkarens puls på 100 till 110.

Vi har sammavärme iår, den har dock varat längre. Jag åkte till sjukhuset i god tid, för att hinna stressa av, få pulsen att sjunka. Jag var lugn. Men det är något särskilt med sjukhus, min puls stiger. Hjärtat dunkade så blusen fladdrade. Bara oron över att inte bli tagen på allvar får pulsen att skjuta i höjden. Det är ju trots allt vardagsmat att som hypopatient inte bli tagen på allvar.   Men jag hade inte behövt vara orolig. Puls och blodtryck var inget den här läkaren tänkte bekymra sig över. Han höll sig på sin kant.

Jag uppskattar dock hans lugna sätt. Han var tillräckligt trevlig och lugn för att mitt hjärta skulle lugna sig. Han var märkbart reserverad.  En specialist som har sina fasta föreställningar, vilka det är svårt att rucka på, ett område som är hans, och det tänker han inte gå utanför.   

Han kunde i en handvändning konstatera att inga av mina kvarstående symptom – som dock alla är typiska för hypotyreos – skulle ha något med sköldkörteln att göra. Mina provvärden låg nu ‘perfekt’.

Jag fick faktiskt ta fram mina gamla provsvar från 2005-06 för att visa att jag trots allt hade avvikande provsvar, TSH = 10, innan jag började behandlas. Alltså konstaterades att jag trots allt hade haft Hypotyreos. Märkligt att man måste börja från början och uppfinna hjulet vid varje besök.  Jag kan vara tacksam att jag hör till de som trots allt haft klart avvikande provsvar i början. Det går inte att förneka min hypotyreos.

Han måste också erkänna att jag aldrig varit överdoserad. Så han hade ingen anledning att ta bort de doser jag har idag. Jag får fortsätta med både Levaxin och Liothyronin.  Det gick faktiskt även att konstatera när vi granskade förra årets provsvar, att mitt T3 sjönk drastiskt efter mina fyra veckor utan Lio – då jag gick med på att avstå på prov, eftersom provsvar tycks vara det enda medlet att få endokrinologer att lyssna. Då sjönk mitt T3 från 5,0 till 3,2 på bara en månad utan tillskott. Och måendet var helt kaputt.

Så jag får behålla Liothyronin. Men misstänksamheten är stor. Patienten måste verkligen hålla reda på sina provsvar och kunna argumentera för att inte omyndigförklaras. Måendet är inget man tar på allvar.

”Provsvaren visar att du ligger bra. Alla symptom du har måste bero på något annat.”

Det vanliga svaret. Skolmedicinen vill inte tänka i andra banor än gamla fastslagna. Jag frågade, eftersom man tagit så många prover och aldrig funnit något annat än sköldkörtelprover som avvikit. Vad kan vara fel? Men han tänkte absolut inte spekulera. Hans uppgift som endokrinolog var enbart att konstatera om det förelåg några hormonproblem. Enbart med utgångpunkt från blodprover - konstaterade han att den biten var ‘botad’.

Specialister är specialister. Inte ett steg utanför. Inget helhetstänk. Det är bara att konstatera. Läkare är inga övermänniskor. Börjar undra ifall de är lika utbrända som många andra yrkesgrupper.

Hela samhället saknar överskottsenergi att lägga på empati och engagemang.

Jag har en glad nyhet! I förra veckan fick vi äntligen en handbok om sköldkörtelhormonbrist – på svenska! Det var på tiden! Det finns ju en hel del på engelska, men det är inte alla som känner sig bekväma med att läsa om sjukdomar på utrikiska.

Boken heter Sköldökörtelboken och är skriven av Eva Sartorius, patient och aktiv på flera sköldkörtel-forum, inte minst här hos Thyroids mail-lista. Eva – som alltså inte är samma Eva som jag – är oerthört engagerad och har ägnat all sin fritid i flera år åt att samla all info som finns och omvandlat den kunskapen till en lättläst introduktion till vår kära sköldkörtel och mycket konsekvenser däromkring. Hon har dessutom låtit en överläkare faktagranska boken.

Stort TACK! till Eva och hennes aldrig sviktande engagemang.

Boken finns att beställa på nätet:

http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=sk%f6ldk%f6rtelboken&title=sk%f6ldk%f6rtelboken&fromproduct=False

http://cdon.se/b%c3%b6cker/sartorius%2c_eva/sk%c3%b6ldk%c3%b6rtelboken_%3a_en_handbok_om_sk%c3%b6ldk%c3%b6rtelhormonbrist-10597137

http://www.bokus.com/cgi-bin/book_search.cgi?rewrite=no&FAST=Sk%F6ldk%F6rteboken&PRODUCT_GROUP=

Och en kort tid även via hennes egen blogg: http://skoldkortel.blogspot.com/

Rekommenderas!

Amerikas patientombudsman Mary Shomon kom med glädjande nyheter i sitt veckobrev idag.  Hon talar om ny forskning – från Danmark! Så längre än så behövde vi inte gå. Danskarna har nu visat att en kombination av T4 och T3 (alltså att inte bara ta t ex Levaxin utan även få ett tillskott av t ex Liothyronin) är ÖVERÄGSET BÄST!

Vilket jag själv är ett bevis på. Och vilket också förklarar varför naturligt grishormon också får många att må bättre – det innehåller ju alla naturliga delar. Tydligen har tidigare forskning ibland visat samma sak, men varit otydlig i metod osv. Men naturligtvis har det alltid funnits halstarriga personer som vägrat se bevisen och (mot all logik) då genast hävdat att T4 enbart skulle vara det enda som behövs. Fel.

Läs vidare hos Mary Shomon:

  http://thyroid.about.com/b/2010/05/17/t3-superior-t4-levothyroxine-hypothyroidism-thyroid.htm?nl=1

Eller direkt hos European Journal of Endocrinology, där studien publicerats:

http://www.eje-online.org/cgi/content/full/161/6/955

Så här finns det alltså studier att visa för motsträviga läkare!!

Hoppas ni är bra inställda i hormon-dos så ni kan njuta av försommar-värmen. Det är inte alla förunnat. Jag klarar det sedan jag fick Lio.

Att jag varit osynlig här i bloggen, förutom tröghet efter förkylningen, och hundvaktande, beror på en hel del tjafs med hantverkare, kring en solvärme-installation. När ingen annan läste installations-manualen fick vi göra det själva, klättra på taket, tjata ….

 Just nu håller vi tummarna på att det rätar ut sig.

Mikronutrienter är ett samlingsnamn för vitaminer, mineraler och aminosyror. Små livsviktiga näringsämnen, men som Medicinindustrin inte är särskilt intresserad av eftersom man inte kan ta patent på dom. Alltså kan man inte tjäna stora pengar genom ensamrätt.

Senaste numret av den eminenta tidningen 2000-talets vetenskap, nr 2/2010, tar upp ett sådant fall. http://www.2000taletsvetenskap.nu/

Kvinnan på framsidan heter Bonnie Kaplan, kanadensisk professor i psykologi. Hon har nyligen varit i Sverige och föreläst om hur hennes forskning har bekräftat att multivitamin-mineraltillskottet Empower-plus faktiskt hjälper vid biopolär sjukdom (psykiskt tillstånd som kan leda till självmord). Hon var själv till en början tveksam, men blev omvänd.

Allt började med att Tony Stephans fru tog livet av sig, trots psykofarmaka mot bipolär sjukdom. När två av hans tio barn började uppvisa samma symptom och inte svarade på psykofarmaka sökte han med ljus och lykta efter alternativ. Av en slump träffade han David Hardy, utvecklare av kosttillskott för djur. Han såg likheter med stressade grisar. Barnen fick pröva det och blev ’lite’ bättre. De beslöt då att skapa en ny blanding bättre lämpad för människor. Inom 24 timmar förbättrades barnen närmast mirakulöst. De insåg att de kommit på något viktigt och startade företaget True Hope. 2001 hade de utvecklat en säker produktionsprocess och försöker få forskare intresserade. 

Nu möter de Bonnie Kaplan. Först tveksam men deras positiva resultat – 80 % av de 3000 personer som behandlats upplevde signifikant förbättring – gör att hon ändå vill genomföra en placebokontrollerad studie. Samtidigt har en lika skeptisk Charles Popper, forskare vid Harvar, blivit vittne till mirakulöst snabba tillfrisknanden hos några av sina patienter. Alla rönen är så samstämmiga att de kan publicera en vetenskaplig rapport.

Men naturligtvis mötte de motstånd. Health Canada, motsv. Socialstyrelsen, beordrar Bonnie Kaplan att avbryta sin pladernade studie. De menar att psykisk sjukdom endast får behandlas med godkända patenterbara läkemedel. Ett moment 22 eftersom man då inte kan få några forskningsbevis eller läkemedel. Dessutom förbjöd man  True Hope att sälja sina mikronutrienter i Kanada, vilket bara ledde till att tusentals människor började smuggla den in för gränsen från USA.

Myndigheterna konfiskerade deras protokoll, arkiv och datorer.  Detta ledde till domstolsförhandlingar. Efter alla samstämmiga positiva vittnesmål, beslöt dicj domaren år 2006 att fria tillverkarna True Hope.

Sanningen är att man inte ”vet” vad psykisk sjukdom är. Miljoner människor drabbas. Man talar om felfunktioner i hjärnans signalsystem och tillsätter tunga psykofarmaka med biverkningar. Tänk om det bara är brist på näring,  mikronutrienter, eller felbalanserad näring.

Trots att detta inte handlar om sköldkörteln ser jag ändå samband. Hypotyreos hör till de otydliga diagnoserna. Alltför ofta möts patienten av läkare som menar att det är ‘psykiskt’. Saker man inte förstår kallas ‘psykiskt’. Symptomen kan under flera år vara så luddiga att man själv börjar tro att man bara ’inbillar sig’. Försöker intala sig att man måste ‘acceptera’ att man håller på att bli ‘gammal’. Kanske går man med på att ta SSRI-preparat, som ofta innehåller substanser vars biverkningar försämrar sköldkörteln.  Alltså riskerar man att  öka takten i den nedåtgående spiralen.

Jag gick till en näringsterapeut och blev dramatiskt bättre. Några år senare fick jag även hormoner. Vilket också är ett ’tillskott’ inte en psykofarmaka. Det behövs inte mer för att alla dimmiga idéer om ‘psykiskt’ dunstar.

Det är inte psykiskt. Vi lider av näringsbrist!

Man kan läsa mer om True  Hope’s historia här: http://www.truehope.com/default.aspx